Politikerna slaktar äldrevården

De äldre personer som inte får plats på ett särskilt boende får ofta
hjälp av anhöriga. Den vanligaste anhörigvårdaren är en dotter och idag
utförs en stor majoritet av allt omsorgsarbete av anhöriga.


På så vis har politikerna gjort äldrevården till en allt mer privat, istället för en samhällelig, fråga.








 Trenden mot en utbyggnad av äldreomsorgen under 1960- och 70-talen
har bytts mot sin motsats efter 1980 om man ser till alla personer som
får del av den offentliga omsorgen.




Jämfört med 1980 är det exempelvis 100.000 färre som får hjälp från
hemtjänsten idag, samtidigt som antalet äldre i befolkningen ökat med
200.000 personer. Visserligen har antalet personer som beviljas
hemtjänst ökat något de senaste åren, men det beror enbart på att
antalet platser på särskilt boende, det vill säga äldreboenden,
servicehus, sjukhem etcetera minskat drastiskt under samma tid.




Det är framförallt kvinnor som nekas plats i ett särskilt boende, till
stor del eftersom majoriteten av de ensamstående äldre är kvinnor.




Socialstyrelsen konstaterar i sin lägesrapport från 2004 att
”minskningen av antalet personer med hemhjälp … kan inte förklaras av
förbättrad funktionsförmåga eller mindre omsorgsbehov i övrigt”.




Det sammantagna resultatet blir att allt fler gamla tvingas bo kvar
hemma mot sin vilja och många av dessa nekas hemtjänst trots att
behovet av offentlig omsorg är stort.





Högerpolitik


Den här utvecklingen, eller snarare avvecklingen, av äldreomsorgen är
en del av den högerpolitik som gör avtryck på i stort sett alla
samhällsområden; det offentliga slaktas och de gamla, sjuka och
behövande betraktas inte längre som en samhällelig angelägenhet.




Regeringen kommenterar till och med själv det hela med att
”utvecklingen speglar … en restriktivare tolkning av det offentliga
ansvaret”. Men vem tar över ansvaret om de gamla när det offentliga
överger det?




Det finns två svar på den frågan. En delrapport i den nyligen
genomförda statliga utredningen om jämställdhetspolitiken visar att
äldreomsorgen – både på grund av de omfattande nedskärningarna och som
en medveten politisk strategi – blivit allt mer marknadiserad och allt
mer informell.


Den så kallade marknadiserade äldreomsorgen utnyttjas av de äldre
personer som har det bättre ställt och som kan köpa de omsorgstjänster
som säljs på marknaden.




De lågutbildade gamla med låg pension, som oftast är kvinnor, får
istället vända sig till den informella äldrevården, det vill säga
anhöriga eller andra närstående, när det offentliga sviker.
Folkpensionärerna har helt enkelt inte råd att köpa de privata
omsorgstjänster som liberalerna så ivrigt påhejar. (Även den kommunala
omsorgen är dock avgiftsbelagd och avgifterna har dessutom ökat i många
kommuner de senaste åren.)





Kvinnor vårdar
I dagsläget står anhöriga för cirka 70 procent
av all omsorg av de äldre. Omsorgen handlar om allt från påklädning,
hjälp med tvätt och
matlagning till tröst och att se till den anhöriga. En stor majoritet,
cirka 70 procent, av dessa anhörigvårdare är kvinnor. På så vis drabbas
två generationers kvinnor hårt av nedskärningarna och av
privatiseringen av dagens äldrevård.




Politikerna skyller delvis nedskärningarna på kommunernas dåliga
ekonomi, och resursbristen inom äldreomsorgen blev värre när
Ädelreformen genomfördes i början av 1990-talet. Ädelreformen vältrade
nämligen över såväl ansvaret som kostnaderna för omsorgen på
kommunerna, utan att de fick motsvarande resurser från stat eller
landsting.




Men utvecklingen mot att allt färre gamla får plats på ett särskilt
boende och mot att allt färre får hemtjänst motiveras inte bara med
ekonomiska motiv, utan också med ideologiska. Omsorgen av de äldre ska
bli en individuell fråga istället för en samhällelig.





Omfördela ansvar


Helen Brodin som forskar vid Institutionen för ekonomisk historia vid
Umeå Universitet har visat hur ”de flesta välfärdsstater sedan
1980-talet utvecklat socialpolitiska program som syftar till att
omfördela ansvaret för välfärdstjänster från staten till familjen eller till marknaden. Synen på den
offentliga sektorn har samtidigt förändrats från att man såg
socialpolitiken som en produktiv faktor som genererar tillväxt till att
man betraktar den som en utgiftspost”.




Politikerna hävdar dessutom att de gamla i stor utsträckning vill bo
kvar hemma och att de har en önskan att anhöriga ska ta hand om dem.
Detta stämmer inte. Varje år blir hundratals gamla som söker lägenhet
eller rum på olika former av äldreboenden nekade en plats. Och varje år
bryter flera av Sveriges landsting mot lagen när de nekar äldre
personer en plats, trots att de har ett dokumenterat behov, med
hänvisning till platsbrist (se faktaruta nedan).




Studier visar också att många fler gamla får hjälp av anhöriga än som
önskar så. Framförallt gäller detta äldre kvinnor som i stor
utsträckning önskar att få hjälp från kommun/landsting, men som ofta
nekas detta och istället får hjälp av anhörig. Exempelvis vill cirka 70
procent av alla äldre kvinnor som behöver hjälp med att duscha och
tvätta sig att det offentliga ska sköta detta, men i över hälften av
fallen är det en anhörig som hjälper dem.




Bakom de ideologiska motiven som syftar till en individualisering av
äldreomsorgen finns ändå ekonomiska aspekter. Om inte den gamla är i
väldigt stort behov av hemtjänst är det billigare för kommunen med
hemtjänst än med en plats på ett boende. Och även om en anhörig får
bidrag för att vårda exempelvis sin mamma, vilket en klar minoritet av
anhörigvårdarna får, så går detta på intet sätt att jämföra med en
riktig lön. Exempelvis var det största möjliga anhörigbidraget i
Stockholm 2003 2869 kronor per månad. För att en anhörig ska vara
berättigad till detta ska hon ge ”Hjälp med omvårdnad, tillsyn eller
passning kontinuerligt alla tider på dygnet”.





Allt sjukare
Den dåliga tillgången till platser på särskilt
boende och hemtjänstens små resurser har tvingat fram en förskjutning
inom äldreomsorgen
från dem med något mindre hjälpbehov till de mer omsorgsbehövande samt
från omsorg till vård. Det är med andra ord en allt mindre och allt
sjukare grupp äldre som får offentlig omsorg.




Denna utsortering av vilka som har rätt till offentlig omsorg görs
redan vid biståndsbehovsbedömningen. Trots att det inte skett någon
förändring i lagstiftningen ställs det allt högre krav på behov av
omsorg om ansökan ska beviljas.




Det medför att behovsbedömningen som görs för varje enskild vårdtagare
bara omfattar praktiska och medicinska behov, medan psykiska och
sociala behov inte beaktas alls. Dessutom är personalstyrkan ofta så
liten att de endast har möjlighet att tillgodose de gamlas basala behov.




Detta märks på de olika särskilda boendena som finns för gamla i
kommunerna. Den idealiserade föreställningen om att det är tanter som
behöver lite sällskap och hjälp med tvätten som bor på ett servicehus
är långt från verkligheten. Idag liknar de flesta formerna av
äldreboenden sjukhem, om man ser till vårdtyngden. Men personaltätheten
och hemmens arkitektoniska utformning har inte hängt med i utvecklingen.




Det är tungt att hjälpa en gammal människa att gå till toaletten om
rummet bara är anpassat för att en person ska få plats där. Samtidigt
ökar pressen och stressen för de anställda när det råder ständig
underbemanning.




Känslan av otillräcklighet som många anställda känner när de varken har
tillräckligt med resurser eller tid att exempelvis sätta sig ned och
prata med de gamla eller ta ut dem på en promenad ökar också ohälsan
bland personalen.


Arbetssituationen underlättas inte heller av de många
deltidsanställningarna som försvårar all form av kontinuitet och
trygghet i arbetet. Cirka 350.000 personer arbetar med att ge vård och
omsorg till äldre, men bara cirka 37 procent av dessa är
tillsvidareanställda på heltid.





Klass- och könsfråga


I slutändan är både de gamla med behov av omsorg och vård och de
anställda förlorare när politikerna privatiserar och skär ned i
äldrevården. Och det är framförallt kvinnor som drabbas. 90 procent av
de anställda inom äldreomsorgen är kvinnor och majoriteten av de äldre
som är i behov av vård är kvinnor.




Men äldreomsorgen är inte bara en kvinnofråga, utan också en
klassfråga. Det är äldre med dålig pension som inte kan köpa
omsorgstjänster på marknaden som drabbas hårdast av nedskärningarna,
och det är arbetarklassens kvinnor som arbetar inom äldrevården som
sliter ut sina ryggar på grund av resurs- och personalbristen.





LISA ENGSTRÖM