Tusentals lämnar facket

LO-facken förlorade förra året 36800 medlemmar och organisationsnivån inom arbetaryrkena är nu nere på låga 70 procent.

De fackliga företrädarna väljer enkla förklaringar till medlemsraset. ”Att LO backar är naturligt eftersom att allt fler blir tjänstemän och akademiker” skriver Johanna Wreder i LO-tidningen (nr 3 2011), samtidigt som hon hävdar att det stora medlemsraset började i samband med borgarregeringens chockhöjning av a-kassan 2007.

Det är ytliga förklaringar som inte säger hela sanningen. Sant är att organisationsgraden idag är något högre bland tjänstemännen än hos LO-arbetare (73,3 respektive 70,6 procent). Men även TCO förlorade medlemmar under 2010. Akademikerförbunden, sammanslutna i Saco, redovisade däremot en ökning med 14000 medlemmar. Det är kanske inte så troligt att samtliga 14000 är före detta LO-arbetare, men även om de vore det är det ändå 22800 av de före detta LO-medlemmarna som rimligtvis är oorganiserade.

Sant är också att borgarregeringens höjning av a-kasseavgiften under pågående högkonjunktur fick många övermodiga arbetare att lämna såväl fack som a-kassa, i tron att de hade sina jobb säkrade för all framtid. Men även sedan högkonjunkturen följts av kris och massarbetslöshet har den negativa medlemsutvecklingen fortsatt.

LO-förbunden har förlorat medlemmar sedan tidigt 1990-tal, vare sig regeringarna varit borgerliga eller socialdemokratiska. Bara under den senaste tioårs- perioden har 488218 LO-medlemmar lämnat facket.

Samtidigt har arbetsköparna stärkt sina egna organisationer. 2008 jobbade 85 procent av alla anställda för en organiserad arbetsköpare.

Bakom sifferexercisen döljer sig faktumet att medan borgarklassen är klassmedveten, organiserad och kampberedd är förhållandet det motsatta för arbetarklassen. Kontentan av detta känner vi i form av ständiga attacker på arbetarklassens intressen. Arbetsköparna är på offensiven för att försämra löner, arbetstider, anställningstrygghet. De går till attack mot allt som kan inkräkta på vinsterna och minska kapitalismens makt över arbetet.

Men vad har fackförbunden själva gjort för att motverka utvecklingen? Fackets sätt att hantera arbetsköparnas attacker har varit undfallenhet, eftergifter och kompromisser.

LO-medlemmarna har däremot sällan eller aldrig fått känna styrkan av kollektivt agerande och organiserat motstånd. Så var till exempel LO-ledningen avvisande till kravet på politisk strejk mot försämringarna i a-kassan. När fackföreningsrörelsen framstår som fullständigt handlingsförlamad, hur skall den då kunna motivera arbetarna att stanna som medlemmar?

Ironiskt nog är IF Metall det enskilda fackförbund som förlorat flest medlemmar under 2010, 15600 medlemmar vilket motsvarar 42 procent av de som lämnade LO.

Det är samma IF Metall som de senaste åren tagit initiativ till såväl lönesänkningsavtal som att föreslå ett särskilt ”ungdomsavtal” som ska ge industriarbetare under 25 år lägre lön än sina äldre kollegor. Inte minst accepterade IF Metall under vårens avtalsrörelse löneökningar så obetydliga att de knappt märks i arbetarnas plånböcker.

Den knappt märkbara lönehöjningen har sedan accepterats som ”märke” för övriga förbunds avtalsförhandlingar som om det vore en naturlag.

Samtidigt som IF Metalls ”märke” ger knappt 700 kronor i lönehöjning före skatt, har en arbetare med en genomsnittlig metallarbetarlön fått dryga 1500 kronor extra med högerregeringens jobbskatteavdrag. En utveckling som knappast stärker den fackliga rörelsens legitimitet, utan tvärtom har flyttat fram högerns positioner och underlättat för företagen att sno åt sig vinsterna av arbetarklassens arbete.

Självklart är det allvarligt att facket förlorar medlemmar. Oavsett den svenska fackföreningsrörelsens alla brister blir resultatet av medlemsflykten en splittrad och försvagad arbetarklass där arbetare utelämnas åt sig själva.

Det bäddar för att borgerlig ideologi och individualism får ett fäste i arbetarklassen när kamp för gemensamma krav och intressen inte framstår som ett alternativ.