Vett och etikett i juridiken

Publicerad 25 augusti 2009

”Tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”

Ovanstående rader är inte ett manligt klavertramp efter några öl med grabbarna på krogen, utan kammaråklagare Rolf Hillegren som uttalar sig i Svenska Dagbladet om att två prejudicerande domar i Högsta domstolen nu kan göra det ännu svårare att lagföra våldtäktsmän.

Hillgren tycker att lagstiftningen efter skärpningen 2005 har ett urlakat begrepp om vad en våldtäkt är och han säger sig uppskatta att rättssäkerheten för männen stärks.

Sedan 1965 har våldtäkt inom äktenskapet varit kriminaliserat i Sverige, och i lagens mening har en kvinna ingen skyldighet att ställa upp på sex med den man hon lever tillsammans med. En våldtäkt i lagens mening är inte mindre allvarlig för att offret och förövaren känner varandra, även om brottet i dessa fall ofta är svårare att bevisa.

*

Trots detta finns en utbredd föreställning om att en riktig våldtäktsman inte är en sambo eller pojkvän som utnyttjar sitt övertag utan någon som dyker upp bland buskarna i en park och brutalt överfaller sina offer.

Denna föreställning tillfredsställer samhällets behov av att frikänna alla de ”vanliga” män som någon gång på ett ”oschysst” sätt har tvingat till sig sex.

Vem vill se sig själv som en förbrytare? Och alla vi andra slipper se att våldtäktsmännen finns mitt ibland oss, på arbetsplatser och i klassrum.

Den allvarliga konsekvensen av att placera våldtäktsmännen i en liten och väl avgränsad grupp i samhällets utkant är att vi får mycket svårt att diskutera våld och övergrepp mot kvinnor som det stora samhällsproblem det faktiskt är. Ingen kvinna går säker och endast en av fem anmälningar av våldtäkt leder till åtal.

För att komma till rätta med problemet krävs bättre lagstiftning, bättre förundersökningsrutiner och inte minst förändrade attityder i hela den manliga delen av befolkningen.

Rolf Hillegren är i sin egenskap av kammaråklagare en representant för det rättsväsende dit våldtagna kvinnor ska kunna vända sig och få upprättelse, och hans uttalande är förödande för det förtroende som måste finnas om kvinnor ska våga anmäla övergrepp. Varför ska en våldtagen kvinna göra en anmälan när inte ens åklagaren definierar händelsen som ett riktigt brott? Och varför ska en man respektera kvinnans nej när en höjdare inom rättsväsendet ger grönt ljus för att ”köra ändå”?

*

Sexualbrottslagen är stiftad i demokratisk ordning och det är Rolf Hillegrens förbannade skyldighet att i offentligheten stå bakom de definitioner och påföljder som lagtexten anger.

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, kräver med rätta åklagarens avgång men Hillegrens chef, Per Nichols nöjer sig med att hålla Hillegren borta från alla sexualbrottsärenden. Inte mycket till straff, kan man tycka, med tanke på att Hillegren går i pension nästa år.

Kammaråklagaren själv verkar inte heller hänga läpp. I ett inlägg på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt väljer han att ytterligare bagatellisera manliga övergrepp: ”Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker.”

Landets experter på vett och etikett får i sanning bråda dagar om de i sina spalter ska lära männen att varken rapa vid middagsbordet eller våldta sin bordsdam efter maten.

JENNY TEDJEZA
Proletären 35, 2009