Skärpt lag föreslås i sexualbrottsutredning

Publicerad 3 november 2010

Sexualbrottsutredningen vill införa ett nytt brott i lagboken. Den som
har sex med någon utan den personens samtycke ska kunna dömas för
sexuellt övergrepp. För att en handling ska betraktas som våldtäkt
kvarstår kravet på tvång.

I förra veckan överlämnades 2008 års sexualbrottsutredning till regeringen. Syftet med utredningen har varit att utvärdera 2005 års sexualbrottsreform, men också att ta ställning till om det nuvarande kravet på tvång som förutsättning för våldtäkt ska ersättas av ett krav på bristande samtycke.

Utredarna konstaterar att 2005 års sexualbrottsreform har tjänat sitt syfte och att skyddet för det sexuella självbestämmandet har ökat. Ändå vill man utvidga våldtäktsbestämmelsen så att det blir straffbart att utnyttja inte bara den som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd utan också den som har särskilda svårigheter att värna sin sexuella integritet.
Även tillämpningsområdet för bestämmelsen om våldtäkt mot barn utvidgas.

Som svar på frågan om en eventuell samtyckesreglering i våldtäktslagstiftningen svarar utredarna med att föreslå att ett helt nytt brott, sexuellt övergrepp, införs. Sexuellt övergrepp blir då att genomföra en sexuell handling med någon utan den personens samtycke. Denna bestämmelse tillämpas bara om gärningen inte bedöms utgöra våldtäkt eller sexuellt tvång och brottet föreslås ge fängelse i högst fyra år.

Frågan om en samtyckesreglerad våldtäktslagstiftning utreddes redan 1998 av Sexualbrottskommittén.

I Sverige är tvång en förutsättning för att en handling ska betraktas som våldtäkt, vilket grovt förenklat innebär att en kvinnas kropp är tillgänglig så länge hon inte aktivt gör motstånd.

Samtidigt visar forskningen att en vanlig reaktion hos offret i samband med våldtäkt är passivitet, antingen på grund av chocken eller på grund av rädsla för att bli utsatt för ännu mer våld. Du underkastar dig övergreppet för att överleva.

En lagstiftning där det bristande samtycket istället är den grundläggande förutsättningen för en våldtäkt kan därför ses som en naturlig utveckling av rättssamhället och en förstärkning av offrets ställning. Kvinnan ska inte behöva freda sig från närmanden, utan har själv rätt att bestämma när och med vem hon vill ha sex. Ingen skulle komma på tanken att fråga ett rånoffer varför han eller hon inte gjorde mer motstånd. Ett rån är ett rån oavsett offrets reaktion.

En samtyckeslagstiftning skulle också skydda särskilt unga kvinnor som utsätts för starka påtryckningar att gå med på sex och i rättssalen skulle det bli mer motiverat att ställa frågor till den åtalade om hur han fick intrycket att offret ville ha sex.
Lagstiftningen har också en, i alla fall på sikt, normerande funktion och en våldtäktslagstiftning baserad på samtycke skulle stärka kvinnors rätt till sina egna kroppar.

1998 års Sexualbrottskommitté avstod dock från att föreslå en samtyckesreglering. Utredningen hänvisade till risken för att offrets handlingar och uppträdande skulle hamna ännu mer i centrum i rättssalen än vad som redan är fallet.

Man ansåg också att det finns svårigheter att definiera vad ett samtycke är och frågade sig hur en gärningsman skulle kunna freda sig mot ett tyst bristande samtycke.

Vad gäller den olyckliga fokuseringen i rättsprocessen på offrets handlingar och klädsel är detta redan ett faktum som har mer med ett patriarkalt synsätt på kvinnlig sexualitet att göra än på lagtextens utformning. Varför skulle denna snedvridning bli vare sig bättre eller sämre av att villkoren för våldtäktsbegreppet förändras?

Vad gäller rättssäkerheten och risken för att gärningsmannen av misstag skulle tolka passivitet som samtycke så är det fortfarande åklagaren som har att bevisa att ett brott är begånget. Det är inte fråga om någon omvänd bevisbörda.

I samband med sitt remissvar till utredningen 1998 anförde Brottsoffermyndigheten forskning som visar att både män och kvinnor har en högt utvecklad förmåga att framföra och förstå avvisande, även sådana som inte innehåller ordet nej.

Det finns all anledning att ifrågasätta gärningsmännens ständiga försvarstal om att de inte förstod att hon inte ville.

Jenny Tedjeza
Proletären nr 44, 2010