Hoppa till huvudinnehåll
Av

Arbetslös, tidningsbud …

• • Hurra, jag har semester! Visserligen bara i två timmar och femton minuter, men ändå… Har man inte haft någon på sju år så är man glad för det lilla. Jaså, en arbetsnarkoman kanske ni tänker, en sån där som inte har något liv utanför arbetsplatsen. Ni kan vara helt lugna, jag är faktiskt en baddare på att hitta på andra sysselsättningar och, utan att skryta, en fullfjädrad utövare av den ädla konsten att göra ingenting.




Övning ger färdighet, som man säger. Och detta samhällets överhet har i
all sin outgrundliga visdom ordnat det så att vissa av oss har fått en
rackarns massa övning. Saken är nämligen den att sedan nedläggningen av
Fazerfabriken i Malmö har jag inte lyckats få en enda fast anställning
(numera tillsvidareanställning) och således inte heller varit
berättigad till någon semester. Inte förrän nu, efter tolv månaders
provanställning som söndagsbud på Tidningsbärarna, kan jag ta ut
semester på riktigt. Fem söndagsmorgnar à två timmar och femton minuter.



*


Man börjar förstå att man har blivit äldre när man ser det skeptiska
uttrycket i yngre vänners ögon när man berättar om hur lätt det var.
Då, i slutet av 80-talet, när det i stort sett bara var att marschera
in på närmaste industri och säga att man ville ha jobb. Kan du börja
idag, blev den omedelbara frågan. Nu finns det knappt någon industri
kvar att marschera in på. ALU-projekt, Gröna jobb, timanställningar och
praktikplatser är snart sagt de enda sätten att få in den berömda foten
i arbetslivet.



På tal om fötter så brukar det vara ett evigt tjatande om att man ska
visa dem, framfötterna alltså. Men ingen har hittills lyckats förklara
för mig på vilket sätt det skulle bidra till att det blir fler arbeten.
Det är ganska svårt att känna glädje över att få ett jobb om det i
slutändan innebär att någon annan blir av med sitt.



*


Efter en längre tid som arbetslös är det inte heller lätt att vara så
där käck och framåt. Man får ju liksom bekräftat varje dag att man
egentligen mest är till besvär. Varje nej blir ett ytterligare bevis.
Man drar ihop sig i sitt skal och våndas i timmar för att ringa på ett
jobb. Till slut börjar man nästan hoppas att de inte vill att man ska
komma på intervju, då blir ju nervositeten ännu värre.



Vad ska man ha på sig? Garderoben blir allt mer sliten för varje knaper
månad och första intrycket sägs ju vara viktigt. Och vad ska jag säga
om de frågar varför jag inte har haft någon arbete på så lång tid?
Egentligen en utomordentligt löjlig fråga, men en del har ju som bekant
en annan verklighetsuppfattning.



*


Lyckan jag kände över jobbet som tidningsbud var överväldigande. Jag
ville nästan rama in mitt anställningsbevis och hänga upp det på
väggen. Tänk att äntligen få yttra orden ”Jag ska gå till jobbet” efter
att i flera år ha refererat till en gammal nedlagd fabrik som ”jobbet”.



Att känna delaktighet i samhället är väldigt viktigt för människans
mentala och sociala välbefinnande. Arbetslösheten är ett gigantiskt
slöseri och gynnar bara dem som lever på andras arbete. Alla ni
arbetslösa därute, låt dem inte trampa på er! Vi vill också vara med
och bygga landet!



Till sist önskar jag alla en skön sommar, antigen ni har ”riktig” semester eller inte.


MARIA HÄGGLUND, tidningsbud

Proletären 27, 1999