Den flexibla arbetarklassen

I senaste numret av LO-tidningen kan vi läsa om Rebecka. En deltidsarbetslös förskollärare och småbarnsförälder som av Arbetsförmedlingen tvingas söka ett jobb i Karlskrona, 140 mil från bostaden i Luleå.

Arbetsförmedlingen tycker att Rebecka ska lämna sin man och knappt tvååriga dotter för en provanställning på deltid i en helt annan del av landet. Om hon vägrar att söka jobbet riskerar Rebecka att förlora sin ersättning från a-kassan.

Om hela familjen väljer att flytta till Karlskrona måste Rebeckas man säga upp sig och blir avstängd från sin a-kassa i 40 dagar.

Greppet hårdnar om de arbetslösa och därmed sprids rädslan även bland dem som har lyckats skaffa sig ett jobb. I dagens Sverige ska arbetarklassen vara flexibel. Flytta med kort varsel dit jobben finns. Jobba övertid när arbetsgivaren vill. Hanka sig fram på tidsbegränsade anställningar.

Den nyliberala arbetsmarknaden behandlar människor som döda ting. Som varor att köpas och säljas. För den flexibla arbetarklassen finns ingen rätt till ett liv utanför arbetet. Att få stanna på sin hemort och bygga upp ett liv med familj, vänner och fritidsintressen. Likt gamla tiders lantarbetare ska arbetskraften dra land och rike runt i jakten på jobb. Vem bryr sig om att familjer splittras? Att vänskaper dör?

*
Hyckleriet från regeringens sida vet inga gränser när denna utveckling på arbetsmarknaden kombineras med en vision om att alla familjer ska äga sin egen bostad. Vem kan äga sin bostad när du när som helst måste flytta för att ta jobb någon annan stans? Mäklarbranschen lär gå en mycket ljus framtid till mötes om huset ska säljas varje gång en tidsbegränsad anställning går ut.

Och Familjen som enligt den konservativa högern i regeringen är så viktig. Vem försvarar barnens rätt till kontinuitet? Att få bygga upp relationer till skolpersonal och jämnåriga.

Enligt kristdemokraterna är föräldrarna så otroligt viktiga för sina egna barn att småbarnsmammorna ska stanna hemma på heltid för ett futtigt vårdnadsbidrag, samtidigt som regeringen jagar sjuka och arbetslösa till den grad att mammor som Rebecka bara ska få träffa sin knappt tvååriga dotter på helgerna.

Fy fan för att tvingas lägga sina barns framtid i händerna på en sådan hycklande och arbetarfientlig regering.

För naturligtvis gäller dessa livs- och arbetsvillkor bara vanligt folk. Den vindrickande statssekreteraren Ulrica Schenström som efter ett skandalartat krogbesök själv sa upp sig får två årslöner, över två miljoner kronor, i fallskärm. Ingen karens i a-kassan där inte. Och gott om tid att hitta ett nytt jobb utan tvångsflytt.

Hur skulle det vara om såna som Schenström istället förpassades till ett kommunalt tjänstemannavikariat i övre Norrland?

JENNY TEDJEZA
Proletären 46, 2007