1968, alltså

Fyrtio år har gått. Årtalet (1968, alltså) har blivit ett begrepp som väcker känslor och skapar debatter, och något som femtonåringarna får lära sig om i skolan.

Orden anpassas för att göra framställningen enklare att förstå. De gamla bilderna vrids medurs och beskärs. Ibland blir det lika förnumstigt nu som det var då, när äldre människor blickar tillbaka.   

Själv minns jag inga demonstrationer. Revolution var ett spår (det var två för att vara exakt) på Beatles vita dubbel-LP. Men jag minns att jag var tretton och ett halvt och lyssnade på Cream och Clapton som den våren spelade på Rigoletto i Jönköping: I feel free. Och det kände jag mig också. Av någon anledning.

Jag minns hur vi läste ”Nässlorna blomma” av Harry Martinsson i skolan. Boken fanns i en klassuppsättning. Trettio askgråa häften utgivna av Modersmålslärarnas förening.

Vi läste om hur Harry blev sockenbarn och auktionerades ut till den bonde som begärde minst i bidrag för att ta hand om honom. Så gick det till förr, förklarade lärarinnan som var folkpartist. Vi tyckte det verkade hemskt och nästan otroligt. Men det var längesen och det skulle aldrig ske igen.

Ökad jämlikhet stod det på valaffischerna. Själv röstade jag på socialdemokraterna i skolvalet. Jag valde bort vpk i sista stund men ångrade mig efteråt.

Jag trodde jag hade begripit något. Det har vi som var unga 1968 alltid trott.

*
Nu har det alltså gått fyrtio år. Min folkpartistiska lärarinna är död. Jämlikhet har blivit ett fult ord som inte längre används. Inga trettonåringar läser längre om sockenpojken Harry och blir upprörda som vi blev.

Dessutom ljög lärarinnan. Hon lurade oss när hon sa att så kunde det inte längre gå till. Idag läggs vården av sjuka och svaga åter ut på entreprenad till lägstbjudande. Det berättas dagligen om hur människor far illa när kommunerna snålar. Och det är lika cyniskt nu som när Harry var liten.

Jag blev alltså lurad 1968 som så många andra. Men det var inte den extrema vänstern som gav mig en snedvriden uppfattning om framtiden. Det var istället min folkpartistiska lärarinna och socialdemokraternas valaffischer som gav mig orealistiska förväntningar. Vilka sedan drev mig långt långt vänsterut.

Den är det enklaste –
som är det svåraste.

som Bertolt Brecht skriver i sin dikt om kommunismen. De orden läste jag först några år senare.
Det var ingen som sa så till mig 1968. De som var några år äldre och ansågs politiskt medvetna begrep det inte heller. Det var under de följande åren som perspektivet långsamt gick upp för oss.     
De enklaste kraven om rättvisa, de är det svåraste som finns.

Därför blev jag kommunist.

CARL JOHAN ULFF
brevbärare
Proletären 20, 2008