Vem vill bli kommunalråd i Lysekil?
Final i dokusåpan – köp en sosse och få en borgerlig politiker på köpet
Torsdagen den 14 december samlas Lysekils kommunfullmäktige för att
slutligen och formellt avgöra vilka människor som skall befolka
kommunstyrelsen och de politiska nämnderna, och vem eller ”vilka” som
skall bli kommunalråd.
Kommunfullmäktiges representation kan man inte styra hur gärna högern än önskat det, där har väljarna sagt sitt.
Men nämnderna kan man med olika medel hålla fria från
väns-teropposition och faktiskt nominera människor som väljarna aldrig
haft chans att se eller höra.
Valen är naturligtvis mer eller mindre avgjorda på förhand genom politiskt rävspel och suspekta och oärliga allianser.
Suspekta och oärliga allanser, om man ser det med väljarnas ögon (och
det har vi valt att göra), men formellt korrekta om man ser till den
bristfälliga svenska demokratins regler.
*
Det började med dött lopp mellan ”blocken” den 17 september, och
valrörelsens uppblåsta politiska skiljelinjer blev komplicerade att
hålla vid liv.
I ett första läge tycktes ingen vilja bli kommunalråd.
Men så tog det politiska rävspelet fart och Lysekil fick sin egen dokusåpa: ”Vem vill bli kommunalråd”.
Under de tre månader ”såpan” pågått har Kommunistiska Partiets analys
av det politiska läget utan tvekan spelat roll för den politiska
framtiden.
Den har anammats av vänsterväljarna och förbannats av våra politiska motståndare.
Det positiva med den ovanligt intensiva eftervalsdebatten är att den engagerat ”allmänheten” som aldrig förr.
Men nu blir det alltså final den 14 december.
Vi kunde ha vänt hela spektaklet ryggen men vi valde att spela en politisk roll istället.
Att ”spela roll” utan att tappa det politiska perspektivet och helheten är själva poängen med revolutionärt arbete i dagsläget.
Det har varit en intensiv politisk höst för oss kommunister i Lysekil
(absolut inte inskränkt till kommunpolitik) så ni får ursäkta att vi
inte skrivit om dokusåpan tidigare i Proletären.
Proletärens läsare kommer därför in sent i handlingen, så det kan vara på sin plats med en resumé.
Det började med dött lopp mellan ”blocken” den 17 september, och
valrörelsens uppblåsta politiska skiljelinjer blev komplicerade att
hålla vid liv.
I ett första läge tycktes ingen vilja bli kommunalråd.
Men så tog det politiska rävspelet fart och Lysekil fick sin egen dokusåpa: ”Vem vill bli kommunalråd”.
Under de tre månader ”såpan” pågått har Kommunistiska Partiets analys
av det politiska läget utan tvekan spelat roll för den politiska
framtiden.
Den har anammats av vänsterväljarna och förbannats av våra politiska motståndare.
Det positiva med den ovanligt intensiva eftervalsdebatten är att den engagerat ”allmänheten” som aldrig förr.
Men nu blir det alltså final den 14 december.
Vi kunde ha vänt hela spektaklet ryggen men vi valde att spela en politisk roll istället.
Att ”spela roll” utan att tappa det politiska perspektivet och helheten är själva poängen med revolutionärt arbete i dagsläget.
Det har varit en intensiv politisk höst för oss kommunister i Lysekil
(absolut inte inskränkt till kommunpolitik) så ni får ursäkta att vi
inte skrivit om dokusåpan tidigare i Proletären.
Proletärens läsare kommer därför in sent i handlingen, så det kan vara på sin plats med en resumé.
*
Detta har hänt: Kommunistiska Partiet gör ett bra val och förstärker
positionen som kommunens fjärde största parti. Vi är 34 röster från ett
tredje mandat. Vänsterpartiet har abdikerat och gör inget val alls.
Sossarna gör ett katastrofval och det socialdemokratiska kommunalrådet
Sven-Gunnar Gunnarsson kliar sin arma skalle och uttrycker sin
förvåning över väljarnas ”svek” eftersom s ”varit duktiga, jobbat
stenhårt och lyckats få budgeten i balans”.
Att priset för ”budgetbalansen” betalats av just arbetarväljare övergår
för tillfället sossarnas förstånd och man proklamerar redan på
valnatten att man ”går i opposition”.
Opposition till vad, undrar många kommuninnevånare som noterat att s, v
och borgarblocket under mandatperioden varit rörande överens i 99,9
procent av nedskärningsbesluten.
Folkpartiet, som är kommunens näst största parti, släpper förskräckt
sina ljusblå ballonger från valrörelsen och låter löftena fara.
Vid ett slumpartat men gemensamt besök hos stadens optiker måndagen
efter valet undrar den lokale folkpartiledaren och
kommunalrådsaspiranten Roland Karlsson vad undertecknad tycker om det
”nya” politiska läget.
Jag ger ett typiskt politikersvar, ”det är väl som det är, vad tycker du själv?”
”Det är inget roligt längre”, svarar Karlsson bekymrat.
Jag kvitterar ut mina glasögon, går ut på Kungsgatan och ser mycket klarare och faktiskt ganska ljust på tillvaron.
Detta har hänt: Kommunistiska Partiet gör ett bra val och förstärker
positionen som kommunens fjärde största parti. Vi är 34 röster från ett
tredje mandat. Vänsterpartiet har abdikerat och gör inget val alls.
Sossarna gör ett katastrofval och det socialdemokratiska kommunalrådet
Sven-Gunnar Gunnarsson kliar sin arma skalle och uttrycker sin
förvåning över väljarnas ”svek” eftersom s ”varit duktiga, jobbat
stenhårt och lyckats få budgeten i balans”.
Att priset för ”budgetbalansen” betalats av just arbetarväljare övergår
för tillfället sossarnas förstånd och man proklamerar redan på
valnatten att man ”går i opposition”.
Opposition till vad, undrar många kommuninnevånare som noterat att s, v
och borgarblocket under mandatperioden varit rörande överens i 99,9
procent av nedskärningsbesluten.
Folkpartiet, som är kommunens näst största parti, släpper förskräckt
sina ljusblå ballonger från valrörelsen och låter löftena fara.
Vid ett slumpartat men gemensamt besök hos stadens optiker måndagen
efter valet undrar den lokale folkpartiledaren och
kommunalrådsaspiranten Roland Karlsson vad undertecknad tycker om det
”nya” politiska läget.
Jag ger ett typiskt politikersvar, ”det är väl som det är, vad tycker du själv?”
”Det är inget roligt längre”, svarar Karlsson bekymrat.
Jag kvitterar ut mina glasögon, går ut på Kungsgatan och ser mycket klarare och faktiskt ganska ljust på tillvaron.
*
Det går inte lång tid förrän s proklamerade oppositionsroll ifrågasätts av arbetarväljare och till och med av journalister.
Av de 41 mandaten i fullmäktige har s 17, kommunisterna två och miljöpartiet två. Det blir ju 21-20.
Varför samarbetar ni inte?
Gunnarsson (s) svarar att han ”känner att han får svårt att samarbeta med framför allt Kommunistiska Partiet”
Vi svarar vänligt men bestämt:
”Det beror väl på vilken politik han vill ha samarbete i?”
En vänsterpolitik där man inte minst bildar en front mot
privatiseringar och borgliga utförsäljningar av kommunal egendom, där
är vi en pålitlig politisk kraft.
Vi har ju i 27 års tid bevisat att vi är ett pålitligt vänster- och arbetaralternativ.
Inte i en enda fråga har vi svikit dessa ideal.
Men vill socialdemokraterna verkligen driva en vänsterpolitik? Om man vill det så är vårt förslag det enda vettiga och ärliga.
Vill man driva högerpolitik då är det väl fortfarande 39-2 i fullmäktige. Bollen är hos (s).
Med detta väljarperspektiv hävdar vi att en teknisk valsamverkan mellan s, kommunisterna och mp är det enda justa alternativet.
Vi hävdar att det är ett ”svek mot väljarna att agera som om det
existerar en blå majoritet i kommunen”. Inte minst för att man på goda
grunder kan tro att miljöpartiet fått sitt andra mandat av fd
vänsterpartiväljare. Inte heller miljöpartiet (med valaffischen ”Rösta
långsiktigt”) anser sig kunna samarbeta med oss, ”Kommunisterna är för
visionära i den ekonomiska politiken”, säger deras första namn Rustan
Ligander.
Miljöpartiet stärkt av fd v-röster ingår istället allians med de marknadsliberala fundamentalisterna i lokala Lysekilspartiet.
En allians som förvånar och upprör och som står i bjärt kontrast till vårt budskap.
”Gärna teknisk valsamverkan i linje med vänster- och arbetarväljarnas
önskemål, men inte ryggradslöst köpslående för poster och positioner.”
Nu jäser det bland vänsterväljarna och kommunfullmäktiges ordförande
Göte Nyberg (s) gör ett besök hos undertecknad i bageriet för att
sondera terrängen och möjligheterna till en teknisk valsamverkan med
Kommunistiska Partiet.
”Jäst” hos verkligheten eller bara en kringgående rörelse är frågan när det gällde sossebesöket i bageriet.
Vi hyste inga illusioner, men illusionen om vänsterblock i politiken
finns dock hos många arbetarväljare, som en ärlig och uppriktig önskan.
Vi insåg självklart att den förra mandatperiodens samarbete mellan
framförallt s och fp var det som framförallt hägrade för
kommunalrådsaspiranterna Gunnarsson och Karlsson. Men missnöjda
arbetarväljare och vår analys satte uppenbart käppar i hjulet för detta
äktenskap.
I valtal på torget förutspådde vi till och med denna allians.
”Röstar man på Kommunistiska Partiet får man en vänsterpolitik. Röstar
man på socialdemokraterna så får man framför allt Roland Karlsson och
folkpartiet på köpet. Köp en betala för två?”
Men hos högern spred sig paniken.
Blotta tanken att vi skulle kunna bli representerade i kommunstyrelsen fick patentdemokraterna att tappa ansiktet.
”Vill s skämma ut Lysekil” skränar Lysekilspartisten Rombrant som själv
nominerat sig till Kommunstyrelsen med miljöpartiets vänsterrösters
hjälp.
Tänker s ”släppa in kommunisterna i demokratins finrum genom en teknisk valsamverkan”, gnölar folkpartisten Kurt Olsson.
Och moderaten Nordlund argumenterar för det vilda att kommunisterna skall ”sättas på undantag och isoleras i politiken”.
Det går inte lång tid förrän s proklamerade oppositionsroll ifrågasätts av arbetarväljare och till och med av journalister.
Av de 41 mandaten i fullmäktige har s 17, kommunisterna två och miljöpartiet två. Det blir ju 21-20.
Varför samarbetar ni inte?
Gunnarsson (s) svarar att han ”känner att han får svårt att samarbeta med framför allt Kommunistiska Partiet”
Vi svarar vänligt men bestämt:
”Det beror väl på vilken politik han vill ha samarbete i?”
En vänsterpolitik där man inte minst bildar en front mot
privatiseringar och borgliga utförsäljningar av kommunal egendom, där
är vi en pålitlig politisk kraft.
Vi har ju i 27 års tid bevisat att vi är ett pålitligt vänster- och arbetaralternativ.
Inte i en enda fråga har vi svikit dessa ideal.
Men vill socialdemokraterna verkligen driva en vänsterpolitik? Om man vill det så är vårt förslag det enda vettiga och ärliga.
Vill man driva högerpolitik då är det väl fortfarande 39-2 i fullmäktige. Bollen är hos (s).
Med detta väljarperspektiv hävdar vi att en teknisk valsamverkan mellan s, kommunisterna och mp är det enda justa alternativet.
Vi hävdar att det är ett ”svek mot väljarna att agera som om det
existerar en blå majoritet i kommunen”. Inte minst för att man på goda
grunder kan tro att miljöpartiet fått sitt andra mandat av fd
vänsterpartiväljare. Inte heller miljöpartiet (med valaffischen ”Rösta
långsiktigt”) anser sig kunna samarbeta med oss, ”Kommunisterna är för
visionära i den ekonomiska politiken”, säger deras första namn Rustan
Ligander.
Miljöpartiet stärkt av fd v-röster ingår istället allians med de marknadsliberala fundamentalisterna i lokala Lysekilspartiet.
En allians som förvånar och upprör och som står i bjärt kontrast till vårt budskap.
”Gärna teknisk valsamverkan i linje med vänster- och arbetarväljarnas
önskemål, men inte ryggradslöst köpslående för poster och positioner.”
Nu jäser det bland vänsterväljarna och kommunfullmäktiges ordförande
Göte Nyberg (s) gör ett besök hos undertecknad i bageriet för att
sondera terrängen och möjligheterna till en teknisk valsamverkan med
Kommunistiska Partiet.
”Jäst” hos verkligheten eller bara en kringgående rörelse är frågan när det gällde sossebesöket i bageriet.
Vi hyste inga illusioner, men illusionen om vänsterblock i politiken
finns dock hos många arbetarväljare, som en ärlig och uppriktig önskan.
Vi insåg självklart att den förra mandatperiodens samarbete mellan
framförallt s och fp var det som framförallt hägrade för
kommunalrådsaspiranterna Gunnarsson och Karlsson. Men missnöjda
arbetarväljare och vår analys satte uppenbart käppar i hjulet för detta
äktenskap.
I valtal på torget förutspådde vi till och med denna allians.
”Röstar man på Kommunistiska Partiet får man en vänsterpolitik. Röstar
man på socialdemokraterna så får man framför allt Roland Karlsson och
folkpartiet på köpet. Köp en betala för två?”
Men hos högern spred sig paniken.
Blotta tanken att vi skulle kunna bli representerade i kommunstyrelsen fick patentdemokraterna att tappa ansiktet.
”Vill s skämma ut Lysekil” skränar Lysekilspartisten Rombrant som själv
nominerat sig till Kommunstyrelsen med miljöpartiets vänsterrösters
hjälp.
Tänker s ”släppa in kommunisterna i demokratins finrum genom en teknisk valsamverkan”, gnölar folkpartisten Kurt Olsson.
Och moderaten Nordlund argumenterar för det vilda att kommunisterna skall ”sättas på undantag och isoleras i politiken”.
*
Debattartiklarna från högern ”kryddas” eller snarare nedlusas med ytlig
och historielös antikommunism. Jag vill inte påstå att vi vann debatten
på knock out men vi vann den definitivt på poäng.
Poängen är att stödet för Kommunistiska Partiet har ökat efter valet
och rävspelet som stänger oss ute från nämnderna har gjort åtskilliga
människor politiskt klokare.
Vårt slutord i debatten levererade vi när det stod klar att avgående
kommunstyrelse beslutat att inrätta ytterligare ett kommunalråd.
Kliar du mej, kliar jag dej
Debattartiklarna från högern ”kryddas” eller snarare nedlusas med ytlig
och historielös antikommunism. Jag vill inte påstå att vi vann debatten
på knock out men vi vann den definitivt på poäng.
Poängen är att stödet för Kommunistiska Partiet har ökat efter valet
och rävspelet som stänger oss ute från nämnderna har gjort åtskilliga
människor politiskt klokare.
Vårt slutord i debatten levererade vi när det stod klar att avgående
kommunstyrelse beslutat att inrätta ytterligare ett kommunalråd.
Kliar du mej, kliar jag dej
*
Så verkar då Lysekils egen dokusåpa, ”vem vill bli kommunalråd” vara avslutad.
Förstapriset, ett fyraårskontrakt som kommunalråd gick till
folkpartiets Roland Karlsson. Men finalen blev lite avslagen, den nu
korade vinnaren hade nämligen (förmodligen i samförstånd med den andre
aspiranten) kuppartat lagt ett förslag på sista KS mötet, om
ytterligare ett kommunalråd.
’Köp en betala för två’ var vår förvalsanalys som nu med kuslig träffsäkerhet bekräftas.
Och vi behöver inte tveka över de politiska effekterna. Kliar du mej,
kliar jag dej-syndromet kommer att förstärkas, den kommande
mandatperioden. Men visst är det märkligt vad lätt man kan få fram
pengar till vissa saker. När ’goda’ råd är dyra så finns det tydligen
pengar.
Visserligen skall en omorganisering delfinansiera dokusåpans andrapris.
Utan att blinka slår man ihop två nämnder till en och demokratiaspekten
väger lätt i samanhanget.
Lysekil har erfarenhet av tidigare nämndsammanslagningar, Kultur/Fritid var förra offret.
Uttrycket – ingen nämnd ingen glömd, passar inte på den här sortens
förändringar, för här kommer säkerligen åtskilliga frågor att bli
”glömda”.
Kultur och Fritids sakfrågor har bleknat och nästa nedprioritering kan komma att drabba miljöfrågorna.
Nu när nya Kommunstyrelsen med tre folkpartister, två moderater, fem
sossar och en Lysekilspartist är installerad kan vi vänta på en
uppföljare till dokusåpan.
Tre nyanser i blått kan vara en lämplig titel.
YNGVE BERLIN
Proletären 50, 2006
Så verkar då Lysekils egen dokusåpa, ”vem vill bli kommunalråd” vara avslutad.
Förstapriset, ett fyraårskontrakt som kommunalråd gick till
folkpartiets Roland Karlsson. Men finalen blev lite avslagen, den nu
korade vinnaren hade nämligen (förmodligen i samförstånd med den andre
aspiranten) kuppartat lagt ett förslag på sista KS mötet, om
ytterligare ett kommunalråd.
’Köp en betala för två’ var vår förvalsanalys som nu med kuslig träffsäkerhet bekräftas.
Och vi behöver inte tveka över de politiska effekterna. Kliar du mej,
kliar jag dej-syndromet kommer att förstärkas, den kommande
mandatperioden. Men visst är det märkligt vad lätt man kan få fram
pengar till vissa saker. När ’goda’ råd är dyra så finns det tydligen
pengar.
Visserligen skall en omorganisering delfinansiera dokusåpans andrapris.
Utan att blinka slår man ihop två nämnder till en och demokratiaspekten
väger lätt i samanhanget.
Lysekil har erfarenhet av tidigare nämndsammanslagningar, Kultur/Fritid var förra offret.
Uttrycket – ingen nämnd ingen glömd, passar inte på den här sortens
förändringar, för här kommer säkerligen åtskilliga frågor att bli
”glömda”.
Kultur och Fritids sakfrågor har bleknat och nästa nedprioritering kan komma att drabba miljöfrågorna.
Nu när nya Kommunstyrelsen med tre folkpartister, två moderater, fem
sossar och en Lysekilspartist är installerad kan vi vänta på en
uppföljare till dokusåpan.
Tre nyanser i blått kan vara en lämplig titel.
YNGVE BERLIN
Proletären 50, 2006