Hoppa till huvudinnehåll
Av

Orättvist bonussystem för jämställd föräldraledighet


Regeringens jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen gynnar familjer med två förvärvsarbetande vuxna på bekostnad av ensamstående och arbetslösa. Dessutom är reglerna kring bonusen krångliga.

Regeringens lagförslag om en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen har nu varit på remiss och granskats i Lagrådet. Lagen, som regeringen kallar ”familjepolitisk reform”, innebär att den förälder som har varit föräldraledig längst får avdrag på den slutgiltiga skatten när hon eller han återgår till sitt arbete.

Regeringen argumenterar för sin jämställdhetsbonus genom att helt riktigt slå fast att mammor arbetar betydligt mindre än pappor när barnen är små. Endast 77 procent av mammorna till barn mellan ett och två år har ett förvärvsarbete, medan andelen sysselsatta pappor till dessa barn är över 90 procent.
Uttaget av föräldradagar är också mycket ojämnt fördelat. Endast drygt 20 procent av dagarna tas ut av pappor.

Gott syfte
För att öka kvinnors ”möjligheter till karriär och utveckling på arbetsmarknaden” vill nu regeringen gynna de småbarnsfamiljer ekonomiskt som har ett så jämställt uttag av föräldradagarna som möjligt.
Och syftet är ju gott, kan tyckas.

Men regeringens lagförslag innehåller en lång rad problem. En jämställdhetsbonus utformad efter regeringens modell kan möjligen skapa en större jämställdhet i familjer med två förvärvsarbetande vuxna, men samtidigt kommer orättvisan att öka mellan föräldrar som har arbete och de som inte har en anställning att återvända till efter föräldraledigheten.

Regeringens egen remisstext slår fast att en stor del av småbarnsmammorna saknar anställning, ändå är det bara de mammor som har arbete som ska belönas för sin jämställdhet. Regeringens så kallade jobbpolitik slår igenom även på familjepolitikens område.

En annan grupp som missgynnas är de ensamstående föräldrarna. För att få ta del av jämställdhetsbonusen måste föräldrarna ha gemensam vårdnad om barnet, och alla ensamstående mammor går därför miste om bonusen hur mycket de än förvärvsarbetar.

Och det är mycket pengar det handlar om. En mamma som lever tillsammans med barnets pappa och går tillbaka till ett arbete som ger henne mer än 200 kronor om dagen i inkomst har, om mannen tar ut lika många föräldradagar, rätt till en bonus på 3000 kronor i månaden. Skattat och klart.

Komplicerat
Detta förutsätter dock att den trötta och stressade barnfamiljen orkar sätta sig in i de snåriga regler och procedurer som omgärdar jämställdhetsbonusen.

Flera tunga remissinstanser har kritiserat regeringen för att komma med en allt för komplicerad lösning. Försäkringskassan anser till och med att lagförslaget ska skrotas helt.

Även Lagrådet delar kritiken efter sin granskning och menar att många föräldrar inte kommer att förstå hur de ska få del av jämställdhetsbonusen. Risken är överhängande att ansökningarna aldrig kommer in till Försäkringskassan.

Eftersom jämställdhetsbonusen dessutom föreslås betalas ut till förälderns skattekonto året efter föräldraledigheten så får barnfamiljerna vänta länge på sin ersättning. Jämställdhetsbonusen kommer alltså inte att förbättra familjernas ekonomi under själva föräldraledigheten då inkomsterna är som lägst.

Klassfråga
På så sätt blir regeringens jämställdhetsbonus också en klassfråga där välutbildade höginkomsttagare kan unna sig en jämställd föräldraledighet, medan familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop från månad till månad inte har råd att låta någon annan än den förälder med lägst inkomst, det vill säga mamman, vara hemma längst.

Det enda vettiga, och rättvisa, sättet att åstadkomma ett mer jämställt uttag av föräldradagarna är att höja ersättningsnivån i försäkringen. Efter högerregeringens försämringar i beräkningen av föräldrapenningen är ersättningen numera i praktiken mindre än 80 procent, vilket gräver stora hål i småbarnsföräldrarnas ekonomier.

En ersättning på 90 procent skulle istället innebära att det inte spelar lika stor roll vem av föräldrarna som är hemma med barnet. Vilket ökar möjligheterna att ställa krav på papporna att ta ut sina föräldradagar.

JENNY TEDJEZA
Proletären 11, 2008