25 täta timmar

Vissa dygn är mer innehållsrika än andra, tänker jag när tåget tar sig ut från Göteborgs central. Exakt 24 timmar tidigare öppnades Kommunistiska Partiets och RKU:s kvinnokonferens. Inomhusdelen av konferensen vill säga.

För innan dess hade vi i duggande regn tagit Kungsportsplatsen i besittning. Med röda fanor och banderoller, vid en staty till minne av en krigisk 1600-talskung, läste kommunistiska kvinnor lusen av den än i dag lika krigiska överheten. ”Vi bryter tystnaden och startar en ny feministisk våg!” sa mötesordföranden Vera Petersson.

Bredden i talarlistan var imponerande. Från tonåring till pensionär, från skåning till västerbottning, i flammande appeller, känslosamma betraktelser och resonerande samtal växte bilden av just en ny socialistisk och feministisk våg fram.

En timme senare rann vattnet längs med ryggen när vi avslutade mötet med ett stöduttalande till Ship to Gaza. Bojkotta Israel – leve Palestina ekade mellan husen så till och med Karl IX hukade på sin kopparhäst.

Ärtsoppan som väntade på Marx-Engelshuset värmde gott. Liksom åsynen av närmare 80 kvinnor med förväntan i ögonen.

Det följande dygnet blev sedan både innehållsrikt, inspirerande och ibland något hektiskt.

För det är ju så mycket vi vill hinna med. Det visar utvärderingarna jag läste mellan Göteborg och Falköping. De skulle kunna sammanfattas i orden ”Mer av allt”. Mer plenardiskussion, mer gruppdiskussion, fler workshops, mer levande ljus, fler konferenser, längre konferenser, längre dagar, mer teori, mer praktik, mer pauser. Något att bita i för organisatörerna av nästa konferens! Och ett bevis för att våra konferenser behövs.

När vi lade sista handen vid konferensen diskuterade vi möjligheten att stryka något.

Interna jämställdheten? Nej.

Frågan om feminism-antifeminism-kommunism? Nej.

Workshops? Nej.

Turid Thomassen från norska Rødt? Nej.

Det inledande appellmötet? Nej.

Återstod att acceptera ett kompakt schema och lita till att konferensdeltagarna i kollektiv anda skulle lösa de olägenheter det innebar.

Så här i backspegeln hade i varje fall inte jag velat vara utan något av inslagen.

Appellmötet gav just den inledande energikick som vi räknat med. Även om det innebar blöta kläder samt en viss tidspress med programmet och pusslandet med workshopgrupper.

Turid Thomassen gav en inspirerande inblick i ”kvinneopprøret” i dåvarande Akp och hur det ser ut idag i hennes parti Rødt.

I diskussionen om feminism och antikommunism var det flera talare som sa att ”vi ska ta tillbaka ordet feminism från högern och fylla det med vårt socialistiska innehåll.” För att kvinnor i arbetarklassen är de stora förlorarna i den antifeministiska kampanjen, det var en självklar slutsats.

Lika självklar var kongressdeltagarnas vilja att ta större plats i parti och förbund. Konkreta, konstruktiva förslag i hur den interna jämställdheten ska förbättras framfördes i rasande tempo.

Alla hann inte säga allt de ville. Och vi fick heller inte höra alla kloka tankar. Tyvärr. Men diskussionen fortsätter i andra forum.

Många, många klokheter sades och stora steg framåt togs på denna den mest beslutsamma, mest offensiva kvinnokonferens vi haft. Uppgifterna den ställde partiet och förbundet förpliktigar. Nu vidtar arbetet tillsammans med männen i lokalorganisationer, parti- och förbundsstyrelse.

I min förskoleklass frågar jag ofta när barnen ska gå hem vad som varit bra under dagen. Ett vanligt svar är ”allt var bra”.

Om konferensen skulle jag vilja svara ”Allt var bäst”. Men så kan man ju inte säga. Så vilket guldkorn från konferensen ska jag välja?

Mitt guldkorn att hänga upp i minnet är att ha fått lyssna till de kamrater som schasade undan fjärilarna i magen, gick upp i talarstolen för första gången och sade det de hade att säga. Till konferensens applåder.
Det var stort.