Stora vinster till få företag

Som sista LO-förbund har Hotell- och restaurangfacket inlett sina avtalsförhandlingar. Positionerna är redan låsta och känns igen från vårens övriga avtalsrörelser. Facket har formulerat sina lönekrav utifrån den LO-samordning som tidigt spelade ut sin roll, och lagt till egna krav som bland annat syftar till förbättrad anställningstrygghet.

Motparten i Visita (tidigare Sverige hotell- och restaurangägare) håller å sin sida hårt på industrins märke om löneökningar på högst 2,6 procent. Utöver det vägrar arbetsköparna att diskutera frågor som rör anställningsvillkor och arbetsmiljö. Däremot kräver de ett särskilt ungdomsavtal med sänkta löner.

Facket har all anledning att stå upp för de lagda kraven, eftersom Hotell- och restaurangbranschen kännetecknas av skandalöst låga löner och usla arbetsvillkor.

En stor del av branschens anställda, 44 procent, är visstidsanställda. 36 procent av de anställda arbetar deltid, och av dessa jobbar nästan hälften, 17 procent, 19 timmar per vecka eller mindre. Det säger sig självt att det inte går att försörja sig under sådana villkor, särskilt med tanke på de låga lönerna. Minimilönen för en 18-åring är 14.000 kronor i månaden i en bransch där 46 procent av arbetskraften är mellan 18 och 26 år.

Arbetsköparna inom hotell- och restaurangbranschen hör till de mest hårdnackade i sin strävan att behålla och helst ytterligare försämra villkoren för de anställda. Svepskälen är många. Tim- och visstidsanställningarna är måsten eftersom trycket i branschen är extra högt under helger och högsäsonger. De låga lönerna behövs för att skapa löneutrymme för de som vill ”utvecklas” i branschen.

Särskilt populär är myten om den hårt arbetande entreprenören, ägaren till det lilla caféet eller den lilla restaurangen, som dignar under lönebördan för sina anställda och som trakasseras av det elaka fackets krav på kollektivavtal. Många minns ännu striden på salladsbaren Wild and Fresh i Göteborg, där fackets blockad för att driva igenom kollektivavtal på arbetsplatsen utnyttjades för en ideologisk kampanj av arbetsköpare och högerpolitiker.

Men branschens propaganda handlar just om ideologi och om vinstintresse. I en nyutgiven rapport, ”Att dela med sig av kakan”, punkterar Hotell- och restaurangfacket många av myterna.

Rapporten visar på en bransch där såväl omsättning som vinster ökar, men där utvecklingen också är olikartad. Sant är att det finns en rik flora av små företag där lönsamheten är dålig. Men hälften av dessa företag har vare sig några anställda eller kollektivavtal, och omfattas därmed inte av avtalsrörelsen.

Vinsterna är istället koncentrerade till ett litet antal stora företag, flera av de multinationella. Det är också inom dessa företag en stor del av de anställda i branschen arbetar. Så jobbar fyra av tio inom restaurangnäringen på tre procent av företagen. På hotell- och konferensgårdar arbetar tre av fem anställda på åtta procent av företagen.

År 2010 gjorde de hundra största företagen en gemensam vinst på 2,3 miljarder kronor, och av vad som framgår av rapporten redovisar de stora företagen ytterligare försäljningsökningar för 2011. Ett exempel är hotelljätten Scandic, med 2800 årsanställda och en redovisad vinst på över 400 miljoner kronor för år 2010.

En förklaring till att vinsterna ökat ligger så klart i att branschen vuxit stadigt under många år (se faktaruta). Men till det ska också läggas regeringens skattelättnader som gynnat branschen, och inte minst dess storföretag.

Så beräknas halveringen av arbetsgivaravgifterna för unga gett företagen i hotell- och restaurangbranschen kostnadsbesparingar på tio miljarder kronor. Siffran är lågt räknad eftersom tillgänglig statistik inte redovisar personer under 18 år.

För ett företag som McDonalds, där tre av fyra anställda är under 26 år, innebar de sänkta arbetsgivaravgifterna år 2009 en vinstökning på 140 miljoner kronor. Däremot har sänkningarna, tvärtemot dess påstådda intentioner, inte inneburit fler arbetstillfällen.

Hur den sänkta restaurangmomsen som regeringen införde vid årsskiftet påverkat lönsamheten är det för tidigt att säga. Såväl fack som arbetsköpare väljer att göra tolkningar till sina egna fördelar. Men Hotell- och restaurang kan i sin undersökning stöda sig på erfarenheterna från Finland, där två tredjedelar av den sänkta restaurangmomsen blev vinster åt företagen.

Det finns alltså pengar till såväl höjda löner som förbättrade villkor. Att en stor del av branschens småföretag visar låg lönsamhet kan i sammanhanget inte utgöra något motargument. Det är inte arbetares uppgift att hålla företag under armarna genom sänkta löner och andra eftergifter.

Dessvärre kan inte en rapport påverka utvecklingen, oavsett hur många fakta och välformulerade argument den innehåller. För verkliga förändringar krävs kraftigare åtgärder. Men Hotell- och restaurangfacket är en svag fackförening. Enligt siffror från förra året organiserar facket endast 36 procent av branschens anställda.

När Hotell- och restaurangfacket presenterade sina avtalskrav på en presskonferens i april svarade förbundsordförande Ella Nia att ”vi för våra egna förhandlingar men vi är inte blinda för verkligheten”, på fråga från Proletärens utsände om HRF har kraft att nå över 2,6 procent i löneförhandlingarna.

Då hade redan Byggnads vikit sig för industrins ”märke”, och sedan har övriga LO-förbund följt efter.

Med ett sådant facit i hand talar dessvärre verkligheten för att inte heller denna avtalsrörelse kommer att innebära några avgörande förbättringar för branschens anställda.