Vill han låsa in oss?
• En kvinna ska ”inte gå ensam på kvällen genom en park eller skogsområde där det inte finns några andra människor”.
Detta råd gav justitieminister Thomas Bodström till oss tjejer i Metro
den 3 november. Samme minister som annars talar vitt och brett om
kvinnors rättigheter vill nu alltså låsa in oss eftersom han själv och
rättsväsendet inte kan eller vill försvara oss mot den grupp män som
inte förstått vad ordet nej betyder.
*
I förra veckan redovisade Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström
sitt uppdrag att hitta ett svar på frågan varför så få kvinnor anmäler
sexualbrott. Och det är ingen munter bild som JämO målar upp av
rättsväsendet och av synen på flickor och kvinnors sexualitet.
Ett skäl att inte vända sig till polisen efter ett övergrepp är känslan
av skuld och skam. Kvinnorna skäms för att de kunde bli våldtagna.
Bland ungdomar finns en attityd som säger att en berusad tjej får
skylla sig själv, medan en kille som våldtar på fyllan tvärtom har en
ursäkt för att inte kunna tygla sin sexualitet.
Det är också svårare att anmäla någon närstående för sexuella
övergrepp, trots att de flesta våldtäkter begås av någon som är bekant
för offret.
De kvinnor som trots allt vågar anmäla känner sig ofta kränkta och
ifrågasatta under rättsprocessen. Offren känner oro inför att möta
förövaren i en domstol och de saknar kunskap om det egna ärendet och
rättsväsendet i stort. De långa handläggningstiderna utgör en mycket
stor påfrestning.
Claes Borgström föreslår i sin utredning en rad bra åtgärder för att
fler kvinnor ska våga anmäla övergrepp. Nationella riktlinjer,
utbildning av personal, kostnadsfri juridisk rådgivning och kortare
handläggningstider.
Men det viktigaste av allt måste väl ändå vara att fler våldtäktsmän
döms för sina brott. Så att vi kvinnor känner att det är meningsfullt
att anmäla. Så att det blir mödan värt.
I förra veckan redovisade Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström
sitt uppdrag att hitta ett svar på frågan varför så få kvinnor anmäler
sexualbrott. Och det är ingen munter bild som JämO målar upp av
rättsväsendet och av synen på flickor och kvinnors sexualitet.
Ett skäl att inte vända sig till polisen efter ett övergrepp är känslan
av skuld och skam. Kvinnorna skäms för att de kunde bli våldtagna.
Bland ungdomar finns en attityd som säger att en berusad tjej får
skylla sig själv, medan en kille som våldtar på fyllan tvärtom har en
ursäkt för att inte kunna tygla sin sexualitet.
Det är också svårare att anmäla någon närstående för sexuella
övergrepp, trots att de flesta våldtäkter begås av någon som är bekant
för offret.
De kvinnor som trots allt vågar anmäla känner sig ofta kränkta och
ifrågasatta under rättsprocessen. Offren känner oro inför att möta
förövaren i en domstol och de saknar kunskap om det egna ärendet och
rättsväsendet i stort. De långa handläggningstiderna utgör en mycket
stor påfrestning.
Claes Borgström föreslår i sin utredning en rad bra åtgärder för att
fler kvinnor ska våga anmäla övergrepp. Nationella riktlinjer,
utbildning av personal, kostnadsfri juridisk rådgivning och kortare
handläggningstider.
Men det viktigaste av allt måste väl ändå vara att fler våldtäktsmän
döms för sina brott. Så att vi kvinnor känner att det är meningsfullt
att anmäla. Så att det blir mödan värt.
*
En undersökning från Stockholms universitet för ett par år sedan
uppskattade att bara en procent av alla våldtäktsmän döms för sina
brott. En skrämmande siffra, naturligtvis. Vad är våra rättigheter på
pappret värda om vi ändå är fritt villebråd? På festen, på krogen, på
gator och torg, i äktenskapet …
Claes Borgström pekar i sin utredning på hur media hjälper till att
sprida en falsk bild av sexualbrott. Och visst är det så. Rubrikerna i
tidningarna lär oss att vara rädda för överfallsvåldtäkter i parken,
när vi i själva verket har större anledning att vara rädda för att
umgås med män som vi tror att vi känner.
Därför blir Thomas Bodströms kommentar ännu mer kränkande. Problemet
med våldtäkter kommer inte att lösas för att vi kvinnor slutar att
vistas i det offentliga rummet. Att justitieministern ens antyder en
sådan lösning är ynkligt. Idiotiskt.
Istället är det synen på kvinnlig (och manlig) sexualitet som måste
förändras. Både i pojkrummen och i rättssalarna. Och vi kvinnor måste
kräva att samhället tar sitt ansvar och erbjuder oss sitt skydd till
dess att alla män och pojkar förstår vad ordet nej betyder.
JENNY NYSTRÖM
Proletären 46, 2005
En undersökning från Stockholms universitet för ett par år sedan
uppskattade att bara en procent av alla våldtäktsmän döms för sina
brott. En skrämmande siffra, naturligtvis. Vad är våra rättigheter på
pappret värda om vi ändå är fritt villebråd? På festen, på krogen, på
gator och torg, i äktenskapet …
Claes Borgström pekar i sin utredning på hur media hjälper till att
sprida en falsk bild av sexualbrott. Och visst är det så. Rubrikerna i
tidningarna lär oss att vara rädda för överfallsvåldtäkter i parken,
när vi i själva verket har större anledning att vara rädda för att
umgås med män som vi tror att vi känner.
Därför blir Thomas Bodströms kommentar ännu mer kränkande. Problemet
med våldtäkter kommer inte att lösas för att vi kvinnor slutar att
vistas i det offentliga rummet. Att justitieministern ens antyder en
sådan lösning är ynkligt. Idiotiskt.
Istället är det synen på kvinnlig (och manlig) sexualitet som måste
förändras. Både i pojkrummen och i rättssalarna. Och vi kvinnor måste
kräva att samhället tar sitt ansvar och erbjuder oss sitt skydd till
dess att alla män och pojkar förstår vad ordet nej betyder.
JENNY NYSTRÖM
Proletären 46, 2005