Den absurda vardagen som bemanningsanställd

Publicerad 3 november 2015

Häromdagen räknade jag ut att vi spenderar två timmar om dagen på att gå runt med verktyg.

Sen en månad tillbaka jobbar jag som anläggare på ett bemanningsföretag. Vi jobbar för tillfället i Höllviken och Vellinge i sydvästra Skåne. Vi gräver för fiber, alltså internet som är snabbare eftersom det inte går vi telenätet utan genom ett nytt fibernät.

Det jag gör är att handgräva inne på hustomterna där man inte kan komma in med grävmaskin. Att det var detta och enbart detta som skulle bli mina arbetsuppgifter hade jag inte koll på, faktum är att jag och min arbetskamrat inte hade koll på någonting när vi började. Vi visste att vi skulle vara i Höllviken men inte vad vi skulle göra, vem vi skulle arbeta med och hur, eftersom vi inte hade fått några verktyg.

Jag och min arbetskamrat Milos stod som två frågetecken när vi träffade två grävmaskinister. ”Är det ni som är anläggarna?” ”Ja det är vi” sa jag. De visste inte heller var vi skulle jobba så de ringde till arbetsledaren som lät nyvaken och svarade att han skulle komma ned till oss.

Han visade oss våra arbetsuppgifter och var arbetsboden stod, där vi håller frukost och middag. Vi fick låna två skyfflar av maskinisterna och vi satte igång med att gräva. När vi sen satte oss i boden för att hålla frukost frågade den ena ”Har ni inte fått några verktyg?” Jag svarade ”Nej ingenting, inte ens en tumstock.”

”Hur har dom då tänkt att ni ska kunna jobba?” Vi kom fram till att det måste var så att vi nu är på den riktiga arbetsintervjun och att chefen kommer förbi senare för att se vem som har börjat gräva med händerna och den som står där med svarta händer är den som har fått jobbet.

Det tog mer än två veckor innan vi fick några verktyg. Cheferna kunde omöjligt ha listat ut att man behöver skyfflar för att gräva. Vem kunde ana det? Utöver att jag fick säga till att vi behövde verktyg sa jag också att vi behövde regnkläder men det tog fram tills det blev så mycket oväder att vi fick ställa in arbetet tills jag fick ett samtal att vi fick åka och köpa regnkläder tre veckor efter att jag hade sagt att vi måste ha det.

Jobbet är det inga problem med, tungt och monotont men helt okej. Men det som gör det svårt är hur pass oseriöst det kan vara ibland. Som när min kollega frågade om han kunde få milersättning, vilket borde vara standard med tanke på att företaget hyr ut till olika arbetsplatser runt om i Skåne.

Svaret han fick när han berättade att han får lägga flera tusen i bensinkostnader per månad var bara ”Vad är problemet?” Någon firmabil har vi heller inte fått, vilket krävs för att kunna ta sig till arbetsplatsen med verktyg och maskiner. Det händer ingenting, mer handlingsförlamade människor än cheferna på företaget får man leta efter.

För ungefär tre veckor sen kunde jag fixa jobb till en kompis när de anställde två nya som visserligen fick verktyg men inga handskar. När vi har frågat efter vissa verktyg så vet de inte ens vad vi menar och det säger rätt mycket om denna typ av företag, vars enda syfte är att slussa ut folk som kan göra det tyngsta jobbet. Hela konceptet motiveras med att effektivisera, men hur effektivt blir det egentligen när man hyr in ett företag som inte kan förse sina anställda med verktyg och bil? Härom dagen räknade jag ut att vi spenderar två timmar om dagen på att gå runt med verktyg.

Nu har jag arbetat hela månaden och sett fram emot lönen. På fredagsmorgonen fick jag ett sms där det står att jag inte kommer få min lön förrän på måndag. Jag hade planerat att träffa vänner och ha kul, fira min första lön men nu sitter jag hemma utan några pengar.

Jag blev kontaktad av vår fackombudsman som berättade att vår chef tecknat avtal med Unionen via Seko vilket är fel då det ska gå via LO:s bemanningsavtal. Det verkar som att han har fuskat där också men vid det här laget är jag inte ens förvånad.

Det är väl så företagen vill ha det på hela arbetsmarknaden, att man som ung arbetare vänjer sig vid en lägre standard. Problemet med att på nåt sätt kunna få en samanhållning bland sina arbetskamrater är att man inte vet hur länge man ska jobba, åt vilket företag och hur länge. Det enda vi kan göra är att försöka ta upp problemen och att agera efter de förutsättningar som finns.

I veckan ska vi träffa vår ombudsman och jag ska höra om det inte finns nåt sätt man kan ge igen på chefen.

Aske Svedmark

Anläggningsarbetare