Risk för svek i avtalsrörelsen

Ett av de instrument som fack och företag enats om för att förhindra
strejker är sk Opo (opartiska ordföranden). Dessa ska träda in en månad
innan avtalet löper ut och fredsplikten upphör. Opos befogenheter är
större än vanliga medlares. De kan bland annat skjuta upp och avbryta
pågående konflikter och aktivt leda förhandlingar innan en konflikt
brutit ut. Under alla tre avtalsrörelser som genomförts med
Industriavtalet har Opo trätt in i förhandlingarna.



På företagens villkor

När denna tidning pressläggs har det inte framkommit vad budet från Opo
innehåller. Men det är ingen allt för vild gissning att när Opos bud
väl omvandlas i siffror så kommer det lägga sig strax över
arbetsköparnas bud på två procent om året och treårsavtal.



Den 18 mars 1997 skrev ett antal arbetsgivarförbund och sju fackförbund
under det som vi kallar industriavtalet. Fackförbunden var LO-förbunden
Metall, Pappers och Industrifacket, samt TCO-förbundet SIF. 1999 anslöt
sig också Skogs och Livs från LO liksom Saco-förbundet
Civilingenjörsförbundet.



Så här står det i avtalet: ”Samarbetsavtalets syfte är att främja industriell utveckling, lönsamhet och konkurrenskraft.”



Det är ett samförstånd helt på företagens villkor. Fackets roll blir
att agera för företagens bästa, inte för sina medlemmars. Avtalet
innebär en total anpassning till EU:s ekonomiska politik. Målet framför
andra är att pressa ner inflationen. I avtalet står: ”Sveriges riksbank
har siktet inställt på en inflationstakt på omkring två procent. Den
europeiska centralbankens inflationsmål är satt till högst två procent.
Den kraftigt sänkta inflationstakten gör det möjligt att ge de
anställda reallöneökningar med lägre nominella löneökningar än
tidigare.”



Resultatet efter snart tio år är tydliga. Visserligen har industrins
arbetare sett små reallöneökningar. Men huvudsidan är att vinsterna har
skjutit i höjden. Mellan 1998 och 2005 har de svenska storföretagen
ökat sin vinst med 120.000 per anställd. Aktieutdelningar, bonusprogram
och direktörslöner som skjuter i höjden. Det är dit pengarna går, som
Sveriges arbetare avstår i inflationsbekämpningens namn.



Spel för gallerierna

Att ett antal fackpampar inom industrin går ut i massmedia och ojar sig
över de giriga direktörerna, ändrar ingenting. Det är ett spel för
gallerierna. De pengar som inte arbetarna tar ut i löner lägger
företagen vantarna på. Pengarna investeras inte utan används till
spekulation eller att fylla de redan överfyllda fickorna.



Som en statlig garant för att lönerna hålls nere inrättades den 1 juni
2000 det statliga Medlingsinstitutet. Hela syftet är att garantera låga
löneökningar och sätta stopp för strejker och stridåtgärder. Det
handlar om en statlig lönepolitik som ska garantera att löneökningarna
hålls inom de ramar som bestäms av riksbankens inflationsmål. Sedan
2001 sköter institutet den officiella lönestatistiken i Sverige. Varje
år presenterar institutet en rapport över det ”tillgängliga
löneutrymmet”.



För att förhindra strejker och konflikter har de rätt att skjuta upp
varslade stridsåtgärder i fjorton dagar och besluta om tvångsmedling.
Till sin hjälp har de möjligheten att utfärda höga böter för brott mot
varseltiden och mot av institutet utfärdade strejkförbud.



När det gäller årets avtalsrörelse för industrin finns ingen anledning
att tro att fackets toppar kommer driva det till konflikt. Frågan om
öppningsklausuler verkar arbetsköparna ha backat på. Öppningsklausuler
betyder att enskilda arbetsköpare ges rätten att i förhandlingar under
freds-plikt pressa fram lokala avtal med för arbetarna sämre villkor än
vad förbundsavtalet stadgar. Detta krav var aldrig menat att få igenom
i denna avtalsrörelse. Deras taktik bygger på att de för fram ett eller
några extrema krav som dels ska dölja alla andra försämringar och dels
flagga för vad som komma skall.



Ingen ökad flexibilitet

Arbetsköparnas viktigaste krav nu är ökad flexibilitet när det gäller
arbetstiderna. Arbetare ska jobba när företagen har behov av dem.
Facket måste stå upp för sina medlemmars rätt att kunna planera sin
fritid. Det är företagens uppgift att planera produktionen inom
ordinarie arbetstid. Behövs det mer så får de nyanställa.



Risken är att facken inom industrin låter sig köpas för några tiondels
procent. Att de sväljer de försämrade arbetstiderna för några korvören.
Facken inom industrin har krävt lönehöjningar på 3,9 procent i ett
ettårsavtal. Teknikföretagens motbud är sex procents lönehöjningar i
ett treårsavtal. Med tanke på de enorma vinster företagen gör har de
råd att betala småpengar för att få igenom försämringarna av
arbetstiderna.



Det krav som reses från stålarbetarna i Luleå och Borlänge, om att
avtalet ska ut på omröstning innan det skrivs under är den enda
garanten mot att ett svekavtal skrivs på.



ROBERT MATHIASSON

Proletären 10, 2007