Hoppa till huvudinnehåll
Av

Slutförvaret ännu olöst

Kärnavfallsrådet kräver att Svensk kärnbränslehantering (SKB) redovisar andra lösningar för slutförvaring av kärnavfallet än den så kallade KBS-3 metoden. Den metoden duger inte, det måste finnas fler alternativ.


Kunskapen om riskerna är för dåliga och därför krävs mer forskning innan myndigheterna och regeringen tar ett definitivt beslutet om slutförvaringen.

Ett avgörande orm hur slutförvaret av kärnbränsleavfall ska lösas närmar sig. I veckan lämnar SKB över sin ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) och Miljödomstolen om att få bygga slutförvar för kärnkraftsavfall i Östhammars kommun. Därefter tar regeringen ställning till ansökan från SKB.

Förloppet innan regeringen kan fatta ett slutgiltigt beslut om byggandet av ett slutförvar av kärnavfallet i Sverige väntas ta minst 2-3 år till, efter mer än 30 år av forskning.

Men processen kantas av stort tvivel till SKB:s föreslagna lösning till slutförvar av kärnavfall i kopparkapslar inbäddade i bentonitlera på 500 meters djup, dvs KBS-3 metoden.

Korrosionsforskarna Peter Szakalos och Gunnar Hultquist på KTH hävdar att kopparmetall kan korrodera i syrefritt vatten. Om de har rätt kommer kopparn att lösas upp tusentals gånger snabbare än vad man tidigare har trott, och därmed skulle SKB:s metod för slutförvaret inte fungera.

Kopparkapslarna placeras på ett djup där de kommer i kontakt med salt grundvatten från det forntida Littorinahavet, en föregångare till Östersjön.

Enligt KTH-forskarna leder den höga salthalten, värmen och radiolys (att strålningen från bränslet sönderdelar vattenmolekylerna) till en miljö som är mycket korrosiv för kopparn. Följden blir att koppar korrodera 1000 till 100000 gånger snabbare än vad SKB räknar med i sin säkerhetsanalys.

Använt kärnbränsle är farligt i minst 100000 år. Under denna tid måste därför avfallet hållas helt avskilt från människor och miljön. Slutförvaret måste vara säkert även i istider. Blir kapseln belastad på oförutsett sätt kan det uppstå sprickor och andra problem som leder till att radioaktiva ämnen läcker ut.

Enligt SKB ska avfallet placeras i en kopparkapsel som bäddas in i lera för att sedan förvaras i gruvgångsliknande tunnlar på 500 meters djup i grundvattenförande berg. Men Kärnavfallsrådet anser att det är alldeles för riskfyllt att slutförvara kärnbränsle med den metod som SKB bestämt sig för.

Det finns inte tillräckligt med kunskap i dag för att fastställa säkerheten i att förvara avfallet i kopparkapslar, bentonitlera och ner i urberget. Därför krävs det mer forskning och fler alternativ till KBS-3 metoden, menar det statliga Kärnavfallsrådet.

Kärnkraft framställs av förespråkarna som en ren energikälla. Men det är fel. Kärnkraft är engångsutvinning av en begränsad energiråvara som ger upphov till en lång rad miljöeffekter och risker, inte minst i samband med avfallshanteringen.

Dessvärre saknas det ännu en säker lösning på hur slutförvaret ska ske, snart 40 år sedan den första kärnkraftsreaktorn togs i drift i Sverige. Men det bekommer inte regeringen det minsta. I somras fick industrin i stället klartecken att bygga tio nya kärnkraftverk. Vilket är oacceptabelt när inte ens avfallsfrågan är ur världen.

Kärnkraft är inte rätta svaret på Sveriges energibehov. Den olösta frågan med avfallet är skäl nog. Vad som saknas är en omställning från kärnkraft till förnyelsebar energi. Kärnkraft är kapitalisternas energival, men det är ett risktagande som kan bli ett ödesdigert misstag för hela mänskligheten.






Fakta

Slutförvaret ännu olöst

Slutförvaring
  • Kärnkraftsindustrins gemensamma bolag är Svensk kärnbränslehantering AB, SKB, vars uppgift är ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken.
  • Hittills har kärnkraftsindustrin i Sverige producerat 8000 ton avfall. Tillräckligt för att utplåna allt liv på jorden många gånger om.
  • I slutförvaret deponeras det utarmade kärnbränsle som blir kvar efter en kärnreaktion, som till den allra största delen består av uran. Ett slutförvar för dagens avfall ska kunna isolera avfallet i minst 100000 år.
  • Slutförvaret som planeras i Sverige kallas KBS-3, ett djupförvar där avfallet läggs in i kopparkapslar som grävs ner 500 meter i urberget. Avfallet ska kunna tas upp.
  • Om det blir aktuellt efter förslutningen räknar SKB med att det krävs lika mycket pengar och planering att ta upp det som det har tagit att gräva ner det.
  • Källa: Kärnavfallsrådet