Tufft att vara ensamstående

– Vi ska fira jul här hemma. En gran måste vi ha. Jag hoppas att jag kan få en julgransfot från mina föräldrar, säger Sylvia Håkansson som ska fira jul med sonen Johan och med vänner.

– Jag har en plastgran som jag köpte på Claes Ohlsson förra året. Den är jättebra. Jag vill inte att min dotter ska se att jag är fattig, säger Maria Eriksson.
Hanna Björck berättar att hon och hennes två och ett halvt åriga tjej är inbjudna att fira jul hos vänner i Uppsala.

– Men jag vet inte om jag har råd att ta mig dit. När jag var ung så liftade jag med lastbilar ibland, men det funkar ju inte nu när jag har barn, säger hon och skrattar.

Det är i Sylvia Håkanssons radhus i Kortedala i nordöstra Göteborg vi träffar henne några veckor innan jul. Hon bor här med sjuåriga sonen Johan, som sitter klistrad framför sitt Wii-spel tillsammans med en kompis.

– Spelet kostade över 2000 kronor, men alla har det. Man kommer inte undan, förklarar Sylvia Håkansson med en suck.

Hon arbetar som personlig assistent, runt 80 procent i månaden.

– Just nu får jag inte fler timmar. Men i ärlighetens namn så hade jag haft svårt att hinna med det också. Jag ska ju hinna handla, laga mat och hjälpa Johan med läxorna efter att jag har hämtat honom på fritids.

Att det inte är enkelt att få tid till arbete, att hämta och lämna, läxläsning, matlagning och allt annat som ska göras, vet alla föräldrar. Men att få pusslet att gå ihop när man är ensamstående är än svårare.

Det vittnar också Hanna Björck om när vi träffas på ett kafé en idyllisk vinterdag med gnistrande snö. Hon har en dotter, och den runda magen avslöjar att ett barn till är på väg.

För tillfället är Hanna Björck arbetslös. Hon arbetade som biolog, men fick sluta när dottern föddes.

– Vi jobbade mycket på uppdrag och kunde vara borta i flera dagar. Det funkar ju inte när jag är ensam med mitt barn, berättar hon.

De senaste åren har därför Hanna Björck varvat föräldraledighet med olika timjobb och arbetslöshet.

Också Maria Eriksson är arbetslös sedan två månader tillbaka. Vi träffar henne i centrala Göteborg en av de riktigt hala dagarna, när isen ligger blank på både trottoarer och vägar.

Maria Eriksson har bland annat jobbat med funktionshindrade på ett gruppboende och inom hemtjänsten. De oregelbundna arbetstiderna på gruppboendet, med kvälls- och helgarbete, var en orsak till att hon slutade där efter att hon blivit ensam med sitt barn.

– Det är svårare att få jobb nu, för många chefer vill inte anställa en när man berättar att man är ensamstående. Och sen så går det inte heller att jobba alla tider, eftersom jag måste hämta och lämna på förskolan, berättar hon.

Eftersom Maria Eriksson jobbade för få timmar före arbetslösheten får hon inte a-kassa, utan ekonomiskt bistånd. Det ger en än mer ansträngd ekonomisk situation.

Sylvia Håkansson, Maria Eriksson och Hanna Björck är som de säger ”ensamstående ensamstående” med sina barn. Med andra ord är papporna ute ur bilden. Det innebär också att de är ensamma om att köpa sådant som kläder och leksaker. Det har stor betydelse, för dem med knapp ekonomi.

– Vinterkläder är faktiskt en större skräck än julklappar. Johan har ett par stövlar från förra året som passar, men nu läcker de. Jag är så illa tvungen att köpa nya, ungen måste ju hålla sig torr, säger Sylvia Håkansson.

Maria Eriksson berättar att hon mest handlar begagnade kläder till sin dotter.

– Det gör att jag känner mig underlägsen, att jag inte kan handla som andra, säger hon och tillägger:

– Men nu på senare tid har jag köpt lite nytt också. Jag har hellre satt mig i skuld för att kunna köpa lite. Men det håller ju inte i längden det heller.

Också Hanna Björck köper mycket begagnade kläder och saker för att få ekonomin att gå ihop. Fast hon verkar tycka att det kan vara roligt att gå på loppmarknader och göra fynd.

För Hanna Björck är andrahandsmarknaden dessutom en inkomstkälla.

– Jag har en del kläder och grejer på vinden. Det är min guldgruva. När det är knapert åker jag och säljer saker på loppisar. Det är väldigt mycket sånt pyssel för att få ihop det, berättar hon.

Att julen närmar sig märker vi alla av, och handeln vill krama ur våra sista slantar. Julklappstidningar och reklam fyller brevlådorna, skyltfönstren fylls av glimrande kulor och glitter och affärerna lockar med avbetalningsplaner och rabatter.

Sylvia Håkansson har redan köpt julklappar till Johan, och julpyntet är framme. Nu återstår julmaten.

– Jag tittar på vad som är kvar på lönekontot och det är inte mycket. Kanske måste jag sätta julmaten på kreditkortet. Det känns inte bra, men det går inte att säga nej till julmaten, säger Sylvia Håkansson.

Maria Eriksson berättar att hennes mamma och syster ska fira jul hemma hos henne.

– Jag har bett mamma att bidra med pengar till maten, men jag kommer göra det så billigt som möjligt. Och jag har förklarat att jag inte har råd att köpa några julklappar, säger hon.

Och julklappar och julmat i all ära, det är trots allt inte det som är viktigt med julen, poängterar Maria Eriksson.

– Det är gemenskapen. Utan tvekan, säger hon.
Det skriver nog Hanna Björck under på. Hon berättar att hon vill bygga upp en egen jultradition, som inte kretsar så mycket kring det kommersiella, och som inte handlar om kristendomen heller.

Dessutom skulle Hanna Björck vilja att firandet inte bara involverade familjen. Att julen betraktas som en familjehögtid blir nämligen uteslutande snarare än inneslutande, för alla dem som är ensamma vuxna i en familj, som hon själv är, och för dem som inte har några nära anhöriga.

I centrala Göteborg, där vi träffar Maria Eriksson, går det inte att missa att julen är något av kommersialismens höjdpunkt. Men det är trots allt inte bara nu kring jul som köphetsen genomsyrar staden.

– Hela samhället är uppbyggt kring det här med status. Jag känner mig misslyckad om jag inte kan göra som andra medelsvenssons gör. Jag vill hålla skenet uppe, som om jag har pengar, säger Maria Eriksson.

– Det är ett sånt prylsamhälle. Man ska ha allt, säger Sylvia Håkansson.

Hon berättar att hon alltid har kunnat säga till Johan att ”det där har vi inte råd med”, och att han förstår det. Ändå tror Sylvia Håkansson att det är först nu när Johan blir äldre som han börjar se hur mycket pengar en del andra har.

– Då inser han kanske hur fattiga vi är. Det kan ju vara jobbigt om man jämför sig med kompisar, men här i Kortedala har ingen så mycket pengar. Det var värre när vi bodde i Kålltorp, där märktes det mer. Där kände vi oss fattigare, säger hon.

Hanna Björck har sedan länge varit engagerad i rättvise- och miljörörelsen. Hon har reflekterat mycket över det hon kallar för ”konsumtionsromantiseringen”.

– Vi går inte ut och äter på restaurang och lever lyxliv, men varför ska det vara eftersträvansvärt? Men visst måste man kunna leva skäligt och stå på något så när samma nivå som andra.

Trots att alla tre lever med små ekonomiska marginaler är det tidsbristen de återkommer till gång på gång under vårt samtal.

– Samhället är inte uppbyggt kring ensamstående. Det finns ingen avlastning. Jag måste göra allt själv, konstaterar Sylvia Håkansson.

Hon säger att det faktiskt inte är så konstigt att många barn blir feta.

– När ska man hinna med att skjutsa till aktiviteter? När ska man hinna med att planera och laga bra mat? Sen kan de rika knösarna ha läxhjälp, städhjälp och barnflicka, medan jag inte alls får ihop det.

När Maria Eriksson får frågan om vad som är svårast med att vara ensamstående förälder är det också tidsbristen hon framhåller.

– Jag saknar egen tid, säger hon med eftertanke och berättar att hon exempelvis skulle vilja ha tid att gå på gym.

Men ordet tidsbrist räcker ändå inte för att beskriva vardagen för ensamstående. Hanna Björck förklarar hur vardagslivet präglas av att vara bunden.

– Om jag hämtar min dotter på förskolan, kommer hem och upptäcker att vi saknar ägg så kan jag inte bara springa ner till affären och köpa det. Och jag kan inte gå till tvättstugan som är flera trappor ner och lägga i tvätten, eller slänga soporna ute på gården och lämna min dotter ensam. Det är mycket sånt grundläggande som man inte riktigt tänker på, säger hon.

Nu under hösten så har Hanna Björck dessutom haft både influensan och vinterkräksjukan. Att vara sängliggande och ta hand om en två och ett halvt-åring med spring i benen är inte det enklaste, intygar hon.

Så hur ser de då på framtiden? Maria Eriksson berättar att hon först och främst vill hitta ett jobb hon trivs med.

– Jag vill slippa vara vaken om natten och fundera på hur jag ska få ihop till räkningarna. Jag vill klara mig ekonomiskt. Sen kommer väl det där andra, att hitta en kille och så, säger hon och tillägger efter att ha funderat en stund:

– Jag måste hitta en ny man. Det går inte att vara ensamstående i det här samhället.
Sylvia Håkansson menar att samhället måste anpassas så att också ensamstående föräldrar kan få både vardagen och ekonomin att gå ihop. Hon betonar att vi dessutom borde hjälpa varandra mer.

Hanna Björck instämmer. Hon menar att vi måste börja diskutera bilden av familjen, så att nya familjekonstellationer kan växa fram. Varför inte en familj med tre eller fyra vuxna, eller familjer med flera ensamstående föräldrar som går ihop.

– Den otvungna solidariteten försvinner iväg. Jag skulle vilja att människor förs samman så att vi kan stötta och hjälpa varandra, säger Hanna Björck.