"Nästan alla har flera jobb"

Publicerad 12 april 2005

<p>
- &Auml;ven om man &auml;r anst&auml;lld p&aring; 70 procent s&aring; &auml;r ju hyran, r&auml;kningarna
och allt annat p&aring; 100 procent. D&auml;rf&ouml;r m&aring;ste man fylla p&aring; med timmar om
det ska g&aring; ihop, s&auml;ger NN, som tvingas ha tv&aring; jobb f&ouml;r att klara
ekonomin.</p>
<div align="left">

- Även om man är anställd på 70 procent så är ju hyran, räkningarna och
allt annat på 100 procent. Därför måste man fylla på med timmar om det
ska gå ihop, säger NN, som tvingas ha två jobb för att klara ekonomin.

NN är fast anställd på 73 procent på ett kommunalt äldreboende i
Stockholm. Hon är utbildad undersköterska och jobbar kvällar och
varannan helg på äldreboendet.

Men för att få pengarna att räcka hela månaden tvingas hon jobba på
ytterligare ett jobb, som timvikarierande personlig assistent hos en
utvecklingsstörd kvinna.

NN har haft deltidsanställning med varierat antal procent sedan hon
började jobba inom vården 1989. Tidigare har hon stundtals tvingats ha
tre jobb, men nu har hon haft turen att få jobba tillräckligt många
extratimmar på ett ställe.

- Det gör att jag för tillfället kan planera mitt liv åtminstone lite
grann. Men det kan vara en kortvarig lycka, man vet aldrig vad som kan
hända. Om kvinnan exempelvis hamnar på sjukhus en månad så får jag
ingen extra inkomst då, berättar hon.

NN får ut cirka 9.000 kronor efter skatt på sitt deltidsjobb. Det är
lätt att se att pengarna inte räcker utan extrajobbet, när man ska
betala en hyra på 5.000 samt räkningar, månadskort till tunnelbanan,
mat, och så vidare.

- En vecka var jag sjuk och behövde gå till läkaren. Då gick det åt 1.500 kronor på en gång, berättar hon.

Ekonomisk osäkerhet

Den ekonomiska osäkerheten leder till en pressad situation, som gör att
många deltidsanställda och lågavlönade oroar sig mycket. Det gör NN
också.

- Det är väldigt stressigt, berättar hon. Man får ingen ro i sig
eftersom man aldrig kan känna att man är ledig. Man är jämt på väg
någonstans och får aldrig koppla av. Ibland jobbar jag exempelvis
klockan åtta till tolv på timanställningen och sedan börjar jag klockan
fyra på eftermiddagen på deltidsarbetet. Då kan jag inte koppla av
under timmarna emellan jobben eftersom jag vet att jag snart ska iväg
igen.

- Det är väldigt påfrestande och leder till att jag har väldigt lite
fritid. Jag kan aldrig räkna med att få sovmorgon eller ha en trevlig
helg.

Trots det så tycker NN egentligen om mitt arbete.

- Jag gillar att jobba inom vården, det ger väldigt mycket tillbaka.
Men att jobba inom äldreomsorgen är mentalt krävande. Den fysiskt tunga
biten är lättare att hantera än den psykiskt tunga. Det är otroligt
frustrerande att känna att man inte kan hjälpa en vårdtagare så som man
vill. Att man aldrig kan känna sig nöjd och tänka "jag har gjort allt
jag kan för den här personen", eftersom det ständigt är brist på tid
och personal som hindrar en.

Idag är ungefär hälften av kvinnorna i LO deltidsanställda, och många
av dem återfinns inom vård och omsorg. Det är därför inte så konstigt
att alla som NN känner på sin arbetsplats på äldreboendet är
deltidsanställda.

- Och av cirka 40 personer vet jag bara två eller tre som inte jobbar
extra, eftersom lönen är så låg att det i princip är omöjligt att leva
på en deltidstjänst. De som inte jobbar extra har antingen en väldigt
låg hyra eller en partner som tjänar tillräckligt för att ekonomin ska
gå ihop ändå, berättar hon.

För personer med barn, och särskilt för ensamstående som tvingas jobba
på flera olika ställen är det särskilt svårt att få det att gå ihop.

- Det är kärvt för dem. De får hela tiden engagera föräldrar och andra som måste ställa upp som barnvakter, berättar NN.

Lönen räcker inte

De dåliga lönerna är en avgörande del av problemet med
deltidsanställningar inom vården. 80 procent av LO:s kvinnor har en
heltidslön under 18.000, 45 procent har en heltidslön under 16.000 och
10 procent har en heltidslön som är lägre än 14.000.

- Det är bedrövligt att lönerna är så låga. Det är skamligt, menar NN.
Alla löften från politikerna om att satsa på kvinnorna är bara prat. De
sitter i månader på möten, men det är bara för att sysselsätta sig
själva.

Kommunals svek i strejken och deras agerande i lönerörelsen har lett
till ett stort missnöje hos många kommunanställda, och en del har
liksom NN valt att lämna facket.

- Jag tycker att Kommunal är botten. Det hände ingenting i förra
lönerörelsen. Jag har fullständigt tappat förtroendet för facket, säger
hon.

Den låga lönen medför inte bara kortsiktiga ekonomiska bekymmer för
Kommunals kvinnor, utan många kommer längre fram i livet tvingas leva
på garantipensionen, i och med det nya pensionssystemet.

- Jag vill inte öppna det oranga kuvertet när det kommer. Jag får
panik. Jag har redan börjat oroa mig för hur det ska gå när jag går i
pension, berättar NN.

- På mitt jobb är det till och med några som har gått i pension som
tvingas jobba extra, för att de inte kan leva på pensionen. Det är
tragiskt, de har jobbat ihop till sin pension hela livet och nu kan de
trots det inte leva på den.

Viktig fråga

Ett av Kommunals ursprungliga krav i förhandlingarna med arbetsgivarna
i årets lönerörelse var att rätten till heltid ska förstärkas, ett krav
som alltså arbetslivsminister Hans Karlsson säger att han stödjer.

Det återstår att se hur det går med den frågan, men för NN och hennes
arbetskamraters framtid är rätten till heltid en otroligt viktig fråga.

- Om jag skulle få en heltidstjänst och lite bättre betalt så skulle
jag orka jobba tills pensionen. Nu vet jag inte om jag gör det.

- Och jag skulle få mer fritid. Nu jobbar jag på sparlåga. Det är många
inom vården som gör det. Mina arbetskamrater har påsar under ögonen och
är utslitna. Även kvinnor i trettioårsåldern på min arbetsplats är
redan utslitna.

Samtidigt är rätten till heltid inte lösningen på kvinnornas utsatta
situation inom vården. Det tunga arbetet gör det svårt för många att
orka med en heltidstjänst.

- Sex timmars arbetsdag med full lön skulle vara det bästa. Det är
drömmen. Speciellt inom vården så skulle det verkligen behövas. Men det
är inget parti i riksdagen som driver den frågan. Vänsterpartiet säger
bara att de är för sex timmars arbetsdag för att få röster. Det finns
ingen som verkligen arbetar för kravet, menar NN.

Svårt att säga nej

Ett annat dilemma för deltidsanställda som tvingas arbeta extra timmar
är att de ibland jobbar mer än 100 procent, eftersom de inte vågar säga
nej när de blir uppringda och tillfrågade om jobb.

- Jag har tidigare arbetat så att jag har blivit uppringd när jag
skulle jobba. Då kan man inte planera något annat. Man får inget
privatliv, eftersom man inte vill säga nej om de ringer och erbjuder
jobb. Då blir det lätt så att man jobbar "för mycket" vissa månader.

NN upplever det som att politikerna ser vårdpersonalen som utbytbar. I
sin förlängning drabbar det också vårdtagarna, som möter stressade och
utslitna anställda, menar hon.

- Tror de att de aldrig kommer att bli gamla själva? Eller tror de att
de kommer att få privat vård i hemmet när de blir äldre? Frågar sig NN.

Nedskärningarna

NN upplevelser från sin arbetsplats, med utsliten personal och ständig
tidsbrist, visar hur nedskärningarna inom vården lämnar allt tydligare
spår. Hon har själv arbetat i mer än femton år inom vården och sett hur
utvecklingen gått mot en allt sämre situation för personalen.

- Det har blivit tyngre och mindre personal. Samtidigt har de boendes
tillstånd förändrats. Nu är det knappt någon skillnad mellan sjukhem
och äldreboende. Båda två liknar långvården.

Med tanke på den svåra arbetssituationen menar hon att det inte är så
konstigt att människor sliter ut sig och tvingas sjukskriva sig.

- Alla som jobbar runt mig skulle behöva fyra eller fem månaders
sjukskrivning. De är utslitna, men trots det går de till jobbet varje
dag. Ja, de går till och med till flera olika jobb! berättar hon.

Lisa Engström

Proletären 15, 2005