Polisövergrepp efter påstått terrorhot

– Jag är mycket förvånad över polisens agerande. De här familjerna har aldrig gjort annat än jobbat hårt och målmedvetet för att etablera sig här. Vi lever i Sverige och landet betyder mycket för oss, säger Khaled Sadi ordförande i Al Sarq Kultur Center när vi på tisdagen träffas över en kopp kaffe i föreningslokalen.

Han är liksom de drabbade fyra familjerna palestinier från Syrien. De var vänner redan innan flytten till Sverige för dryga tjugo år sedan, en vänskap som odlats i Göteborg och inte minst genom kulturföreningen. På helgerna brukar de fina lokalerna som Al Sarq Kultur Center disponerar i stadsdelen Tynnered fyllas av familjer som umgås, festar eller bara tittar på TV tillsammans.

– Sveriges säkerhet är vår säkerhet och omvänt betyder osäkerhet i Sverige osäkerhet för oss.

Under de dygn som gått sedan hans vänner släppts fria har Khaled Sadi träffat dem alla och hört familjernas samstämmiga berättelser om den fruktansvärda tiden då polisen förstörde deras trygga tillvaro.

 – Händelserna i lördags har slagit sönder allas vår tillvaro. Det påminner om vad vi utsattes för av den israeliska armén innan flytten från Syrien. Nu får våra barn se rakt in i gevärspipor, bli hotade och slagna. Vi oroar oss mycket över vilken skada som dessa barn tar av behandlingen.

– Som muslimer känner vi oss också skrämda och hotade. Problemet är att varje muslim kan känna sig utpekad som potentiell terrorist, säger Khaled Sadi. Han funderar en kort stund och tillägger eftertänksamt.

– Fast egentligen är det ju terrorism, det som mina vänner bevittnade och utsattes för.

Khaled Sadi återger vännernas berättelser och vi häpnar över den omänskliga brutalitet som polisens terrorstyrka utvecklade. Varför slå sig in hos människor som utan prut hade hörsammat kallelser till förhör?

Låt gå för att polisen väljer att söka upp de misstänkta. Men varför slår sig i så fall en del av polisens insatsstyrka in hos en familj klockan sex på morgonen. Hos en annan familj sprängs ytterdörren först klockan sju. Här har familjefadern som kört taxi hela natten kommit hem bara en halvtimme tidigare och just somnat. Varför plockades inte mannen in i god ordnig med en vanlig polispatrull när han parkerade taxin?

Fortfarande är de utsatta familjerna starkt traumatiserade. De orkar inte fler intervjuer. Men Khaled Sadi ringer upp en av männen och vi får en telefonintervju. Självfallet respekterar vi de drabbades önskan om fullständig anonymitet varför vi här kallar honom Ali.

– Mina upplevelser skiljer sig inte från mina tre släktingars när grupper ur polisens insatsstyrka stormade in i våra hem mellan klockan sex och sju i lördags morse, berättar Ali.

– Jag vaknade av ett högt ljud, som en jordbävning och sprang upp för att ta mig in till barnens rum. Men då mötte jag i hallen många maskerade män med dragna vapen. Jag skrek till dem att det finns barn i lägenheten men svaret jag fick var en spark i magen. Sedan togs jag till ett rum tvingades ner på golvet och belades med handbojor.

• Hur reagerade du då?
– Jag trodde aldrig att något sådant skulle kunna hända mig. Då visste jag inte heller vilka de maskerade männen var.
Ali uppfattade aldrig dem som poliser.

– Jag minns att jag frågade vilka de är, men som jag minns det fick jag inget svar.

• Vad hände den övriga familjen?
– När de grep mig vaknade mina båda pojkar som är tio och sex år gamla. De maskerade männen samlade pojkarna och min fru i ett hörn av rummet och höll hela tiden  gevär riktade mot dem. Nu vaknade vår flicka som är tre år gammal och som sov i vårt rum.

Ali berättar att hans fru nekades att hämta dottern. Istället gick en av de maskerade och beväpnade männen in till flickan. Givetvis ett otroligt trauma för en treåring. Senare har flickan beskrivit händelsen med orden: ”Han ville skjuta mig, men det gjorde han inte.”

Dörren till balkongen var öppen och det blev kallt i lägenheten under den långa väntan på transport av Ali.
– Vår dotter började darra av köld och troligen också rädsla. Det låg en filt i rummet men min fru nekades att hämta den för att värma flickan. När då en av mina söner försökte hämta filten möttes han av en höjd gevärspipa.

Under hela vårt samtal talar Ali med en lugn och klar stämma. Han pratar mycket god svenska, trots att han kom till Sverige i vuxen ålder är det är svårt att höra någon brytning.

– Jag försöker bearbeta händelserna i lördags. Kanske kan jag acceptera att polisen betraktade mig som farlig, funderar Ali. Men jag kan inte acceptera det sätt på vilket de behandlade min fru och mina barn.

Slutligen kom uniformerad polis för att transportera Ali i en civil bil till polishuset i Mölndal. Väckarklockan ringde så Ali visste att detta skedde halv åtta. Han var endast iförd underkläder men lyckades tjata sig till att få ta på sig ett par byxor.

– Klockan åtta fördes jag in i en kall cell och där fick jag sitta tills jag hämtades till förhör klocka 11.30.

• När fick du vet vad du anklagades för?
– Först under förhöret. När sanningen gick upp för mig började jag skratta. Jag kände mig lättad eftersom jag inte stämmer överens med bilden av en terrorist.

 – Det gör ingen av oss fyra. Vi är alla välfungerande i det svenska samhället. Två är högutbildade med bra jobb och två är hårt arbetande egna företagare. Ingen finns i något brottsregister.

• Är ni politiskt aktiva?
– Nej, ingen av oss är politiskt aktiv. I våra liv finns bara jobb, jobb, jobb, säger Ali och tillägger: Du är säkert mer engagerad i palestinafrågan än någon av oss.

• Berätta om förhöret.
– Det var bara en ensam polis och jag. Han visade bilder på mina släktingar och frågade om jag känner dem. Sedan handlade det om vad jag gjorde på måndagen. Jag kunde lätt redogöra för den dagen eftersom jag då var bortrest.
– Dessutom frågade han mig om min religion. Vilket jag besvarade. Jag undrar varför, för när jag sedan fick läsa på datorskärmen vad förhörsledaren skrivit så fanns ingen anteckning om att jag är muslim.

• Fick du godkänna protokollet?
– Jag skrev inte under något, men jag rättade några stavfel.

Ali berättar att han var gripen under 9,5 timmar, men aldrig anhållen. Under denna tid fick han trots löfte ingen mat. Det var iskallt i cellen men han fick heller aldrig någon filt.

– En vakt kom och sade: Du är fri. De beslagtog mina två mobiltelefoner och jag hade ingen plånbok och inga pengar. Därför bad jag att få låna en telefon för att ringa hem. Men det fick jag inte.

– Jag sade att jag inte hade pengar och bad om en busskupong. Men de sade nej till det också. På busshållplatsen lånade jag en mobil och ringde hem.

• Hur mår du idag?
– Jag och de övriga är fortfarande i chock. Vi är frustrerade, förnedrade och förtvivlade.

– Vad händer med mina framtidsplaner? Jag har en förstående arbetsgivare, men ändå vet jag inte hur detta kommer att påverka mitt jobb.

• Varför tror du att ni blev misstänkta och telefonavlyssnade?
– Den enda kopplingen mellan oss är att vi är släkt. Vi umgås mycket och samtalar mycket på telefon. Givetvis på vårt arabiska modersmål. Jag tror att polisen översatt arabiskan galet.

– Jag önskar att polisen släpper fram information så att vi kan förstå vad som hänt, att det är ett mänskligt misstag som ligger bakom, säger Ali när vi avslutar samtalet.

Lars Rothelius
Proletären nr 44, 2010