Betygen som mirakelmedicin

Publicerad 12 november 2015

Betygens effekter har inget stöd i forskningen. Istället fungerar de som sorteringsinstrument.

Betygens effekter har inget stöd i forskningen. Istället fungerar de som sorteringsinstrument.

Härom veckan blossade ännu en diskussion om förändringar inom skolan upp. Återigen var det Folkpartiet som tog avstånd från sin egen politik och nu vill återinföra ämnesbetygen i stället för kursbetygen inom gymnasieskolan.

Vindflöjlarna i Fp hoppas på ökat stöd när de ansluter sig till lärarfackens önskemål, men frågan är om skolan orkar med ännu en omfattande förändring att lägga till alla andra reformer som skolpersonal och elever drabbats av de senaste åren.

Dagens system med kursbetyg uppfattas av många som orättvist, ett lågt betyg i en kurs följer med eleven hela vägen och återfinns i slutbetyget där det värderas på samma grunder som ett högt betyg i en fördjupningskurs i samma ämne. Man har så att säga inte möjlighet att vara mindre motiverad en termin.

Ett ämnesbetyg säger troligen mer om elevens kunskaper och är därmed mer rättvist, anser åtskilliga. Kursbetygen bäddar för stress och misslyckanden enligt många.

Men frågan är om inte denna debatt egentligen är sekundär, för en viktigare debatt borde vara varför vi ska ha betyg och vilken funktion de fyller.

Betygen är primärt ett sorteringsinstrument för att gallra ut dem som anses duga till högre studier. Vanligen hävdas dock att betygen behövs för att de är ett kvitto på de kunskaper en elev har och att de motiverar eleverna att lära sig mer. Men dessa påståenden har inget stöd bland betygsforskare.

I den prisbelönta boken Betyg, bedömning och lärande skriver den svenska betygsforskaren Alli Klepp att betyg ger ganska lite information till eleverna om vad de ska göra för att bli bättre.

Hennes forskning visar också att betygen inte har någon motiverande effekt. Tvärtom är det så att betyg påverkar lågpresterande elever negativt. För högpresterande elever finns en liten tendens till en positiv motivationseffekt men den är så liten att den inte är betydelsefull.

Det finns alltså inget stöd i forskningen för att man skulle skärpa sig på grund av ett betyg och de fungerar dåligt för att ge återkoppling. Idén om att belöning och bestraffning skulle vara effektivt för lärandet stämmer helt enkelt inte.

Att sätta betyg är i mångt och mycket ett lotteri. Det nya betygssystemet som kom 2011 skulle göra det enklare och tydligare, men det blev tvärtom och skillnaderna mellan olika skolor och olika kommuner kan utläsas i statistiken.
Betyg är idag ett konkurrensmedel och i fattigare kommuner ges eleverna inte samma förutsättningar jämfört med elever i rikare kommuner.

Friskolesystemet har även drivit på betygsinflationen. I kontrast till gymnasieskolan förefaller betygsystemet i grundskolan delvis ännu märkligare. Nu ges som bekant betyg redan i årskurs sex och i grundskolan är det terminsbetyg som gäller där man i nian får ett slutbetyg, alltså ett ämnesbetyg.

Men de betyg som ges i årskurs sju och åtta bedöms utifrån kunskapskraven för årskurs nio. Hur den bedömningen ska ske eller hur eleverna ska förstå bedömandet framstår som en gåta.

Även om ämnesbetyg troligen är att föredra framför kursbetyg är det ännu viktigare att man inom skolan får lugn och ro. Ytterligare snabba och i många fall ogenomtänkta förändringar skulle stjälpa mer än hjälpa just nu.

Ungdomars rätt till kunskap och bra undervisning får inte äventyras av nyliberal experimentlust. Vi behöver inte fler betyg utan färre, vi behöver en skola som sätter kunskap och samarbete i fokus i stället för konkurrens och utslagning. 

Jan-Åke Karlsson

Gymnasielärare