Av naturen givet?

Efter ett antal besök till arbetsförmedlingen inser
man också dess meningslöshet; AF är nog det ställe där det är som mest
osannolikt att man ska hitta ett jobb. Men likväl ska man släpa sig hit
med jämna mellanrum, för det har man ”kommit överens om”, som det heter
i arbetsförmedlingens vokabulär. Allt för att låtsas att det är två
jämbördiga parter som tillsammans beslutat något, problemet är bara att
om man inte är överens om vad som ska göras får man ingen ersättning.



Senaste gången jag var på arbetsförmedlingen här i Malmö och efter en
halvtimmes väntan med kölapp i handen fick träffa en handläggare,
avbröts min redogörelse för vilka jobb jag sökt snabbt med kommentaren.




– Jaja, vi ska väl inte skriva en roman eller?



Hon kanske inte hade hört talas om den där stora satsningen för att minska ungdomsarbetslösheten som det talas om i media?



*


För nyinskrivna hålls det kurser i jobbsökande. På dem får man lära sig
att söka jobb som inte finns och att det är bra om man ”råkar” ha samma
fritidsintressen som chefen.



Min första kurs här i Malmö inleddes med att en stackare som missat
bussen och blivit tio minuter sen demonstrativt låstes ute av två
handläggartanter. En av dem vänder sig mot oss andra och säger nöjt:



– Nu kommer han att avanmälas och mista sin ersättning för den här dagen, så går det om man inte passar tider!



Ja, precis som på vissa skolor där lärarna låser ute sena elever.



Mannen bredvid mig muttrar något om ”jävla fascister”. Själva kursen
visade sig mest vara en uppräkning av alla de fel man kan göra som
arbetslös, och på så sätt mista sin ersättning. Samt en genomgång av de
ersättningar som nu finns, men som troligtvis kommer att försvinna.
Allt för att ingen ska tro att man som arbetslös har rätt att känna
trygghet på något sätt. Även de som tidigare jobbat inom industrin får
goda råd på kursen:

– Vi vet ju alla att de jobben inte kommer tillbaka, för er är det
omskolning som gäller, säger tanterna i pastellfärgade dräkter käckt,
och säger indirekt åt oss att hålla käften när nästa industri lägger
ner, för det går inte att göra nåt, det är en naturlig utveckling, och
vi ska anpassa oss och omskolas så mycket vi bara kan och hoppas att
någon vill anställa oss sen.



Efteråt lägger alla sina lappar i en låda, så att det ska synas att vi varit här, att vi varit aktivt arbetssökande.



*


Hela arbetsförmedlingen framstår mest som en myndighet som finns för
att ge sken av att vi har ett samhällssystem som tar hand om sina
medborgare och att det händer något. I själva verket råder det
förbannad anarki, och människors kunskaper och resurser slösas bort i
väntan på att det ska vända och arbetslösheten minska.



Men behov av arbetskraft finns ju, det vet vi alla som till exempel
jobbat inom vården. Problemet är bara att ingen vill betala. Att många
verksamheter redan går på knäna av personalbrist är de flesta på det
klara med. Med vissa undantag naturligtvis. Som när jag i höstas ringde
upp en av cheferna för psykiatrin här i Malmö och sökte jobb som
skötare, och han på fullaste allvar hävdade att verksamheten är
”överbemannad”. Är det därför man skickar hem självmordsbenägna
patienter, satsar stort på medicinering istället för terapi, inte
följer upp de utskrivna patienterna och inte kan ge dem en värdig
tillvaro? Beror detta på att psykiatrin har FÖR MYCKET personal?



Det verkar snarare så att en verksamhet är ”överbemannad” när man inte
har pengar nog till de behov som finns, och i den kapitalistiska
logiken existerar inte dessa behov, eftersom ingen kan betala för dem,
alltså är man istället ”överbemannade”.



*


Att samhället inte kan ge ungdomar riktiga jobb och en känsla av
delaktighet är en farlig utveckling som öppnar för utslagning och
främlingsfientlighet. Arbetslösa ungdomar förvägras rätten att kunna
skaffa sig en stabil tillvaro med allt vad det innebär.



Men det farligaste av allt tror jag är det slag mot självkänslan det
innebär att som människa inte släppas in i samhället fullt ut.



Men arbetslösheten är ju inget av naturen givet som vi inte kan
påverka, det är i allra högsta grad något vi kan förändra. Kan och ska.


KRISTIN JOHANSSON, arbetssökande

Proletären 11, 2005