Proletären publicerar Carl Perssons PM

Dåvarande rikspolischefen Carl Perssons PM om den sk bordellhärvan, eller Geijeraffären, ställt till Olof Palme, är förmodligen ett av de mest omtalade dokumenten  i den svenska statsförvaltningens moderna historia.

DN-journalisten och IB-avslöjaren Peter Bratt fick höra talas om detta dokument hösten 1977, via kriminologen Leif GW Persson, som då fungerande som något av Carl Perssons högra hand.

Utan att ha sett dokumentet och utan att ha det i sin hand skrev Peter Bratt en artikel med huvudbudskapet att Carl Persson i PM:et utpekar den tidigare justitieministern Lennart Geijer som säkerhetsrisk, detta för att Geijer varit kund hos bordellmamman Doris Hopp, som också hade representanter för den polska säkerhetstjänsten bland sina kunder.

I Bratts perspektiv var Geijeraffären en parallell till Profumoaffären på 1960-talet, då den brittiske försvarsministern John Profumo tvingades avgå sedan det avslöjats att han delat en prostituerad kvinna med den sovjetiske marinattachén i London.

DN publicerade
För Bratt var det ett aber att han inte hade tillgång till PM:et, men han var helt säker på dess existens och på att det åtminstone innehöll ett utpekande av Geijer som säkerhetsrisk, så han och DN:s redaktionsledning beslutade att publicera. Enligt Bratt själv för att det inte ens föresvävade dem att Palme skulle förneka PM:ets existens.

Men det gjorde Palme, kategoriskt och i riksdagens offentlighet. Varpå Bratt och DN tvingades ta tillbaka och be om ursäkt. Eftersom Bratt inte hade tillgång till det PM som enligt Palme inte fanns, så kunde han inte styrka sina uppgifter.

Långt senare visade det sig att Palme ljög. Carl Persson skickade bevisligen sitt PM den 21 augusti 1976 och det kvitterades samma dag för statsministerns räkning av Tage G Petersson, som dagen därpå föredrog det för sin chef. Allt detta framgår av noteringarna i dokumentet.

Ryktet om PM:et dog dock inte med Palmes lögn, varför hans efterträdare Torbjörn Fälldin tvingades göra ett nytt försök att sopa det under mattan. Vilket han gjorde genom att i en riksdagsdebatt i maj 1978 avslöja sig själv som en av de utpekade bordellkunderna.

Därmed erkände Fälldin att PM:et faktiskt existerade, men med den uttalade baktanken att det ”orimliga” utpekandet av honom själv skulle reducera innehållet till strunt, en ambition som Olof Palme ivrigt understödde.

Strunt och sladder
Följden blev att Carl Persson utpekades som förmedlare av strunt och sladder. Vilket gjorde honom förbannad. För att rentvå sig JK-anmälde Persson därför sig själv och i anmälan bifogade han enligt Bratt sitt då redan beryktade PM, som därmed blev föremål för åtminstone JK:s granskning.

Justitiekansler Ingvar Gullnäs friade Persson såtillvida att han ansåg att de uppgifter som kom fram i polisutredningen om Doris Hopps bordellverksamhet var av allvarligt slag och att det därför var rätt av rikspolischefen att informera regeringen.

Men Gullnäs bekräftade bara Lennart Geijer som bordellkund, alla andra utpekade politiker avskrevs från varje misstanke, en slutsats som Gullnäs helt baserade på en mörkläggningsoperation genomförd av Hans Holmér, då chef för Säpo.

Med Gullnäs utredning blev det i stort sett tyst om bordellhärvan. Till 2004, då Deanne Rauscher och Janne Mattsson publicerar boken ”Makten, männen och mörkläggningen”, som blev mest omtalad genom att författarna pekar ut en lång rad politiker, ämbetsmän och företagsledare som misstänkta kunder hos Doris Hopp, bland dem statsministrarna Olof Palme och Tage Erlander, ministrarna Gunnar Sträng, Torsten Nilsson, Tage G Peterson och Krister Wickman och politiker som Torbjörn Fälldin, Olof Johansson och Hjalmar Mehr.

Men också herrar från näringslivet, som SAF-lobbyisten Björn Tarras-Walberg och H&M-grundaren Erling Persson. Och mitt i herrsmeten kittlande nog en kvinna, den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Nettelbrandt.

Sanningshalten i dessa uppgifter är det naturligtvis omöjligt för en utomstående att ta ställning till. Men det är ändå här det börjar bli intressant och det är också just här som Carl Perssons beryktade PM blir intressant.

Nödvändigt utreda
Perssons budskap till Palme var att det var nödvändigt med en bred parlamentarisk utredning för att gå till botten med bordellhärvan och med de rykten som omgav den. Detta för att polisutredningen uppvisade uppenbara brister.

Detta budskap viftades bort av Palme och senare av Fälldin. Men den som läser PM:et måste ge Persson rätt. Med Jan Myrdal i förra numret av Proletären vill vi särskilt uppmärksamma två punkter:
Punkt 6: ”att den åklagare som tidvis handlagt ärendet men därefter sjukskrivit sig synes ingå bland kunderna.”

Och punkt 7: ”att den rättsliga handläggningen synes anmärkningsvärd  bla genom att man inte särskilt utrett och prövat åtalsfrågan beträffande samlagen med 14-åringarna.”

Åklagaren ”som sjukskrivit sig” är Eric Östberg, som senare gjorde juridisk kometkarriär och slutade som hedersdoktor och högt uppsatt FN-domare. Östbergs insats i utredningen var att omedelbart beordra total sekretess vad gäller kunderna i Doris Hopps register, en åtgärd som enligt Carl Persson låg i hans eget intresse.

På ett ytligt plan fanns det fog för Östbergs sekretessorder. 1976 var koppleri ett lagbrott, men inte köp av prostituerade. I lagens mening var alltså Doris Hopp en brottsling, men inte hennes kunder. Rent juridiskt fanns det därför ingen anledning att hänga ut kunderna till allmänhetens moraliska spott och spe, ett juridiskt skäl som givetvis förstärktes av att så många kunder tillhörde samhällets översta skikt.

Minderåriga våldtogs
Det är här punkt 7 kommer. Att köpa horor var inte förbjudet 1976. Men väl att våldta minderåriga, som enligt gällande lag och om brottet ansågs grovt kunde leda till upp till åtta års fängelse.

Eftersom Doris Hopps stall innehöll två fjortonåringar, så borde därmed samtliga kunder i hennes register meddelas brottsmisstanke, däribland Eric Östberg.

Men istället för att omedelbart överlämna utredningen till en ojävig åklagare, så sopade Östberg det uppenbara brottet under mattan, för att skydda sig själv och sina kollegor i den politiska, administrativa och ekonomiska eliten. Med stöd av Säpo, domstolsväsendet och hela det juridiska systemet.

Det systemet skyddade misstänkta brottslingar och trampade på deras brottsoffer, de våldtagna fjortonåringarna, som förvägrades upprättelse.

Ämbetsmannen Carl Persson reagerade på detta, av skäl som vi inte känner. Men oavsett skäl blev hans PM politisk dynamit och det är faktiskt fortfarande politisk dynamit, ty trots att PM:ets existens och innehåll varit känt sedan länge – hemligstämpeln hävdes 1991 – så har dokumentet oss veterligt aldrig publicerats och gjorts tillgängligt för en bred allmänhet.

Rättsskandal
Vilket Proletären nu åtgärdar genom att publicera PM:et på hemsidan, inklusive de bilagor som Carl Persson själv bifogade.

Vi gör det inte för att förtala någon eller för att gotta oss i moralisk upprördhet. Utan för att bortom allt tvivel påtala en uppenbar och klasstyrd rättsskandal.

Det samlade juridiska systemet sopade ett misstänkt brott under matten och smugglade undan och förnekade offren upprättelse. För att skydda ett antal herrar och kanske en dam ur den högsta makteliten.

Mot sådan rättsröta måste vi reagera. För vad är makten kapabel till om den tillåts komma undan med våldtäkt?

ANDERS CARLSSON
Proletären 6, 2008

•