Staten stjäl från arbetsskadade

Sedan 1999 har försäkringen gett mer än 25 miljarder i överskott och det samlade överskottet motsvarar i dag minst fem års utbetalningar. 2014 beräknas överskottet motsvara tolv års utbetalningar.

Anledningen till de stora överskotten är att reglerna i arbetsskadeförsäkringen skärptes rejält 1993. Före 1993 klassades skador i arbetet som arbetsskador om inte övervägande skäl talade emot. Efter 1993 måste skadan med hög grad av sannolikhet bero på skadlig inverkan i arbetet och det måste finnas övervägande skäl som talar för att det finns ett samband.

Inte minst har ribban höjts för arbetssjukdomar och belastningsskador, vilka i högre grad drabbar kvinnor. I manliga yrken är arbetsskadorna oftare ett resultat av olyckor.

I statistiken syns resultatet av de försämrade villkoren i arbetsskadeförsäkringen på att endast tre av tio i dag får sin ansökan om livränta beviljad. I början av 1990-talet fick åtta av tio sin ansökan beviljad.

En annan försämring av arbetsskadeförsäkringen från 1993 är den slopade arbetsskadesjukpenningen. Tidigare fick den som skadade sig på jobbet hundra procent i ersättning från arbetsskadeförsäkringen, idag är försäkringen samordnad med den vanliga sjukförsäkringen vilket innebär att det är sjuklön med karensdag som gäller, oavsett om du har åkt på en influensa eller fått ryggskott av tunga lyft i arbetet.

Det som återstår av ersättning i arbetsskadeförsäkringen är den livränta som kan betalas ut när arbetsförmågan väntas förbli nedsatt under en längre tid, minst ett år. Livräntan ersätter för förlorad arbetsinkomst upp till 321000 kronor.

Men inte ens för den som uppenbart har blivit sjuk eller skadad av sitt arbete är ersättning från arbetsskadeförsäkringen en självklarhet. I en debattartikel i Dagens Nyheter i somras kritiserade läkarna och forskarna Kjell Torén och Bengt Järvholm försäkringen för att inte vara tillräckligt rättssäker. I artikeln berättar läkarna om patienter som vägrats ersättning trots att deras symptom rent vetenskapligt kan kopplas till deras arbetsuppgifter.

I Sverige används ett så kallat generellt arbetsskadebegrepp som innebär att i teorin kan vilken sjukdom eller skada som helst godkännas som arbetsskada. Detta låter bra men i praktiken leder begreppet till en godtycklig hantering där olika bedömare kommer fram till olika slutsatser.

Det generella arbetsskadebegreppet i kombination med kravet på att skadan med hög sannolikhet ska orsakas av arbetet leder också till att Försäkringskassan hellre avslår ansökan än att försöka belägga sambandet.

För att göra en korrekt bedömning måste försäkringsläkare och handläggare vara uppdaterade på aktuell vetenskaplig litteratur och kunskapen hos den enskilda bedömaren blir avgörande.
En lösning på detta skulle enligt Torén och Järvholm, kunna vara att komplettera det generella arbetsskadebegreppet med en lista över sjukdomar och arbetsförhållanden som ska ge rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen. För att avslå en ansökan måste då Försäkringskassan visa att skadan inte har uppkommit till följd av arbetet.

De uppenbara bristerna i arbetsskadeförsäkringen tillsammans med de skyhöga ekonomiska överskotten har föranlett en debatt om hur systemet ska förändras.

Försäkringsföretagen har genom branschorganisationen Försäkringsförbundet bildat Arbetsskadekommissionen som nästa år kommer att lägga ett förslag på ett nytt arbetsskadesystem. Syftet är att påverka den parlamentariska socialförsäkringsutredning som genomförs parallellt och som kommer att redovisas 2013.

Arbetsskadekommissionens ordförande, socialdemokraten Björn von Sydow, kallar uppdraget fristående och neutralt, ”vilket öppnar för att föreslå olika typer av huvudmannaskap”. Försäkringsbranschen är i sin jakt på nya marknader ute efter en privatisering av arbetsskadeförsäkringen.

Ett privatiserat försäkringssystem skulle innebära en katastrof för försäkringstagarna. En privatiserad försäkring leder alltid till en så kallad riskgruppsdifferentiering, vilket i det här fallet innebär att de försäkringstagare som har lägre risk för arbetsskador kommer att gynnas i förhållande till dem med riskfyllda och slitsamma arbeten. En orättvisa som skulle slå klassmässigt eftersom arbetare oftast utför de farligaste jobben.

Risken med en privat arbetsskadeförsäkring är också att arbetsgivarna undviker att rapportera arbetsskador för att undvika höjda avgifter till försäkringsbolagen, vilket i sin tur leder till att arbetet med att förbättra arbetsmiljön och minska riskerna försvåras.

Försäkringskassan menar att de stora överskotten i arbetsskadeförsäkringen är ett argument för att kraftigt sänka avgiften för arbetsgivarna, vilket vore att vältra över kostnaden för bristerna i arbetsmiljön på individen, och låta arbetsgivarna komma allt för billigt undan.

Anledningen till de stora överskotten i arbetsskadeförsäkringen är knappast en dramatisk minskning av antalet arbetsplatsolyckor och alla nedskärningar i försäkringen är ren och skär stöld från de arbetsskadade.

Pengarna i arbetsskadeförsäkringen ska användas till det de är avsedda för, det vill säga rimliga ersättningar till alla de som skadas och blir sjuka av sitt arbete.