Hoppa till huvudinnehåll
Av

1-maj krönikan: Dela på jobben!


I det moderna Sverige räcker inte jobben till alla. När närmare en miljon människor står utanför arbetsmarknaden i Sverige är högerns och borgarklassens lösning att sänka lönerna och försämra arbetsvillkoren för de som redan har det sämst.

Ännu lägre löner ska ge flera jobb, säger Reinfeldt, Borg och Wallenberg i skön förening. Med EU-domstolen i ryggen är lönedumpande arbetskraftsimport och inskränkt strejkrätt deras medel att pressa ner svenska arbetslöner.

Och det funkar. Se i dagens Proletären hur arbetarna på Saab hotas med polska, ryska och ungerska lönenivåer. Borgarnas lösning måste avvisas.

Dela på jobben, säger kommunisterna. Om inte jobben räcker till alla är lösningen att minska på arbetstiden. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön är den lösning som gynnar det arbetande folket. 6 timmars arbete ger jobb åt fler och bättre liv åt alla. 6 timmars arbetsdag är ett jämställdhetskrav. Det är också det främsta kravet i Kommunistiska Partiets aktuella jobbkampanj.

För kommunisterna är kampen för 6 timmars arbetsdag central på 1 maj. Som enda politiskt parti sätter Kommunistiska Partiet 6 timmars arbetsdag på den aktuella politiska dagordningen.

*
Det var många år sedan som sossarna slopade kravet och för vänsterpartiet är det mest en pliktskyldig politisk kuliss i partiprogrammet. När hörde du Lars Ohly kräva 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön?
Ändå har kampen för kortare arbetsdag gått som en röd tråd under 118 år av 1 maj demonstrationer. I Sverige deltog 150000 arbetare på 22 platser den allra första 1 maj 1890.

Tidningen Arbetets redaktör Axel Danielsson, just frigiven efter 18 månader i fängelse för politisk agitation, talade i sågverksmetropolen Sundsvall. Bara elva år efter det att kapitalet och staten med våld krossat den stora sågverksarbetarstrejken framträdde revolutionären Danielsson inför 10000 arbetare. Vi låter lokaltidningen berätta om demonstrationen:

”Från verken i omnejden kommo ångare med massor av folk. De flesta arbetare i staden hade fridag och spredo sig högtidsklädda över gatorna. Vid 1-tiden på middagen började folkhoparne att koncentrera sig å hamnplanen, derifrån demonstrationståget skulle afgå.

Främst bars det hvita demonstrationsstandaret med inskriptionen: 8 timmas arbete, 8 timmars hvila, 8 timmars frihet. Standaret bars av en qvinna, en ung fröken Märta Nordén härifrån staden. Ett rödt skärp öfver axeln, rödt flor för ansigtet och röda långa vantar på händerna – radikalt alltigenom.”

I Stockholm demonstrerade 20000 till Gärdet där ytterligare 30000 anslöt. Här talade flera av Socialdemokratiska arbetarpartiets förgrundsgestalter. Hinke Bergegren om ”Arbetstidens inverkan på hälsan”, Hjalmar Branting om ”Normalarbetsdagens betydelse för utvecklingen”, August Palm om ”Kortare arbetstid, Högre lön, Medborgerliga rättigheter”. Faktiskt talade också de liberala rösträttskämparna Fridtjuv Berg om ”Normalarbetsdagen och barnet” och David Bergström om ”Arbetarnes kamp för normalarbetsdag”.

Som synes stod verkligen kampen för kortare arbetstid i fokus 1 maj 1890.  Men så var också den svenska arbetarklassen arbetsvillkor minst sagt usla. Vi återger Emigrationsutredningens beskrivning av arbetstiden:

”Vid bruk och större industrier i Bergslagen och mellersta Sverige t.ex vid Skultuna mässingsbruk, började arbetet i verkstäderna under 1880- och 1890-talet kl 6 på morgonen. Mella 8-9 hölls frukost på arbetsplatsen, middag i hemmet 1-2. Därefter pågick arbetet till kl 8 på kvällen och under 90-talet till kl 7. Nattskiftet började kl 8 på kvällen och pågingo till kl 5 följande morgon. Man hade då ledigt för ätning kl 12-1.”

*
Under Första Internationalens tid var en förkortning av arbetstiden absolut nödvändig för att ge arbetarklassen tid till politiskt och fackligt arbete. Men framför allt var det då en fråga om överlevnad och drägligt liv.

Argument som håller också när vi 1 maj 2008 samlas i kommunisterna Röd Front under parollen 6 timmars arbetsdag – med bibehållen lön.

LARS ROTHELIUS
Proletären 15, 2008