Liberalerna hotar presstödet och det fria ordet

Valfrihet är ett centralt begrepp inom liberalismen, inte minst konsumenternas rätt att fritt välja varor. Därför är det närmast tragikomiskt när de svenska liberalernas överkucku presenterar ett mediepolitiskt program med rubriken ”Frihet, mångfald och kvalitet”, som om det genomförs obevekligt skulle innebära inskränkt konsumentfrihet, begränsad mångfald och sämre kvalitet.

Låt oss titta på några av de viktigaste delarna i 13-punktsprogrammet.
Först noterar vi med tillfredställelse att folkpartiet mycket tydligt säger nej till Tryck- och yttrandefrihetsutredningens förslag att EU-anpassa svensk tryckfrihetslagstiftning. Utredningens tanke är att skrota offentlighetsprincipen, uppgiftslämnarskyddet och ansvarige utgivarens särställning. Den urgamla svenska

Tryckfrihetsförordningen är enligt utredningen inte i linje med EU:s lagar.
Här intar alltså folkpartiet samma ståndpunkt som Kommunistiska Partiet som okuvligt försvarar den grundlagsfästa yttrande- och tryckfriheten som en av den svenska borgerliga demokratins viktigaste fundament. Men sedan skiljs i huvudsak våra vägar. Låt oss syna några av punkterna.

Reklamradio
Ett fp-krav som måste avvisas är skapandet av en ny rikstäckande privat reklamfinansierad radiokanal. Syftet är att skapa en konkurrent till SR:s Eko-redaktion. Vi kommunister säger blankt nej till kommersiell riksradio. Det behövs inte privatägd liberal propagandakanal i etern.

Allvarligast är att folkpartiet vill avskaffa reklamskatten och presstödet på tre år. Förslagen går hand i hand, då det avskaffade presstödet ska ersätta statens ekonomiska förlust av slopad reklamskatt. Men förlusten av journalistisk mångfald bryr sig inte liberalerna om.

Det som här kallas presstöd är det anslag för drift av dagstidningar i marknadsmässigt underläge som infördes 1971. Det finns fler former för statligt stöd åt pressen, bla sänkt moms för dagstidningar till 6 procent. Dagstidningar innefattar i detta sammanhang också veckotidningar av dagstidningskaraktär, en kategori som Proletären tillhör.

Presstödet har spelat en viktig roll för bevarandet av mer än en tidning på ett stort antal utgivningsorter, liksom det har berikat svensk politisk debatt då ett betydande antal små veckotidningar härigenom kunnat leva vidare.

I dagsläget får 73 tidningar dela på 527 miljoner kronor årligen i presstöd. Från stora drakar som Svenska Dagbladet (65,4 miljoner kr/år), Skånska Dagbladet (65,4 milj/år), Arbetarbladet, Dagen, Dala Demokraten, Sydöstran, Värmlands Folkblad, Västerbottens Folkblad (vardera 15,3 milj/år) till små veckotidningar som socialdemokratiska Aktuellt i politiken (2,7 miljoner/år), Arbetaren, Broderskap, Internationalen, Kristdemokraten, Miljömagasinet, Norrskensflamman, Proletären mfl (vardera 2,035 miljoner kronor/år).

Pressdöd
För många av dessa tidningar skulle ett slopat presstöd betyda pressdöd. Pressdöd betyder inskränkt åsiktsbildning, ökad likriktning. Som ett brev på posten stärks de redan gigantiska massmediala monopolens makt. Bonniers, Skibstedts, Stenbergs, Hjörnes.

Men ett stärkande av dessa nyliberala propagandaorgan är naturligtvis just vad Leijonborg & Co är ute efter. Se bara vad folkpartiet skriver i sitt medieprogram:
”Numera ägs de flesta större mottagare av presstödet av vinstgivande storkoncerner. Presstödstidningar samverkar i annonspaket med mer dominerande tidningar på samma ort, vilket gör att ett av de tidigare argumenten för presstödet bortfallit.”

Men sanningen är att minst en tredjedel av de tidningar som uppbär presstöd är organ för politiska eller ideella organisationer som inte har eller kan få några annons-intäkter av betydelse.

Kommunistiska Partites uppfattning är solklar. Presstödet behövs. Såväl för att stödja dessa små tidningar som för att bevara pressmångfalden på åtskilliga utgivningsorter.

Så kan vi från ett västkustskt perspektiv vittna om att ensidigheten i Göteborgs-Postens rapportering ökat markant sedan den socialdemokratiska konkurrenten Arbetet gick hädan, presstöd till trots.

Inget förankrat utspel
Folkpartiets utspel är inte förankrat hos övriga regeringspartier. Moderaterna har tidigare varit för slopat presstöd, inte minst av politiska skäl då de flesta sossetidningar överlever genom presstödet. Med liberalismens intåg i partiet har moderaterna inte heller något behov av att försvara Svenska Dagbladets existens. Den liberala tidningsfloran är ändå fullt tillräcklig.

Men samma dag som Leijonborg kallade till presskonferens förklarade den ansvarige ministern Lena Adehlson-Liljeroth (m) att hon är för bevarat presstöd i en intervju i tidningen Journalisten. Vad det betyder i praktiken återstår att se.

Centerpartiet har tidigare varit en stor tillskyndare av presstöd. Inte konstigt när tiotalet centermärkta dagstidningar är beroende av stödet. Men med den alltmer liberalt anstrukna Maud Olofsson vid rodret kan man befara att centern när som helst byter fot i frågan. Centern har också sålt sina tidningar, dock med förbehållet att ledarsidorna fortsatt ska vara c-anstrukna.

Göran Hägglunds parti är också traditionellt för presstödet. Fattas bara annat när partitidningen Kristdemokraten och den partiet närstående kristna dagstidningen Dagen är helt beroende av stödet. Att trojkan s-mp-v är för bibehållet presstöd är allmänt känt.

Höjt presstöd försvann
Tidigt förra året lämnade den statliga Presstödskommittén sitt förslag till fortsatt och utvidgat presstöd. Förslaget ska ligga till grund för ett regeringsförslag, som dock inte var klart före regeringsskiftet. Men i somras beslutade riksdagen på förslag av kulturminister Leif Pagrotsky (s) att höja presstödet med cirka 10 procent redan från årsskiftet 2007. Proletären skulle ha fått ytterligare cirka 200000 kronor innevarande år.

En av de få åtgärder som den ultraliberala moderaten Cecilia Stegö Chilò hann genomföra under sina tio dagar som kulturminister i höstas, var att, mot gällande regelverk, genom ett ministerbeslut stoppa riksdagens höjning av presstödet. Beslutet motiverades med att EU krävde detta, vilket senare visade sig vara fullständigt falskt. Men efterträdaren Lena Adelsohn Liljeroth har valt att inte agera i denna sak.

För dagen finns det inget akut hot mot presstödet. Men folkpartiets utspel är ändå oroande. Dels kan det naturligtvis påverka behandlingen av Presstödskommitténs förslag till förbättrat stöd för små tidningar. Över tid, särskilt med en eventuell fortsatt högerregering efter nästa val 2010, så kan hotet mot presstödet bli reellt.

Lars Rothelius
Proletären nr 5, 2007