Vi ska tvinga Preemraff bli miljövänligt

– Vi måste ställa krav som leder till mätningar
så att åtgärder sedan kan vidtas för att minska utsläppen. Ingen ska
tro att Preemraff gör något självmant, säger de när Proletären träffar
dem i deras lokal i centrala Lysekil.

– Det finns ju alldeles
uppenbart en oro bland dem som bor i närheten av raffinaderiet, och då
krävs det fler mätningar och undersökningar som visar hur det ligger
till med utsläppen i luften, säger Stig Berlin från Kommunistiska Partiet i Lysekil.

Han är en av dem som sitter i Kommunistiska Partiets kommunfullmäktigegrupp, som förutom honom består av Britt-Marie Kjellgren, Yngve Berlin och Per-Gunnar Ahlström.
Ingen i fullmäktigegruppen är förvånad över resultatet i
cancerrapporten, eftersom de länge kämpat för att det ska ställas
hårdare krav på Preemraff. Men de är bekymrade.

– Det är ingen
nyhet, utan snarare en gammal farhåga som nu besannats, säger Yngve
Berlin som var den som både 1985 och 1989 stred för motionen om hårdare
miljökrav och fler mätningar av utsläppen kring raffinaderiet i
kommunfullmäktige.

– Men även om inte vi i Kommunistiska Partiet
är överraskade, så är det en chockerande ökning av antalet fall av
leukemi på de här två orterna. Givetvis kan det bero på något annat än
Preemraff, men det måste de ju ta reda på, tillägger Per-Gunnar
Ahlström.

Högaktuell kamp
Det är alltså en gammal kamp för hårdare miljökrav som nu återigen blivit högaktuell i och med den nya cancerrapporten.

När
Kommunistiska Partiet lyfte frågan om hårdare miljökrav på Preemraff,
eller Scanraff som det då hette, för första gången 1985 mötte de
motstånd bland de övriga partierna, även från miljöpartiet.

– Det fanns en inställning om att man inte rör Scanraff eftersom raffinaderiet ger arbete, berättar Yngve Berlin.

Men fullmäktigegruppen poängterar gång på gång att det inte ligger någon industrifientlighet i deras krav.

– Det går att förena miljökrav med en hög produktion, säger Yngve Berlin.

• Hur arbetade ni för att få gehör för era krav i kommunfullmäktige 1989?
–
Fullmäktige fungerade som vår plattform. Genom att vi lade fram
motionen och drev frågan fick vi vara med i radiodebatter och i
tidningar, och vi fick ett ganska stort massmedialt genomslag. Vi bet
oss fast i frågan och gav oss inte, trots motgångar, berättar de.

Anledningen
till att Kommunistiska Partiet till slut fick igenom motionen är just
partiets syn på industrin, menar fullmäktigegruppen.

– Vi har en
annan syn på profitens betydelse än de andra partierna, och vår analys
kunde förklara skeendet. Vi kunde visa att om det lönar sig kortsiktigt
för Preemraff att släppa ut kolväten, så kommer företaget också att
göra det, säger Stig Berlin och han får medhåll från de andra.

–
Företagen gör inte ”så gott de kan” som många tror, så länge det inte
ger ökad profit. Detta visar Preemraff gång på gång. Alla förbättringar
som görs på raffinaderiet genomförs först efter att krav har ställts på
företaget. När Preemraff riskerar några veckor med stoppad produktion,
då kan man tvinga dem att rena systemen och göra mätningar, säger
Per-Gunnar Ahlström.

Stred för kraven
– Just för att
vi har en analys av kapitalismen så orkade vi strida för de här kraven.
Miljöpartiet som också var lite kritiska först blev uppbjudna till
Scanraff och fick en guidad tur, sedan var de som små pudlar, berättar
Yngve Berlin.

• Vad fick de andra partierna att ändra åsikt och rösta med er?
–
Fakta blev till slut så starka att de andra partierna inte kunde göra
annat än att rösta för motionen. Men vi förde egentligen i stort sett
samma debatt i kommunfullmäktige 1989 som vi fört 1985, fast det var
tydligt att frågan blev allt besvärligare för de andra partierna. Till
slut bröt en centerpartist isen och gick upp och talade för våra krav,
sedan hängde alla de andra partierna på och beslutet blev enhälligt.

Dessutom hade miljödebatten i samhället överlag fått en annan position i samhället under slutet av 1980-talet.

–
Det var fokus på frågor om farliga utsläpp och vi drev 
miljöfrågorna hårdast av alla partier här i kommunen, berättar
Britt-Marie Kjellgren.

Motionen stadgade att det skulle skrivas
in krav i ett särskilt miljöprogram på att Preemraff ska bekosta
oberoende mätningar samt att företaget ska minimera sina
kolvätesutsläpp. I dag,  drygt femton år senare, visar det sig att
ett sådant miljöprogram aldrig upprättades, och i kommunens
översiktsplan finns inte motionens krav med.

Men trots detta har Kommunistiska Partiets kamp haft stor betydelse, menar fullmäktigegruppen.

–
Delvis som en konsekvens av det politiska trycket och den starka
opinionen som kom av vår kampanj har Preemraff sedan 1989 åtgärdat en
del av källorna till läckage och hanteringen av bensin har förbättrats,
berättar de.

Räddat liv
Sedan 1989 har därför
utsläppen av kolväten minskat. Men om ökningen av antalet cancerfall
som uppkommit i Brastad och Lyse orsakats av utsläpp från raffinaderiet
så kan cancern ha etablerats innan flera av de här förbättringarna
gjordes, eftersom det tar 10-15 år innan cancern visar sig.

–
Det innebär att folk kan ha blivit sjuka när vi kämpade som hårdast för
krav på minimerade utsläpp. Så även om situationen runt raffinaderiet
är lite bättre i dag så kan vår kamp faktiskt ha räddat liv, eftersom
den starka opinionen är en viktig anledning till att förbättringarna på
Preemraff ägde rum, säger Stig Berlin.

– Sen är det klart att
det inte bara beror på oss, men lokalt sätt så har Kommunistiska
Partiet varit en väldigt viktig kraft eftersom vi kunde använda de
vetenskapliga rapporterna om utsläppen och göra politik av det,
tillägger han.

Men även om det skett förbättringar vid raffinaderiet är inte Kommunistiska Partiet i Lysekil nöjda.

–
Preemraff har nog åtgärdat mycket, men det är inget skäl till att inte
genomföra fler oberoende undersökningar och minimera utsläppen än mer,
tvärtom. Så länge tekniken blir bättre och det finns stora möjligheter
att minska utsläppen så måste företaget bekosta det som krävs.
Preemraff gör miljardvinster årligen, en stor del av den vinsten måste
bekosta förbättringar så att inte de som bor i närheten av
raffinaderiet blir sjuka av företagets utsläpp. Det borde vara
självklart, säger Yngve Berlin.

Ny motion
Därför har
Kommunistiska Partiet åter rest frågan om skärpta miljökrav på
Preemraff. Nu i veckan har de därför lagt en ny motion i frågan (se
längst th) som kräver att kolväteutsläppen ska kartläggas och och
minimeras. Motionen kommer att behandlas på nästa fullmäktigemöte.

–
Förhoppningsvis leder våra krav till att diskussionen om
kolväteutsläppen återigen blommar upp. Eftersom raffinaderiet planerar
en utbyggnad är de extra känsliga för kritik just nu, så protester från
kommuninvånarna kan verkligen tvinga företaget att minska sina utsläpp,
säger Yngve Berlin som planerar att driva frågan hårt i
kommunfullmäktige.

Se helheten
Men även om Preemraff
ligger inom Lysekils kommuns gränser så har kommunfullmäktige ingen
formell makt över företaget, eftersom det är en så kallad a-anläggning.
Det innebär att miljödomstolen bestämmer vilka villkor Preemraff ska
leva upp till.

• Hur kan ni ställa krav i kommunfullmäktige på minskade utsläpp, när besluten tas på statlig nivå?
–
Kommunfullmäktige är ju egentligen oerhört maktlösa mot företagen, men
om inte de som finns närmast utsläppen säger något, vem ska då göra
det? Om inte vi som är politiskt aktiva i Lysekil väcker frågan lär
inte någon annan göra det åt oss, säger Stig Berlin.

– Hela
tiden handlar det om ett opinionsarbete i konkret politik. Som
kommunister måste vi alltid se till helheten i vårt politiska arbete
och vi jobbar på alla olika plan. Hade vi kommit in i regionfullmäktige
så hade vi ställt kraven där också. Eftersom vi är en del av opinionen
så kan vi sätta politiskt tryck och på så sätt påverka Preemraff.

Fullmäktigegruppen menar att det i grunden handlar om att kommunen måste ta ansvar för sina medborgare.

– Vi
kommunister anklagas ofta för att vi inte tar ansvar för våra politiska
handlingar när vi exempelvis kräver att budgeten ska sprängas om inte
pengarna räcker. Men vår kamp för hårdare miljökrav på Preemraff visar
att vi på allvar tar ansvar, säger Britt-Marie Kjellgren.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 45, 2006