Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vi vill internationell solidaritet

• • Kommunistiska Partiet är ett barn av den internationella solidariteten. Vårt parti föddes i och med Vietnamrörelsen, föddes i protest mot USA-imperialismens brutala krig mot Vietnam och i solidaritet med det vietnamesiska folkets frihetskamp.




För oss hänger dessa saker ihop. Det räcker inte med
att var mot krig. Det gäller också att ta ställning för dem som kämpar
mot krig och imperialism, att ta ställning för motståndet, för
befrielsekampen, för befrielsekriget. Alla folks frihet är alla folks
rätt att kämpa för friheten, med vapen i hand om så krävs.



Den internationella solidariteten går också som en röd tråd genom vårt
partis historia. Från Vietnam och Palestina över Södra Afrika och
Västsahara till Irak - överallt där förtryckta folk kämpat för frihet
och rättvisa har vi stått vid deras sida. I handling. Genom
demonstrationer, opinionsmöten och insamlingar.



Men vår solidaritet begränsas inte till att stödja folkens frihetskamp.
Vi har stött strejkande gruvarbetare i England och vi har stött kampen
mot fascistisk diktatur i länder som Spanien, Chile och Argentina. Vi
har stött Kuba och Nicaragua i kampen mot amerikansk aggression och som
enda parti i Sverige drev vi i mitten på 1990-talet en insamling till
förmån för det svältdrabbade Nordkorea.



Inget svenskt parti har under de senaste 35 åren samlat in så mycket
pengar till frihetskampen i tredje världen, som Kommunistiska Partiet.
Det är vi stolta över. Vår solidaritet är inte en läpparnas bekännelse.
Den är handfast och konkret.



*


Kommunistiska Partiets internationalism vilar på övertygelsen att
arbetare och förtryckta folk har gemensamma intressen i kampen mot
kapitalism och imperialism.



Visst är förhållandena väldigt olika i olika delar av världen. En
svensk arbetare har andra villkor och ställer andra krav än en kinesisk
eller en ungersk. Men fienden är överallt densamma: Den globala
kapitalismen och dess alltmer hektiska krav på profitmaximering. Det
ger ett gemensamt intresse. Det är inte i omtanke om andra länders
arbetare som Electrolux och Ericsson flyttar svenska jobb utomlands.
Tvärtom. Det som hägrar är möjligheten att exploatera dessa arbetares
eländiga villkor till det yttersta. En grund för kampenhet.



Men vår solidaritet omfattar inte bara arbetare i andra länder. Den
globala monopolkapitalismen, imperialismen, har utvecklat ett
världsomspännande system av förtryck, där hela länder och folk - ja,
hela världsdelar - tilldelas en underordnad och beroende ställning.
Detta förtryckarsystem har permanentat fattigdomen i det som kallas
tredje världen. De fattiga länderna skall vara till för de rika - eller
rättare sagt, för de rika i de rika länderna, som är systemets
profitörer.



Givetvis accepterar vi kommunister inte denna ordning. Vi är mot
nationellt förtryck. Vi anser att alla folk skall ha samma rätt att
självt bestämma över sitt öde, oberoende av hur stort det är eller på
vilken utvecklingsnivå det befinner sig. Det är fråga om demokrati på
global nivå, om alla länders och alla folks lika rätt.



Kampen mot det imperialistiska förtrycket går hand i hand med
arbetarklassens kamp. Fienden är densamma: Den globala kapitalismen,
imperialismen. Därför stödjer vi kommunister överallt kampen för
nationell befrielse. Det betyder inte att vi reservationslöst sluter
upp bakom alla krafter som ingår i en befrielsekamp - vår primära
sympati finns givetvis hos de kommunistiska krafterna. Men det betyder
att vi anser att befrielsen måste komma först. Ett förtryckt folk kan
inte välja väg förrän det har befriat sig.



*


En internationell solidaritet som vilar på gemensamma intressen. Men
inte en solidaritet som sätter likhetstecken mellan kampen i olika
länder.



"Arbetarklassens kamp är internationell till sitt innehåll, men
nationell till sin form", skrev Marx och Engels redan i Kommunistiska
manifestet. Det är en sanning som håller. Vi i Sverige har att ta hand
om den globala kapitalismens företrädare här i landet - i kampen mot
jobbexport, låglönekonkurrens och social nedrustning. Det irakiska
folket har att kasta ut ockupanterna, det kubanska att försvara
socialismen, det zimbabwiska att kräva jorden åt dem som brukar den.
Kamperna är många och ser olika ut. Men innehållet är detsamma, är
kampen mot olika uttryck av den globala kapitalismen.



Solidaritet är att överallt bekämpa en gemensam fiende och att stödja varandra i varandras kamper.



*


Kommunistiska Partiet är för fred. Men vi är samtidigt för frihetskrig.
Det kan synas som en paradox, men är det inte. I en värd av krig och
förtryck måste man ta ställning - för förtryckarens våld eller för den
förtrycktes. I ett land som Irak finns inget alternativ. Den som
förnekar motståndskampens legitimitet godkänner ockupationen.



Vi kommunister tar ställning, öppet och ärligt. För de förtryckta. Det
leder till ramaskrin från våra fiender, som anklagar oss för att
förespråka våld. Det är patetiskt. Folk som stött imperialismens våld
mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak, som stödjer Israels våld mot
palestinierna, som riktigt längtar efter våldsangrepp mot Iran, Kuba,
Zimbabwe och Nordkorea - om nu bara slöfocken Bush kunde få tummen ur -
anklagar oss för att förespråka våld.



Här skall det inte råda någon tvekan. Kommunistiska Partiets
solidaritet är solidaritet med dem som kämpar. Om nödvändigt med vapen
i hand. Som i Vietnam. Som i Irak.