Att serva andra

Under mina åtta år som kassörska på en stormarknad har jag vid två tillfällen fått höra av kunden att han/hon snart ska dö. Båda gångerna i cancer.

Jag har också fått höra av kunden att han går igenom en svår skilsmässa och nyligen fick jag veta av en kund att hon var ledsen över att hennes son inte ville ha någon kontakt med henne.

Många säger dock inte någonting alls (hej, tyst, var det bra så, tyst, tack så mycket, tyst). Väldigt många pratar även i mobiltelefon nuförtiden och lyckas genomföra hela köpet utan att en enda gång titta på kassören.

Jag vet inte vilket som är värst. En ruschig dag möter vi ungefär en kund i minuten som vi försöker titta i ögonen (förvånansvärt få möter ens blick).

Ibland är kunderna på gott humör, särskilt i samband med löningsdagarna och säger ”hej mitt hjärta, hur mår du idag?” Och stamkunderna säger ”hej gumman”, eller ”hej min favorit” när de kommer till kassan.

När jag jobbade i fredags strålade en äldre man upp när han såg min namnskylt och sa ”Du har ju namnsdag idag, stort grattis!”

Men i fredags blev också en kollega som satt framför mig spottad på när hon inte ville sälja snus till en ung kille som saknade legitimation. Och samma dag fick en äldre man ett utbrott på mig för att jag krossade hans bröd, vilket jag inte var i närheten av att göra, och han gjorde klart för såväl mig som mina kollegor och kunderna som stod i kön att jag var inget värd – innan han gick hem med sitt intakta bröd.

Värst är det för mina kollegor i kundtjänst som blir mordhotade och får saker kastade på sig.

Cheferna på mitt jobb säger att vi ska låtsas som att vi står på en scen när vi stämplar in för dagen, där kunderna är publiken. Klädkoden är lag och i lunchrummet står en skyltdocka med ”rätt” klädsel.

Har vi inte skjortan instoppad och svanmärket-pinnen på höger sida på kragen och namnskylten synlig så ber kassaledaren oss att rätta till det och vid upprepade tillrättavisningar får vi en anmärkning (tre anmärkningar = uppsägning).

Jag som försöker hålla mitt på det torra blev trots det i veckan stoppad av min kassachef (som står över kassaledarna) som tittade på mig upp och ner och sa ”jag är inte riktigt nöjd”, jag ställde mig raklång som om jag skulle bli visiterad och väntade på min dom, tillslut sa hon ”kavla ner ärmarna, du får antingen ha kort- eller långarmad skjorta”. Sen gick hon iväg och jag kavlade ner ärmarna, suckade och fortsatte jobba.

Servicejobb kräver ett enormt tålamod av dig. Det vet alla vi som jobbar inom ett. Och tålamodet räcker sällan till. Särskilt som kraven på oss som utför jobbet blir allt högre i kombination med att resurserna minskar och statusen förblir låg.

Och vi är inte få. Rapporten om LO-gruppernas Stockholm (av Arbetarrörelsens tankesmedja) menar att arbetaren idag i Stockholm i allra flesta fall är en deltidsarbetande kvinna med utländsk bakgrund inom den privata servicesektorn eller vården.

Att serva andra tillhör den kvinnligt dominerade arbetssektorn. Dessutom tillhör servicesektorn den del av arbetsmarknaden som har sämst arbetsvillkor och lägst facklig organisering.

Mina chefer vet mycket väl att jag försörjer mig på mitt jobb även om de gång på gång ger mig ett schema som jag inte kan försörja mig på (8 timmar i veckan). Det är mina fasta timmar, sen ”jagar” jag och många av mina kollegor resten av timmarna.

I slutändan jobbar vi ca 75 procent. Och för att uppnå de 75 procenten klär vi oss som skyltdockan i lunchrummet och säger hej och tack till kunden även om hon pratar i mobiltelefon.