Svensk vapenindustri i utländsk tjänst

Sammanbrottet och upplösningen av öststatskommunismen, det vill säga den fiende som svenska invasionsförsvaret var byggd för att strida mot, förändrade i grunden förutsättningarna för den svenska utrikes- och försvarspolitiken som efter andra världskriget byggde på doktrinen om alliansfrihet och neutralitet.

Istället för territorialförsvar har vi idag ett insatsförsvar där Sveriges gräns för krig förlagts på annan plats, exempelvis i Afghanistan. Vapenindustrin var nationellt förankrad men har med förändringen blivit alltmer internationell.

Svensk vapenindustri organiserades under kalla kriget med inhemska kapitalistiska ägare som Wallenberg, kompletterat med statligt ägda fabriker, statliga stödköp av vapensystem och storsatsningar på stridsflygplan, enligt den officiella doktrinen för att värna om vår neutralitet. I dag finns det andra motiv för en förhållandevis stark vapenindustri som är fastställda av bland andra försvarsminister Sten Tolgfors: ”Sveriges säkerhet byggs i samverkan med andra. Vi bidrar till egen och andras säkerhet som medlemmar i EU, FN och som partnerland till Nato” (Folk och Försvars rikskonferens 17 januari 2010).

Redan under 1990-talet slogs den statliga delen av vapenindustrin ihop med den privata. Bofors gick samman med statligt ägda FFV (Förenade Fabriksverken). Det nya namnet blev Swedish Ordnance, inom Celsius-koncernen.
År 1999 köpte vapenkoncernen Saab upp Celsius och sedan såldes delen kanoner och artilleriammunition i företaget till det amerikanska företaget United Defence.

Av Celsius andra bolag Saab Dynamics, Bofors Missiles samt Bofors Carl Gustaf bildades Saab Bofors Dynamics vilket ingår i Saab-gruppen. Som ett resultat av uppdelning bildades aktiebolaget Saab Bofors Test Center AB, som bla testar vapen åt företag som amerikanska Lockheed Martin, tyska Rheinmetall och brittiska BAE Systems.
Numera innehåller svenska vapen stora mängder amerikansk teknologi. För att exempelvis Saab ska kunna utveckla och även sälja Jas 39 Gripen måste Sverige hålla sig väl med USA.

Vapenindustrin är global i dag. Amerikanska, engelska, franska, svenska tyska och andra vapentillverkarna äger varandra korsvis. Exempelvis äger Brittiska BAE systems en del av Saab. Renault är största ägare i Volvo som i sin tur kontrollerar Volvo Aero som tillverkar motorer till stridsflygplan, för att bara ta några exempel.
Samtidigt som det utländska ägandet är stort investerar svenska företag utomlands.

Sverige är litet, men ett mycket stort land när det gäller såväl produktion som export av vapen. Enligt Säkerhets och försvarsföretagen ligger omsättningen på 45 till 50 miljarder kronor under de senaste åren.
Vapenexporten drar in 63 procent av medlemsföretagens vinster, varav de 10 största företagen står för drygt 90 procent av den totala exporten.

Omställningen inom vapenindustrin, det korsvisa ägandet och beroendet av stormakterna har vävts samman med den svenska utrikespolitiken som Sten Tolgfors ger uttryck för. Det kan lika gärna beskrivas från den andra sidan, som när Saabs tidigare vd Åke Svensson ger sin syn på världen och företagets affärsidé: ”Vi säljer säkerhet och frihet, ett starkt försvar för vårt sätt att leva”, säger han till Dagens Industri 2009.

Med den förändrade doktrinen finns det inga politiska eller militära hinder längre för att sälja vapen till Saudiarabien. Eller rättare sagt, det vore inte lämpligt att inte sälja vapen till diktaturen, eftersom det stör förbindelserna med USA-imperialismen.