Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ännu en gång


Ännu en gång har det hänt. En kvinna har mist livet. Den före detta maken höll i kniven.

Medan de satt i skolbänken blev två barn utan mor. Kanske svettades de över ett svårt mattetal? Fnissade med en kompis? Kastade snöboll på skolgården?
Samtidigt som deras far tog livet av deras mor.

Förstasidesrubrik i lokaltidningen på tisdagen. Vi pratar om det på medlemsmöte på kvällen.

En kamrat berättar att på hans arbetsplats hade man konstaterat att det var tur att det inte var en muslimsk man. Det låter som en gräslig sak att prata i termer av tur. Men i tidens klimat förstår alla vad som menas och ingen tycker det är gräsligt. Bara beklämmande, skrämmande.

För någon månad sedan mördades en ung kvinna i Katrineholm. Ett sk hedersmord. Jag hörde någon på radio undra var reaktionerna och engagemanget finns idag, var är nu den kollektiva upprördhet vi upplevde efter Pela och Fadime?

Justitieminister Ask och jämställdhetsminister Sabuni var inbjudna till minnesstunden men hade viktigare saker för sig.
Något har hänt.

Våldet mot kvinnor skördar offer varje dag. Inte alla dör. Men många, många far illa. Och många, många blundar. Rycker på axlarna, tror att det drabbar de andra, de som är lite sämre, lite mer utländska, lite mer nerknarkade, lite mer lättfotade. Som kanske nästan får skylla sig själva. Så är det inte. Våldet finns överallt. ”Det här är ett folkhälsoproblem, våldet finns i alla samhällsklasser och hos alla nationaliteter”, säger Dan Rosenqvist på den nyöppnade Mansrådgivningen i Jönköping.

Patriarkala föreställningar är en bra grodgrund för våld. Föreställningar som inte finns men ändå finns – att kvinnan är underordnad, till för mannen. Mitt i moderniteten frodas de som om inget hänt, som om tiden stått stilla. God näring får de av den objektifierande och sexistiska kvinnobild som kultur, media och reklam tillhandahåller.

I det nu aktuella fallet hade kvinnan kunnat vara vid liv. Mannen hade tidigare misshandlat och mordhotat både kvinnan och barnen. På söndagen fick hon nog och meddelade att hon tänkte anmäla honom, vilket hon också gjorde. Polisen kom hem, hon redogjorde för hoten och polisen ville då kalla mannen till förhör. Jourhavande åklagare i Kalmar ansåg det inte nödvändigt. Det var kväll och mannen var inte tidigare straffad, hotet bedömdes inte som allvarligt.
Och då hände det.

Ett dygn senare var kvinnan död.

På onsdag morgon rasar hennes anhöriga i lokalpressen över rättssystemets flathet.

Åklagaren upplever en känsla av sorg. Men anser inte att hon gjort något fel. Det var kväll och barnen vistades hos pappan, därför var det olämpligt med ett polisingripande. Om åklagaren haft utbildning i mäns våld och hot mot kvinnor hade det kunnat ge ett annat agerande. Det menar ordföranden i Sveriges kvinnojourer.

Osökt tänker jag på vad som hände i Göteborg för några veckor sedan. På lösa grunder drar en massiv polisstyrka in i ett hem mitt i natten, någon hänsyn till klockslag eller barn visades inte den palestinska familjen.
Man kan inte dra generella slutsatser av en tragisk händelse. Men det som hände hade inte behövt hända. Och då kan man inte låta bli att undra. Hur många kvinnor drabbas för att de är kvinnor? För att de är invandrare. För att de är fattiga. För att deras rädsla inte tas på allvar. För att det saknas utbildning inom polis och rättsväsende.

Nolltolerans och nollvision är populära ord. När det gäller trafikdöd. När det gäller självmord.

Det är bra. Nu väntar jag på att någon ska börja prata nolltolerans när det gäller våld mot kvinnor.

Snart är det ett nytt år. Får jag önska något inför det nya året och för framtiden är det att aldrig mer behöva skriva en sådan här krönika.

Att det inte ska hända igen.

Imagine all the people, living life in peace