P-piller och självkänsla

Det är fredag eftermiddag och tämligen lugnt på ungdomsmottagningen i västra Göteborg. Personalen hjälps åt med att hantera ett abortärende som ska överlämnas till Sahlgrenska sjukhuset, men i väntrummet är det tomt

– Det är mest besök och telefonsamtal på måndagarna, och sen minskar det ofta successivt under veckan, berättar Agneta Andersson.

Hon är barnmorska och hennes arbetsuppgifter består bland annat i att skriva ut preventivmedel och testa för könssjukdomar och graviditet.

Många besök är relativt enkla, och utmynnar i att ett recept på p-piller skrivs ut. Andra är mer komplicerade, och en del slussas vidare till någon av mottagningens kuratorer eller läkare. Det kan handla om att personen som sökt sig hit vantrivs i skolan, ska göra abort eller känner sig allmänt nedstämd.

Då kan de hamna hos Inger Berggren som är kurator, och dessutom enhetschef.

– De som mår dåligt får ofta en serie med samtal, berättar hon.

Många besök till ungdomsmottagningen är bokade i förväg, precis som på en vanlig vårdcentral. Men det är också möjligt att komma hit på drop-in-besök under stora delar av öppettiden.

– Ungdomsmottagningen ska vara så tillgänglig som möjligt, och ungdomar har inte alltid så bra framförhållning, förklarar Agneta Andersson och ler.

Miljön är välkomnande. I väntrummet står radion på, det finns tidningar att bläddra i och på bordet ligger pärmar med information om kondomer, bästa gayklubbarna i stan och svar på vanliga frågor.

Alla unga mellan tretton och tjugofem år är välkomna till ungdomsmottagningen. Inger Berggren berättar att de har runt 7500 besök årligen. De flesta av besökarna bor i någon av de närliggande stadsdelarna, men en del kommer från andra delar av Göteborg eller från grannorten Mölndal.

– Det kan vara killar eller tjejer som inte vill riskera att träffa den som han eller hon haft sex med, eller såna som inte vill synas av andra skäl, berättar Inger Berggren.

Fortfarande utgör tjejer en stor majoritet av besökarna.

– Det hänger också ihop med hur man organiserar preventionen. För att få p-piller måste ju tjejerna besöka oss, säger Agneta Andersson.

I Västra Götaland kostar p-piller 100 kronor per år för tjejer under 20 år. Utan subvention kostar det 280-400 kronor, beroende på vilket piller som används. I dagsläget är Västerbotten ensamt om att inte subventionera p-piller alls, men flera andra landsting ger bara mycket små subventioner.

– Det är jättekonstigt att det skiljer sig åt i landet, menar Agneta Andersson och Inger Berggren instämmer.

– Det borde ju vara enhetligt.

Men att skriva recept på preventivmedel och dela ut gratis kondomer är bara en del av mottagningens verksamhet. Lika viktigt är arbetet med ungas psykiska hälsa.

Under senare tid har det stått mycket i media om att ungdomar, och framförallt unga tjejer, mår allt sämre. Det talas om huvudvärk, ont i magen och stress, men sällan ges det några förklaringar till symptomen.

Frågan om ungas ohälsa är komplex, menar Inger Berggren och Agneta Andersson.

– Innan ungdomsmottagningarna fanns så uppmärksammades inte det här så mycket. Kanske definierade inte ungdomar sina problem som psykisk ohälsa då. Sen, när problemet började diskuteras, var läkemedelsindustrin snabbt ute och ville sälja antidepressiva medel, säger Inger Berggren.

Försäljningen av antidepressiva läkemedel till barn och unga har också ökat under flera års tid.

Samtidigt har situationen för unga i Sverige blivit tuffare på många sätt.

– Ungdomar bor kvar hemma allt längre, eftersom de inte får någon egen lägenhet. De får inte bli vuxna, säger Agneta Andersson.
Inger Berggren nickar.

– Det är skittaskigt för unga på arbetsmarknaden. Om man då inte är ett äss i skolan är det inte jättekul att vara ung. Redan i första klass får barnen veta att de inte är bra, det signalerar både skolan och deras kamrater. Sedan håller det på i nio år, det är inte så roligt. Jag tror det är skadligt att få höra att man inte duger på det sättet, säger hon.

Många samtal på ungdomsmottagningen kretsar just kring skolan. Inte minst är det många som upplever att valet av gymnasieprogram är svårt och ångestladdat.

– Det har hänt nåt med skolan, det är inte bara det att den är utsåld. Valfrihet och frihet är inte samma sak, säger Inger Berggren.

Hon berättar att högpresterande elever gör allt för att maximera sina val, och oroas över att välja fel. Många av dem som har det svårare i skolan gör däremot inga medvetna val alls.

– De bara är, säger Inger Berggren.

Ju mer individualismen slår igenom i samhället, desto svårare blir det att hantera den här situationen. Agneta Andersson berättar att många ungdomar som mår dåligt blir sittandes ensamma med en känsla av att de inte duger.

– Vi måste bekräfta att det inte är konstigt att de mår dåligt när allt runt omkring dem är dåligt. Vi måste avlasta individen, för många ser inte de kollektiva strukturerna, säger hon.

– När vi var unga så skyllde vi på systemet. Nu ses allt som individuella problem. Allt är bara jag, jag, jag. De unga har ingen större samhällsbild att koppla svårigheterna till, säger Inger Berggren.

Konsekvenserna av att många ungdomar i dag saknar ett kollektivt synsätt yttrar sig också i de krav de ställer på sig själva, och de krav unga upplever att deras omgivning ställer på dem. Det finns en slags outtalad mall för hur ett lyckat liv ska se ut.

– Idealen är helt enorma. Man ska vara vacker och är man inte MVG-student är man ingen. Man ska ta studenten med högsta betyg, sedan resa och sedan plugga vidare, berättar Inger Berggren.

Kanske är det därför inte så konstigt att många ungdomar som Inger Berggren möter ställer de ”klassiska frågorna”:

– Vem är jag? Vill nån ha mig? Är jag nån som räknas?

I skolans uppdrag ingår bland annat att diskutera sexualitet, relationer och samlevnad. Därmed borde även frågor om identitet och tillhörighet ha en plats i undervisningen. Men många lärare saknar utbildning för att undervisa i sex- och samlevnad.
Inger Berggren och Agneta Andersson är överens om att undervisningen i skolan tyvärr inte har blivit bättre de senaste åren, och det återspeglas i elevernas ofta bristande kunskaper.

– Skolans sex- och samlevnadsundervisning är så ojämn, så det handlar mer om tur om de haft en bra lärare eller en bra morsa eller farsa som lärt dem mera. På ett ytligt medialt sätt finns kunskapen, men om man pratar på djupet så ser vi att det ofta är oerhört grunda kunskaper, säger Inger Berggren och tillägger:

– Många börjar med överkursen, men har inte förstått grundkursen. De pratar om analsex, men har inte riktigt förstått det här med utlösning eller mens.

Personal från Ungdomsmottagningen Väst går varje år ut i skolklasser och informerar, och de når på så vis nästan alla elever under högstadiet någon gång.

Ändå betonar Inger Berggren och Agneta Andersson att skolan borde ta ett större ansvar för sex- och samlevnadsundervisningen. Inte minst är det viktigt i dagens samhälle när ungdomarna översvämmas av kvällstidningarnas och Internets utbud av allt från sexråd till ren pornografi.

– Det finns ett stort behov av vuxna som kan korrigera bilden som ungdomarna får, säger Inger Berggren.

Både hon och Agneta Andersson har lång erfarenhet av att jobba med sex- och hälsofrågor som rör ungdomar. De var med när ungdomsmottagningen i västra Göteborg startades, och de arbetade där under den ekonomiska krisen på 1990-talet. Därmed vet de vad som är att vänta i spåren av den rådande krisen.

– De ekonomiska dipparna får konsekvenser för hur unga mår. Den generation som är ung när krisen slår till kommer inte tillbaka till läget före dippen. Det är svårare att få jobb och bostad och att etablera sig. Vi är jätteoroliga för det här, för att det ytterligare förskjuter vuxenblivandet, säger Agneta Andersson.

– Men vi hoppas att de unga själva ska reagera och säga ”nu går det för långt”, tillägger Inger Berggren.