Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ekonomisk kvinnofälla

Är man långvarigt sjuk eller äldre eller har funktionshinder kan man ha behov av regelbunden vård eller omsorg. Detta kan väl inte vara något större problem, kan man tycka, i ett rikt land som Sverige. Jag har nu kommit några år in i (den nuvarande) pensionsåldern och borde vara trygg i vetskapen att Malmö stad, genom socialnämnden, ska möta behoven. Om ålderskrämpor eller sjukdom stöter till ska jag inte behöva bli en belastning för makan eller mina barn med att matas, duschas eller bytas blöjor. Eller …?


För ett par år sedan skärptes lagen om stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer närstående. Nu lyder den centrala lagparagrafen: Socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som har funktionshinder.

Denna skärpning kan tyckas vara positiv – nu är kommunen skyldig att erbjuda stöd för att undvika att den anhörige själv blir fysiskt och psykiskt utsliten. Men lagen angriper frågan helt bakvänt – den förstärker ett system där vård och omsorg i största möjliga utsträckning ska utföras av ”frivilliga” oavlönade närstående.

Jag väljer ut några fakta från propositionen bakom lagändringen:
• Nästan var fjärde person 55 år och äldre är en informell hjälpgivare till närstående. År 2000 svarade anhöriga för ungefär 70 procent av den totala hjälpvolymen till personer 75 år och äldre som bodde hemma i ordinärt boende.

• Nästan var fjärde person 55 år eller äldre är en informell hjälpgivare. Cirka 650.000 personer i denna åldersgrupp hjälper regelbundet sjuka, äldre eller personer med funktionsnedsättningar i eller utanför det egna hushållet.

• Fler kvinnor än män är omsorgsgivare. De hjälper dagligen eller flera gånger i veckan en anhörig eller annan nära vän, granne eller arbetskamrat utanför det egna hushållet.

• Det vanligaste är att hustrur och döttrar ger stöd, omsorg eller vård till en närstående. Kvinnor som vårdar sina män står oftare än gifta män ensamma med sitt omsorgsansvar.

• Nära 150000 personer i befolkningen uppskattas vara drabbade av demenssjukdom och varje år insjuknar cirka 25000 personer. Att vara anhörig till en person som drabbas av demenssjukdom får många konsekvenser. Det påverkar hälsa, social situation, ekonomi, livskvalitet och levnadsvillkor i hög grad.

• Anhörigas insatser i omsorg och vård är mycket stora och har ökat sedan 1990-talet. Det är i första hand barnen som ökat sina omsorgsåtgärder. Ökningen har kopplingar till omstruktureringen genom Ädelreformen och den ekonomiska utvecklingen. Antalet sjukhusplatser har minskat kraftigt – ett resultat av den medicinska utvecklingen men framför allt av besparingsskäl. Kortare vårdtider i sjukvården medför att äldre lämnar sjukhuset med omfattande omsorgsbehov.

Så långt några fakta från propositionen. Vad har då kommit ut av lagändringen? Ja här i Malmö, med en resurs på cirka 10 miljoner kronor fördelat på 10 stadsdelar, har det blivit ungefär som tidigare – några byråkrattjänster, informationsinsatser, samtalsgrupper och träffpunkter för anhöriga men endast i yttersta undantagsfall avlösning.

I en rapport från socialdepartementet, skriven av Petra Ulmanen och Marta Szebehely, framgår hur ”frivillig” anhörigvård särskilt drabbar kvinnor och att fem procent av kvinnorna i arbetsför ålder under en tvåårsperiod antingen gått ned på deltid eller helt slutat arbeta för att vårda anhöriga. För männen var motsvarande andel en halv procent.

Jag kan inte låta bli att se denna kvinnofälla som en del i ett samhälleligt barbari som i sin tur är baksidan av tex de fyra storbankerna vinst på 80 miljarder kronor förra året. Behovet av socialism är akut!

Ragnar Danielsson