Aborträtten försvaras inte av teknikaliteter

Publicerad 2 december 2015

I sammanhanget bör vi också komma ihåg att sena aborter utgör en väldigt liten andel av det totala antalet aborter.

Min dotter föddes efter exakt 33 veckor i magen, det vill säga sju veckor för tidigt. Idag är hon som vilken treåring som helst, trots att hon bara var timmar ifrån att klassas som extremt för tidigt född. Hennes välbefinnande beror delvis på medicinska framsteg, som jag är oerhört tacksam för.

Nu kan vi läsa om hur barn födda i den 21:a graviditetsveckan överlever i Sverige. Det är häpnadsväckande och givetvis glädjande för alla föräldrar vars barn räddas. Men nu tas de här barnens existens som intäkt för att återigen ifrågasätta kvinnans rätt till abort. Idag är det nämligen möjligt att göra abort fram tills graviditeten varat i 21 veckor och 6 dagar, även om så sena aborter måste godkännas av Socialstyrelsen.

En sänkning av abortgränserna för sena aborter skulle inte ens kräva en lagändring. Lagtexten är nämligen utformad så att det bara krävs en ändring av praxis, eftersom lagen säger att aborter efter vecka 18 bara får ske om fostret inte ”anses livsdugligt”.

Alltså är det frågan om livsduglighet som nu ska prövas och de medicinska framstegen kan därmed få direkta konsekvenser för aborträtten. Det är inte rimligt.

Det finns inte heller några skäl att tro att de medicinska framstegen stannar här. Kanske finns det en nedre gräns för när barn kan räddas beroende på människans fysiologi, kanske inte. Men oavsett vilket bör inte eventuella vetenskapliga framsteg påverka aborträtten.

Att barn födda extremt tidigt kan överleva får ändå konsekvenser, eftersom vi inte längre kan gömma oss bakom teknikaliteter. Istället måste vi diskutera de etiska och politiska frågorna. Detta aktualiserar principen om kvinnans självbestämmande över sin kropp, en strid som är långtifrån avgjord. Jag kan därför instämma i att det behövs en förändrad abortlag, där formuleringen om livsduglighet byts ut. Men det behövs inte en ny abortgräns.

Samtidigt är det minst sagt vanskligt att i dagens reaktionära läge ta upp frågan om abortlagstiftningen. Risken är uppenbar: Att formuleringen om livsduglighet består och att abortgränsen sänks.

En lagstiftning som utgår från kvinnans självbestämmande borde istället ha följande utgångspunkt: Om barnet är önskat och föräldrarna, i sista hand kvinnan, vill att det ska födas bör sjukvården sätta in insatser för att rädda ett för tidigt fött barn. Men om föräldrarna, i sista hand kvinnan, inte önskar ett barn bör fostret betraktas som ett foster och som en del av kvinnans kropp som därmed kan aborteras fram till en viss graviditetsvecka. Detta alldeles oavsett om fostret som aborteras är lika gammalt som andra foster som föds och blir barn.

Dessutom måste ett barnperspektiv inkluderas i detta resonemang. Inte heller idag räddas barn till varje pris, om livet exempelvis är förenat med ett mycket svårt lidande. Detta gäller för övrigt inte bara för tidigt födda, beslut om att avbryta livsuppehållande vård när denna inte längre är etiskt försvarbar är rutin inom vården.

I diskussionen om sänkt abortgräns får vi inte heller glömma vilka som skulle drabbas hårdast. Bland de som ansöker om abort av sociala skäl hos Socialstyrelsen finns väldigt unga kvinnor, kvinnor som utsatts för övergrepp eller hedersvåld och kvinnor med missbruk. En av dem som beslutar om sena aborter säger till Dagens Nyheter: ”Vi tar hand om ansökningar från många kvinnor som lever under miserabla förhållanden. Det är den mest utsatta gruppen av kvinnor och dem ska vi slå vakt om.” Jag kan inte annat än hålla med.

I sammanhanget bör vi också komma ihåg att sena aborter utgör en väldigt liten andel av det totala antalet aborter. Om samhället vill verka för att aborter ska ske så tidigt som möjligt i graviditeten, inte minst med tanke på kvinnans hälsa, så finns det en helt annan åtgärd än ändrade abortgränser som är svårslagen: Öka tillgängligheten till abortvård.

Lisa Engström

Bibliotekarie