Tar strid för sin elevcoach

Sussi Petterson började arbeta som elevcoach på skolan sommaren 2010. När vi ses har hon bara några dagar kvar på jobbet. Skolan hävdar att de inte har råd att betala för elevcoacher och politikerna vägrar att skjuta till några pengar. Därför försvinner hennes tjänst.

– Det är bara pengarna som styr, säger Sussi Petterson.

När Proletären kommer till Nils Ericsonsgymnasiet i Trollhättan en måndag förmiddag har de flesta eleverna lektion. Bara ett fåtal rör sig i de långa, kala korridorerna. Sussi Pettersson hälsar på dem vi passerar, och frågar en kille om inte han också har lektion. Han förklarar med ett leende att han är på väg.

Sussi Petterson är socialpedagog. Hennes anställning som elevcoach på Nils Ericsonsgymnasiet är ett resultat av de extra pengar som staten gav kommunerna 2010.

För Trollhättans del resulterade pengarna i att 10 extra miljoner tillföll Utbildningsförvaltningen. En del av pengarna gick till att anställa elevcoacher på Nils Ericsonsgymnasiet.

Vid årsskiftet tog de statliga pengarna slut, och regeringen har inte aviserat något nytt extra tillskott. Ledningen för Nils Ericsonsgymnasiet valde att bekosta elevcoacher i ytterligare två månader, men där-efter satte de stopp. I likhet med kommunpolitikerna satsar de hellre på att förändra skolans logga och bygga en fräsig entré än på viktiga sociala insatser.

Det fria skolvalet har satt tydliga spår. De kommunala skolorna tvingas liksom fri-skolorna att slåss om eleverna. Samtidigt är politikerna högst ovilliga att satsa de resurser som krävs, och rektorer och chefer finner sig i de snäva budgetramarna.

Konsekvensen blir att politiker och skolledningen på Nils Erikcsonsgymnasiet prioriterar olika kosmetiska åtgärder. De tycks tro att diverse ombyggnader kan vinna fler ungdomar – och därmed mer pengar – till skolan. Men om man ska döma av kommentarerna från eleverna själva är detta en grov missräkning.

Ungdomarna jag talar med är eniga. Visst vore det bra med en uppfräschning av lokalerna, och uppehållsrum och något att göra på rasterna behövs verkligen. Men det allra viktigaste är att det finns gott om lärare och andra vuxna på skolan som kan ge stöd och hjälp. Att det finns vuxna som bryr sig.

De vill helt enkelt ha kvar Sussi.

– Det värsta är att skolledningen inte lyssnar på ungdomarna och deras protester. När ungdomarna inte blir hörsammade lär de sig att det inte är värt att kämpa och försöka påverka, säger Sussi Petterson.

Hon är arg. Både på skolans ledning och på politikerna. De låter pengarna styra, och de sätter eleverna på undantag, menar hon.

– Det är så bakvänt. Det är ju eleverna vi är till för, men skolledningen ser dem bara som pengapåsar! De är heller aldrig ute bland eleverna för att höra hur ungdomarna ser på sin situation.

Sussi Petterson är inte ensam om att vara arg. Många elever är upprörda över att hon tvingas sluta. Därför har elever arrangerat en namninsamling som har överlämnats till skolledningen, och andra har startat en protestgrupp på Facebook. Där blandas ilskan mot skolledningens beslut med personliga inlägg som beskriver hur viktig Sussi är för dem.

Detta vittnar också de elever jag möter om.
– Det är tråkigt att Sussi inte ska vara kvar, säger Abbas Abdallah som går första året på Teknikprogrammet. Han får medhåll från sin klasskamrat Hakem Said.

– Sussi hjälper oss med läxor och ger råd. Hon håller reda på alla och får oss på bra humör, säger han.

Abbas Abdallah och Hakem Said sitter framför en dator i biblioteket som intar en central plats på Nils Ericsonsgymnasiet, delvis på grund av att det inte finns något riktigt uppehållsrum. Därför är det för det mesta full fart på biblioteket. Ungdomar som använder datorerna för att kolla in Facebook och internet samsas med dem som gör skoluppgifter eller letar efter böcker.

Sussi Petterson är där ungdomarna är. Hennes arbetsuppgifter handlar om att finnas till för eleverna, att stödja dem och att hjälpa till att lösa problem som uppkommer. Hon rör sig vant såväl i korridorerna som i biblioteket, och ungdomarna hon möter hejar glatt och stannar till för att växla några ord.

Medan lärarna tvingas jäkta till nästa lektion har Sussi Petterson tid att hjälpa eleverna, eller helt enkelt bara fråga hur det är.

– Sussi hjälper oss med studierna och med frågor vi har… det är små saker, men viktiga saker. Hon borde uppskattas mer, säger Montazar Jawad, som går andra året på Barn- och fritidsprogrammet, innan han skyndar vidare mot matsalen.

Vid sidan av biblioteket utgör kaféet den självklara samlingspunkten på skolan. Här sitter Chadni Pirmohamed, Petra Jaris, David Ljungberg och Joachim Ohlsson som går andra året på Teknikprogrammet och Zilha Bajrovic som går Omvårdnadsprogrammet.

– Istället för att lägga pengar på en soffa utomhus så behövs det mer hjälp, som Sussi, säger Petra Jaris och de andra nickar instämmande.

De tycker att det satsas pengar på helt fel saker, saker som inte påverkar deras vardag i skolan. De efterfrågar vuxna som kan hjälpa till och saker att göra på rasterna.

– Det finns ingenstans att sitta. Här i kaféet är det inte alltid öppet, säger en av dem och en annan fyller i:

– Man blir deprimerad av den här skolan. Vi fick övertala niorna att komma hit när vi hade öppet hus, för de tyckte att skolan ser ut som ett sjukhus.

Klockan börjar närma sig lunchtid, vilket innebär att kaféet ska hålla stängt under en halvtimme. Från matsalen börjar den karakteristiska skolmatslukten sippra ut och ungdomar ställer sig i kö till kantinerna.

Vid ett bord sitter Hassibe, en av dem som samlade in namn i protest mot att Sussi måste sluta, tillsammans med Soma, Zara, Hawra och Shaimaa som går Barn- och fritidsprogrammet och Soujoud som läser Natur.

– Skolan har inte pengar säger de. Men lägg pengarna på något som behövs istället för att bygga en fontän utanför skolan! säger Soujoud som också var aktiv med namninsamlingen.

– Anställ lärare och andra vuxna istället, fyller en annan i.

De undrar vem som ska hjälpa dem nu om det uppstår problem, och vem som ska förhindra bråk och stök på skolan.

– Sussi har byggt upp ett förhållande till eleverna. De kan inte låta oss vänja oss vid en människa och sen måste hon gå! säger Soujoud.

Just vikten av att skapa relationer mellan personalen och ungdomarna är något som Sussi Pettersson talar mycket och engagerat om.

– Förebyggande och relationsskapande arbete är otroligt viktigt, och det måste ske långsiktigt, poängterar hon.

Vid ett annat bord sitter Juliah Perkiö som startade Facebook-gruppen ”Rädda Sussi” tillsammans med Annica Svensson, Viktor Wennergren och Rebecca Eriksson som alla går det individuella programmet, samt Mattias Jonasson som går tredje året på Fordonsprogrammet.

– Sussi är ett stöd för oss. Har man frågor kan man komma till henne, säger Juliah Perkiö.
De andra instämmer. Sussi har blivit en viktig del av deras vardag. Hon är en av få vuxna som de känner att de kan prata med om sådant som inte direkt berör skolarbetet.

– Det är hjärtkrossande, ja det är för jävligt att hon inte får vara kvar. Sussi förstår oss. Hon har blivit vår kompis, säger Viktor Wennergen.

Matsalen töms på elever lika snabbt som den tidigare fylldes. Juliah Perkiö och hennes klasskompisar har gymnastik på schemat och skyndar vidare. När jag och Sussi Petterson går ut i korridorerna fortsätter hon att tala om vikten av elevinflytande.

– Om ungdomarna känner att det inte spelar nån roll vad de tycker så passiviseras dom. De är livsfarligt att forma dom till att tro att de inte kan påverka!

Torsdagen 17 februari var Sussi Pettersons sista verksamma dag på Nils Ericsonsgymnasiet. När jag pratar med henne några dagar senare berättar hon att ungdomarna har börjat med en ny namninsamling. Den här gången ska de lämna den till politikerna. Eleverna vägrar att ge upp!