Makalöst klimatmöte i Cancún

Politikerna, åtminstone här i väst, har gjort vad de kan för att tona ner förväntningarna på mötet. På så sätt skulle minsta lilla steg i rätt riktning kunna ses som ett framsteg.
I sista stund, efter att mötet förlängts, undertecknade man så ett avtal som är till intet förpliktigande. Heder åt Bolivia som vägrade ställa upp på spektaklet och reserverade sig.

Avtalet, som kallas Cancún agreement är både diffust och oklart och saknar bindande formuleringar. Det långsiktiga målet sägs vara att hålla den globala temperaturhöjningen under 2 grader, men om hur detta ska bli möjligt sägs inget.

Det nu gällande Kyotoprotokollet löper ut år 2012 och det blir ingen bindande fortsättning. Detta är en eftergift för Japan, Ryssland och Kanada som annars vägrat skriva under. De frivilliga utsläppsminskningarna som fanns med i Köpenhamnsavtalet skrivs in i det nya avtalet trots att inte heller dessa är bindande och dessutom anses otillräckliga för att nå tvågradersmålet.

Ändå säger sig vår miljöminister Andreas Carlgren vara nöjd med resultatet. Han tycker också att det var ett riktigt beslut att köra över Bolivia trots att ett gällande avtal egentligen kräver enighet.

En rad skrivningar i avtalet anger vad utvecklingsländerna förväntas göra men nästan inget finns med om hur övervakningen av USA ska gå till. Beslut om globala mål och årtal för utsläppsminskningar får vänta till förhandlingarna i Durban i Sydafrika nästa år. Problemen skjuts alltså på framtiden.

Statschefer och presidenter lyste med sin frånvaro I Cancún. Mötet hölls istället på en lägre ministernivå.

President Obama, som med USA:s historiska ansvar för sina stora koldioxidutsläpp borde spelat en huvudroll på mötet meddelade att han inte ens tänkte komma. Han hade helt enkelt inget nytt att bidra med. Efter det senaste valet blockerar senaten varje tanke på utsläppsbegränsningar i USA.

EU:s ståndpunkt inför mötet illustrerades av ett uttalande av miljöminister Andreas Carlgren: ”EU är berett att gå med på en förlängning av Kyotoprotokollet – men bara om andra länder också kliver fram.”Knappast en offensiv förhandlingsposition. Carlgren tillägger att det kanske inte blir något bindande avtal i Sydafrika heller. Det är till att spänna musklerna.

Hemma i Sverige har klimatfrågan kallnat. I höstens val lyste den med sin frånvaro. Den stränga kylan förra vintern och årets rivstartande vinter har säkert bidragit till att ytterligare minska intresset. Men kylan här hemma är ett lokalt fenomen. Om vintern blir kall i Nordeuropa innebär det att vintern blir mildare någon annanstans.

Globalt sett fortsätter uppvärmningen. År 2010 kommer att bli ett av de tre varmaste åren sedan mätningarna startade. Årets koldioxidmätningar har gett de högsta värdena hittills. Prover från isborrningar i Antarktis har visat att koldioxidhalten i atmosfären har pendlat mellan 180 och 290 miljondelar de senaste 400000 åren. Nu är koldioxidhalten uppe i 395 miljondelar! Även halterna av den än mer potenta växthusgasen metan ökar.

Den globala uppvärmningen sker nu långsamt, smygande, eftersom planetens storlek ger en tröghet i systemet. De höga halterna av växthusgaser gör att uppvärmningen kommer att fortsätta även om man lyckas begränsa utsläppen. Den långsamma takten i uppvärmningen kan invagga oss i falsk säkerhet. Men långsamma kvantitativa förändringar kan orsaka plötsliga drastiska omslag.

Ett sådant omslag vore förändringar i Golfströmmens flöde. En självförstärkande spiral kan startas om den nordliga permafrosten tinar. Det kan orsaka stora utsläpp av koldioxid och metan som ytterligare påskyndar uppvärmningen.

Det senaste året har dessutom gett en rad dramatiska väderfenomen som kan sättas i samband med uppvärmningen: extrem torka i Ryssland och Australien, katastrofala översvämningar i Pakistan och rekordvärme på Grönland

Världsnaturfonden, WWF, ger på sin hemsida några små anspråkslösa råd till Sveriges regering: ”Ett kraftfullare stöd för ökad produktion av energi från förnybara källor, skärpta regler för minskad energiförbrukning, minskade utsläpp från transporter och en plan för resurseffektiv produktion hör till de områden där Sveriges klimatpolitik behöver förbättras.” Här framhålls just statliga initiativ, ett starkt regelverk och planering som nödvändiga ingredienser i en framgångsrik klimatpolitik.

Allt detta står i bjärt kontrast till kapitalismens och nyliberalismens ovilja till statlig inblandning, kortsiktighet och anarkiska karaktär.

Vi lever i en tid som borde mana till globalt samarbete och planering vad gäller klimat, råvarutillgångar, utnyttjande av världens skogar och resurserna i världshaven samt livsmedels, vatten- och energiförsörjning. Istället bevittnar vi ett makabert chickenrace mellan världens kapitalistiska länder. Förblindade av nyliberala dogmer vägrar de ge vika i jakten på energitillgångar, råvaror, billig arbetskraft, avsättningsmarknader och kortsiktiga profiter.

En sak lyckades man i alla fall enas om i Cancún. Samtliga länder förband sig att utbilda sin befolkning om orsakerna till klimatförändringarna och vad var och en måste göra för att minska utsläppen.

Egentligen en makalös överenskommelse. Det politiker och makthavare inte själva lyckats lösa vältrar man istället över på enskilda medborgare.

Men låt oss då hoppas att folken i världen tar denna uppgift på största allvar, lär sin läxa och störtar den miljö- och människofientliga kapitalismen över ända.