Hoppa till huvudinnehåll
Av
Gymnasielärare

Kamp mot identitetspolitik

Timbro är på ideologisk krigsstig och tycker postkolonial teori och genus dominerar i offentligheten.


Ibland kan det vara lärorikt att lyssna på vad fienden håller på med. Som fiende bör vi absolut räkna nyliberala Timbro. Tankesmedjan skapades av Svenska Arbetsgivarföreningen i slutet av 70-talet. Syftet var att bekämpa marxismens inflytande på samhällsdebatten.

Då som nu räcker det med ett barnprogram för att få opinionsstrategerna på Timbro att se rött. Men i våra dagar heter måltavlan postmodernism och identitetspolitik. Strax innan jul höll Timbro ett idéseminarium på temat ”Makten över tanken – politik på upplysningens grund”.

Tongångarna känns igen. Redan i annonseringen ställdes frågan hur borgerligheten ska hantera att ”identitetspolitik, strukturalism, postkolonial teori och genusteori” dominerar det offentliga samtalet och ”uppnått en hegemonisk ställning”.

Väl på plats kunde författaren Torbjörn Elensky berätta att det identitetspolitiska tankegodset inte kan reduceras till en modefluga på amerikanska universitet. Det har betydligt djupare idéhistoriska rötter vilka först på senare decennier fått en vänsterprägel.

”Postmodernismen började växa fram som en vänstertendens 1956 då Chrusjtjov förklarade att Stalin var en skurk. Då började vänstern utanför Sovjetblocket att styra över mot kvinno-, ras- och olika medborgarrättsfrågor.”

I den nyliberala föreställningsvärlden är postmodernister, identitetspolitiker och hårdföra marxister i grund och botten av samma tvivelaktiga karaktär. Det handlar bara om att vänstern av taktiska och opportunistiska skäl har bytt skepnad.

”Den störste identitetspolitikern av dem alla sitter i Moskva”, dundrade inbjudne PM Nilsson från Dagens Industri. ”Han har byggt upp en stat med en gigantisk rysk propagandaapparat. Det kan hända att den blir så farlig att vi snart, handgripligen, kommer att gå i krig mot den.”

Att den politiska chefredaktören på landets största affärstidning öppet argumenterar för krig slank förbi utan att någon protesterade. Desto viktigare att hacka på kulturmarxisten Åsa Linderborg. Detta trots att hon har visat en kylig inställning till de identitetspolitiska idéerna.

Lars Ander Johansson från Timbro frågade hur den identitetspolitiska vänstern kunnat skaffa sig en plattform på liberala Expressens och Dagens Nyheters kultursidor. PM Nilsson svarade med att referera till ett samtal han haft med den liberale patriarken Per Ahlmark:

”Problemen med den liberala pressen är att den tar sin liberalism på allvar. Genom att ge plats åt icke-liberaler vill vi i praktisk handling bevisa att vi själva är liberaler.”

Tyvärr är vi tvungna att ta stollarna på Timbro på allvar. Inte för att de bidrar till intellektuell klarhet eller har slagkraftiga argument. Dessa haltar betänkligt. Utan på grund av att de har en massa pengar och stora ekonomiska resurser.

Så är det att leva i en liberal demokrati – oavsett identitet.