Tunn analys av Socialdemokraterna
Socialdemokratiska Kriskommissionens första analys är tunn som vattvälling. Inte lika tydligt höger som Mona Sahlins avskedstal, men den gemensamma nämnaren är att arbetarklassen inte existerar som subjekt.
Två tredjedelar av Kriskommissionens 45 sidor långa rapport ägnas åt redogörelse utifrån valundersökningen från Valu och LO. Sida upp och sida ner med fallande opinionskurvor för S, i fråga efter fråga. Inte ointressant, men inget nytt.
I rapportens sista tredjedel, med rubriken Valanalys, beskrivs inledningsvis Göran Perssons fögderi under 1990-talet som lyckat. Budgetsaneringen och arbetslöshetsbekämpningen var ”två stora politiska triumfer” som gjorde att ”Vid ingången till 2000-talet såg framtiden ljus ut för socialdemokratin.” Valframgången 2002 var given.
Perssons debacle 2006 förklaras med 1; ökad arbetslöshet från mitten av mandatperioden, 2; att ”väljarnas förtroende för socialdemokratins regeringsduglighet fick sig en knäck” av tsunamin annandag jul 2004, 3; de borgerligas allians, 4; ”det är svårt att göra ett bra val efter 12 år i regeringsställning” och 5; EMU omröstningen 2003 uppmärksammade splittringen i sosseleden. ”Partiledningen hade kampanjat för ett ja, men en stor del av de socialdemokratiska väljarna röstade nej”.
Den sista punkten är lite intressant då den innehåller ett vänster-högerperspektiv, partielitens förening med EU:s kapitalistiska maktelit mot folkflertalets och partimedlemmarnas intresse. Men inga som helst sådana slutsatser dras.
Lika tunn är analysen av brakförlusten 2010. Att finanskrisen 2008 och dess vändning spelade regeringen Reinfeldt i händerna är ställt utom allt tvivel. Men det egna tillkortakommandet beskrivs på följande sätt: ”Finanskrisen, det rödgröna samarbetet, vårmotionen och det misslyckade valmanifestet – i dessa hållpunkter ryms således delförklaringarna till att vi kunde tappa ett mycket stort försprång på bara två år.”
Här har avsnittet om vårmotionen visst intresse. Den innehöll som bekant ökade anslag till vård, skola omsorg, förbättrad sjukförsäkring och förbättrad arbetslöshetsförsäkring, det som samarbetspartnern Lars Ohly sammanfattade som ”Världens bästa välfärd”. Men också dess finansiering genom höjd fastighetsskatt och bensinskattehöjning på 49 öre.
Trots att en stor majoritet av folket säger sig beredda att betala högre skatt för bättre välfärd (se artikel sid 9) misslyckades de rödgröna fullständigt med att kommunicera den kopplingen i valet. Men inte ett ord i valanalysen om avsaknaden av arbetarpolitik. Inget om ökande klassklyftor, om hur alliansens råa högerpolitik ska mötas, inte ett ord om kapitalisternas fräcka krav på ännu större spelutrymme.
Istället vänder Kriskommissionen blickarna mot Göran Perssons politik kring millenniumskiftet (se faktarutan) som exempel på hur Socialdemokraterna ska vända sin kris. Kapitalistisk högerpolitik à la Reinfeldt ska mötas av kapitalistisk högerpolitik à la Persson.
Kriskommissionens idépolitiska arbetsgrupp kommer med ytterligare en rapport. Men efter Mona Sahlins av förtroenderådet bejublade högertal lär den analysen knappast bli till någon socialdemokratisk metamorfos.
Helt korrekt har Sahlins tal i borgarpressen beskrivits som ”en sågning av den egna politiken” (SvD) och ”hon lät som alliansen” (Aftonbladet). Hon anklagade partikamraterna för att ha tvingat fram den rödgröna valstrategin och därmed orsakat brakförlusten. Vän av ordning undrar naturligtvis hur Mona Sahlin skulle förhållit sig till den nu så förhatlige Lars Ohly vid en eventuell valseger?
Men det Mona Sahlin kommer att bli hågkommen för är den tvära högersvängen. ”Det ska löna sig att arbeta. Alla som kan jobba ska jobba. A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. Jobbskatteavdraget är inget orimligt”, är bara några exempel i högen av de högerpopulistiska fraser som formligen sprutade ur Mona Sahlins mun i avskedstalet.
Vi skriver högerpopulism för hur kan man annars beskriva ståndpunkten att Socialdemokraterna ska sträcka upp ett vått finger i luften och känna av hur vindarna blåser för stunden: ”Vi kan inte tala till en minoritet av folket – och förvänta oss en majoritet av rösterna.”
Alltså bort med arbetarklassen som begrepp, in med löntagare, och ännu bättre in med småborgare. In med ”en politik som på allvar sätter småföretagen och entreprenörerna i centrum, och ett småföretagarperspektiv också på andra politikområden.”
God natt S, som i Sahlin och Socialdemokraterna.