Sifferlöst avtal
Vårdförbundet nya tvåårsavtal för 88000 medlemmar i kommuner och landsting godkändes förra veckan av förbundets extrakongress trots att det helt saknar varje form av garanterad löneökning, istället fastslås behovet av ökad lönespridning.
Det är alltså så att medlemmar i Vårdförbundet kan komma att ställas helt utan lönepåslag under de kommande två åren samtidigt som den individuella lönesättningen på arbetsgivarens villkor accentueras. Även om noll kronor i löneökning inte lär bli normalfallet under avtalstiden så lägger skrivningarna i avtalet så tydligt sjuksköterskors, biomedicinska analytikers, barnmorskors och andra yrkesgruppers löneutveckling i händerna på de offentliga arbetsgivarna. Medlemmarna i Vårdförbundet måste fråga sig om de verkligen är med i en fackförening.
För varför ska arbetare och tjänstemän gå samman i en fackförening, om inte för att utnyttja den kollektiva styrkan?
Insikten att ensam är svag och att endast tillsammans är vi starka nog att ta kamp mot arbetsgivaren, vilket är själva grundbulten för varje facklig sammanslutning, har Vårdförbundet med det nya avtalet fullständigt lagt åt sidan. Liksom den urgamla fackliga principen om lika lön för lika arbete.
Det framgår med önskvärd tydlighet i det inledande stycket i det nya löneavtalet, där det bland annat slås fast att den individuella lönesättningen ska bidra till att verksamheten effektiviseras så att arbetsgivarens mål för verksamheten uppnås:
”Arbetsgivarna har enligt detta avtal fortsatt stort ansvar för lönebildningen. Lönebildning och lönesättning ska bidra till att arbetsgivaren når målen för verksamheten. Lönen ska stimulera till förbättringar av verksamhetens effektivitet, produktivitet och kvalitet. Därför ska lönen vara individuell och differentierad och avspegla uppnådda mål och resultat.”
I avtalstexten ges arbetsgivaren också närmast total rätt att styra lönestrukturen. Vi tillåter oss ett lite längre citat då det är så avslöjande för det fackliga moras av undergivenhet som präglar Vårdförbundet:
”Då Löneavtalet inte anger nivå för det garanterade utfallet, ges arbetsgivaren ökade förutsättningar att arbeta strategiskt med att åstadkomma en önskvärd lönestruktur. Detta möjliggör en löneutveckling som premierar kompetens, specialistkunskap, resultat och bidrag till verksamhetens mål sett över tid.
Arbetsgivarens syn på lönestrukturen blir därmed en viktig del i överläggningen.
Prioritering avgörs utifrån förutsättningarna hos respektive arbetsgivare. Arbetstagare lönesätts individuellt och differentierat med denna prioritering som grund. På detta sätt ges möjlighet att uppnå syftet med att öka lönespridningen.”
Formuleringarna låter i våra öron som skrivna i en önskelista från arbetsgivarsidan. Men de är faktiskt godkända av majoriteten på Vårdförbundets extrakongress och blir därmed också giltiga för alla medlemmar som under minst två år av fredsplikt ska dras med detta avtal.
Vi anser att Vårdförbundet har hamnat i en brant utförsbacke ner i den individualistiskt nyliberala avgrunden. Framtiden lär utvisa om och hur medlemmarna lyckas vända färden till åtminstone den fackliga anständighetens nivå.