Kamp för livet i flyktinglägren

I centrala Beirut pågår en febril aktivitet med schaktmaskiner, lyftkranar och arbetare. Det är restaureringen efter det senaste kriget med Israel för snart tio år sedan som pågår för fullt. Längs strandpromenaden står de nybyggda skyskraporna tätt med sina enorma balkonger vända mot havet.

En lägenhet här kostar cirka 20 miljoner dollar och de flesta lägenheter står tomma större delen av året då deras, ofta saudiska, ägare endast använder dem några veckor när de är på sommarbesök.

Genom att tvinga människor att sälja sin mark och få betalt i byggbolaget Solideres aktier har överheten tilltvingat sig all mark i centrala Beirut och satt igång en omfattande gentrifiering. Här byggs de för de rika. De som protesterar utsätts för hårda påtryckningar och nekas tillstånd att renovera sina av kriget skadade hus.

Ett exempel på gentrifieringen är Beirut Souks, den gamla marknaden, som funnits lika länge som staden. Här fanns innan det libanesiska inbördeskriget 1975-1990 en levande marknad med hantverkare, fruktförsäljare och handelsvaror. Den av Solidere nyrenoverade marknaden är ett shoppingcenter med 200 affärer, främst för lyxvaror ingen vanlig libanes har råd att köpa.

Klasskillnaderna i Beirut är enorma och vi tar taxi från centrala Beirut och dess miljonlägenheter till stadens södra förorter och det palestinska flyktinglägret Burj al-Barajneh. Infarterna till de södra förorterna är hårt bevakade av militären och vi får våra pass och mobiltelefoner grundligt undersökta.

Efter 45 minuters granskning får vi gå in i lägret till fots men endast sedan våra palestinska vänner från NGO:n Palestinan Women´s Humanitarian Organisation, som driver en skola i lägret, har tagit personligt ansvar för oss och vår säkerhet.

Faten Izdahmad, som är chef på den av PWHO drivna skolan berättar om historien bakom lägret och dagens situation.

– Burj al-Barajneh är ett av tolv av FN administrerade flyktingläger för palestinier i Libanon och grundades 1948. Lägret är en kvadratkilometer stort och när palestinierna kom hit 1948 fanns bara sand. De satte upp sina tält så tätt de kunde och mellan dem skapades gångstigar. Efter en tid började man lägga upp stenar för att skydda tälten från vinden och sanden.

– Efter ytterligare några år började man trotsa byggförbudet och uppförde mer permanenta bostäder. När nya generationer föds i lägret byggs nya våningar på husen. Idag har husen 3-4 våningar och gränderna är så trånga att det till och med kan vara svårt att ta sig fram till fots.

När vi går runt i lägret ser vi hur vatten- och elledningar dragits på utsidan av husen och hänger som ett strömförande tak över gränderna vilket gör att markplan ligger i ett ständigt mörker.

Detta gör det svårt att torka tvätten, som varken får vind eller solsken, berättar Alaa Mohammad som visar oss runt. Ledningarna bidrar också till årliga dödsfall då elsäkerheten är obefintlig.

Vissa gränder är breda nog för mopeder att ta sig fram igenom, här blandas avgaserna med stanken från soporna vilket gör luften svår att andas.

Palestinierna i lägret saknar medborgerliga rättigheter i Libanon och det finns en lista på över 70 yrken som palestinierna inte får ta.

Palestinierna får inte heller hyra boende utanför lägren vilket gör att generation efter generation växer upp i de fattiga och miserabla förhållandena som lägren utgör.

Situationen har förvärrats radikalt sedan kriget i Syrien startade då lägren också fått ta emot palestinska flyktingar från Syrien. I Burj al-Barajneh har antalet palestinier fördubblats, från 20000 till 40000 på bara något år.

Trängseln, arbetslösheten, sommarvärmen samt bristen på el och vatten tär hårt på befolkningen och medför dagliga konflikter i lägret. De syriska palestinierna har som syriska flyktingar en högre status och fler rättigheter än de i lägren födda palestinierna, vilket skapar konflikter inom den palestinska gruppen.

Mitt i allt detta finns de som kämpar för en bättre framtid, så som lärarna som arbetar på skolan driven av Palestinan Women´s Humanitarian Organisation. Här lär sig barnen inte bara att räkna, läsa och skriva utan skolan är också en social mötesplats för att lösa de problem som uppstår i lägret. Man anordnar föräldraträffar och utflykter för att lösa problem mellan familjer, man har också ordnat träffar mellan syriska och libanesiska palestinier för att undanröja kulturkrockar och stärka vänskapsband.

På väggarna i skolan hänger teckningar som barnen gjort, de föreställer sådant de drömmer om, sådant som inte existerar i lägren: öppna ytor med blommor och träd. Vi passar på att fråga några av barnen vad de vill bli när de är stora och på första plats kommer läkare. Barnen vill hjälpa andra människor säger de. Tyvärr tillhör läkare ett av många arbeten palestinier inte får arbeta som i Libanon.

Från Burj al-Barajneh åker vi med Jamal till ett annat flyktingläger i södra Beirut, Shatila, vars namn spreds över världen med anledning av den massaker på palestinier som ägde rum här 1982.

Jamal trotsar det yrkesförbud som säger att palestinier inte får köra taxi, men han lämnar sällan de södra förorterna och vågar inte köra taxi sent på kvällen, då han både riskerar böter och att bli av med körkortet om han stoppas i en poliskontroll.

Shatila är endast en fjärdedel så stort som Burj al-Barajneh, 250 gånger 250 meter, men här bor cirka 20.000 palestinier. Här träffar vi Abu Moujahed, ordförande för Shatila Children and Youth Center, som arbetar med palestinska ungdomar. Även här märks spåren av kriget i Syrien och på centret har lärarna börjat arbeta dubbla skift för att kunna undervisa alla ungdomar, men läget blir allt mer akut.

Den stora inflyttningen av syriska palestinier gör trångboddheten än mer extrem och kampen om de redan begränsade arbetstillfällena allt större. Då palestinierna utestängs från den vanliga arbetsmarknaden är de förpassade till de svartjobb som andra inte gärna tar till villkor ingen vill arbeta under.

Detta drabbar barn och unga hårt då de tas ur skolan för att bidra till familjens försörjning. Många barn arbetar som bärare på fruktmarknaderna eller som städare i medelklassens hem.

De tunga jobben gör att de drar på sig förslitningsskador i tidig ålder, drogmissbruk kryper allt lägre ner i åldrarna och bidrar ytterligare till det sociala förfallet i lägren.

Men majoriteten av de cirka två miljoner syrier som flytt till Libanon är inte palestinier och lever under ännu enklare förhållanden. Detta blir som tydligast när vi besöker Bekaadalen som går parallellt längst gränsen till Syrien. Många flyktingar har vandrat över bergen som utgör gränsen och tagit sig ned i dalen endast för att finna sig förpassade till samma typ av oorganiserade tältläger som palestinierna byggde 1948.

I Anjar, tre kilometer från den syriska gränsen, är gatorna fulla av kvinnor och barn som tycks samla lump och metall. Den enorma flyktingvågen, två miljoner i ett land med en befolkning på ca fyra miljoner, har inneburit en stor ansträngning på arbetsmarknaden. Flyktingarna tvingas ta vilket arbete som helst och de utnyttjas därför som extremt billig arbetskraft, något som skapar konflikter med det övriga samhället.

Det är således flera olika mänskliga tragedier som staplas på varandra i Libanon. De libanesiska palestinierna berättar för oss att för de syriska palestinierna är traumat dubbelt. Först tvingades de fly från Syrien, sedan inser de vilka förhållanden de libanesiska palestinierna levt under i generationer.

Jamal kör oss, något nervös, till shoppingområdet Hamra där vårt hotell ligger ett stenkast från H&M-butiken och de trendiga caféerna och barerna. Det tar 20 minuter från Shatila med taxi, men för palestinierna och majoriteten av libaneserna kunde det centrala Beirut lika gärna vara ett främmande land. Ett land där palestinierna trots snart 70 års väntan inte släpps in och där libaneserna trots hårt arbete aldrig har råd att befinna sig. Frågan är inte om utan när den gryta som är Beirut skall koka över.

Oskar Mölleby
Roberto Tamayo Hokkanen