Hoppa till huvudinnehåll
Av

Att tänka på budgeten

• • Förr tänkte jag på kunskap när jag hörde ordet skola. När jag för något år sen började jobba i skolan, efter många år på daghem, tänker jag på ordet budget istället. Budget, och att det inte finns några pengar, är det som diskuteras mest i skolan. Det är värre än jag anade.




Numera tycks det vara den största och viktigaste uppgiften skolan har,
att hålla budgeten. Vi ska också kvalitetsmäta vårt jobb, men det är
tur för borgarna att vi inte hinner göra det. Pedagogik och utveckling,
det nämner någon ibland i förbifarten.



Jag arbetar med de svaga barnen i skolan. Barnen som man helst vill ska
gå upp i rök. Om man håller för öronen och blundar kanske de
försvinner, men barnen finns kvar, och skolans ansvar för dessa barn
finns kvar. Det ansvaret är också lagstadgat i ”lagen om särskilt stöd”
enligt LSS-lagen.



Men här finns inte heller några pengar för att hjälpa och stödja. Det
har alltid förundrat mig hur budgeten är upplagd för ”barn med behov av
särskilt stöd”.



En skola eller förskola får pengar för insatser för fem barn, men i
verkligheten finns det tio barn som behöver ha extra insatser, men fem
barn får ingenting, trots lagen. Under våren träffades skolpersonal och
igenom vilka barn som behövde något extra inför skolstarten. Fyrtio
procent av barnen visade sig behöva någon form av extra insatser. Ett
skrämmande resultat av ett allt mer människofientligt samhälle. Och
ändå jobbar jag i ett lugnt Svensson-område. De svaga barnens antal har
ökat i skolan som ett resultat av alla nedläggningar av terapiskolor,
skoldaghem mm. Nu har vi nästan alla barn i de vanliga klasserna.



*

Men det gör ju ingenting, för nu är det nya käcka grepp i skolan, idéer
som några ljushuvuden på skolverket har kläckt. Nu ska vi nämligen
arbeta med problemen där de finns, alltså i klassrummet.



Här ska inga stackars barn plockas ut eller pekas ut minsann. Och sen
kan man ju spara en slant. Det är bara det att lärarna klappar ihop och
måste sjukskriva sig. Lärarna axlar en omänsklig uppgift i dagens
skola.



Klimatet hårdnar, lärarna blir betraktade som dåliga pedagoger om de
inte klarar av sin klass. Ett gammalt otäckt synsätt, som man hade
hoppats skulle försvinna i dagens ”moderna” skola.



Men att några barn får hjälp och stöd är väl bra? Ja, det är bra, men
vägen dit är lång och krokig. Barnen förlorar många värdefulla år under
resans gång. Först måste barnet utredas och få sin diagnos, så att inte
fel insatser sätts in, för det är väl bättre med inga insatser alls än
fel insatser, eller? Att bli utredd tar tid. Enbart väntetiden är cirka
två år idag, därefter tar det minst ett halvt år innan utredningen är
klar, och sedan kanske man måste gör en utredning till. Då får du i
bästa fall en diagnos, dvs en inträdesbiljett till stöd och hjälp.



Men de stora förlorarna är de barn som inte få någon inträdesbiljett.
Barnen som inte kan placeras under någon bokstavskombination ADHD, DAMP
mfl. De barnen blir stökigare och stökigare, vartefter skolåren går.
Barnen som senare i livet aldrig kan förlåta att de vuxna svek.



*

Vi har bara en barndom, de viktigaste åren, då vi ska växa och lära. De
sorglösa åren då vuxna skall finnas vid barnet sida för att vägleda ut
i livet.



Många hyllmeter har skrivits om barndomen, den tid då grunderna läggs
för att vi ska bli fungerande vuxna. Men var har alla dessa kunskaper
tagit vägen?



Nej visst, jag glömde att det är budgetrapporterna som fått den främsta platsen i bokhyllan.


EVA HOLMBERG, förskollärare

Proletären 25, 1999