Ledare: Högersamling i Bankeryd

Premiärsamlingen var ett mediajippo utan annat innehåll än att de
borgerliga partiledarna log rart tillsammans och lovade att inte gräla
med varandra. Likväl blev samlingen en medial succé. Alla de stora
medierna var där och alla ställde vänliga frågor och tog rara bilder.
Utan att lämna ett enda konkret besked fick alliansen en medial
rivstart.





I förra veckan var det dags att följa upp succén i Högfors. Med
kafferep i Göran Hägglunds trädgård i Bankeryd. Leendena var desamma
och journalisthovet minst lika stort och minst lika inställsamt. Likväl
finns en skillnad mellan Högfors och Bankeryd. Med ett år kvar till
valet räcker det inte med enbart pladder, som i Högfors. Nu måste de
borgerliga prestera något konkret om vad de tillsammans vill göra som
regeringspretendenter. Så värpte kafferepet i Bankeryd ett gemensamt
dokument kallat ”Program för arbete”.





Rubriken är givetvis falsk. I allt väsentligt utgör dokumentet ett
gemensamt löfte om skattesänkningar, framförallt för de rika, till
delar finansierade via sänkta ersättningar, framförallt för
långtidsarbetslösa.





Skattedelen är en blåkopia på moderaternas politik. Alliansen vill
införa ett sk jobbavdrag om 45 miljarder kronor. Man hävdar oförtrutet
att detta avdrag gynnar låg- och medelinkomsttagare, detta trots att
LO-ekonomernas ännu inte motbevisade granskning av moderaternas
ursprungsförslag visar att den halva av inkomsttagarna som tjänar mest
får i genomsnitt nästan tre gånger så stor sänkning av inkomstskatten
(14700 kr/år) som den halva som tjänar minst (5.300 kr/år).





Därtill vill borgaralliansen avskaffa förmögenhetskatten, sänka
arbetsgivaravgiften (och vinstskatten) för småföretag, samt införa en
skatterabatt för sk hushållstjänster (pigavdrag). Tala om
överklasspolitik!





Vad gäller det sk jobbavdraget skall understrykas att det i huvudsak
betalas av kommuner och landsting (eftersom huvuddelen av
inkomstskatten består av kommunskatt). Huruvida borgaralliansen har för
avsikt att kompensera kommunerna för detta skattebortfall står skrivet
i vatten, problemet nämns överhuvudtaget inte i programmet. Men
eftersom hela skattesänkningsförslaget är kraftigt underfinansierat, så
kan man utgå från att kommunerna bara får nådapengar. En del av
finansieringen utgörs av social nedrustning.





I skottgluggen för borgaralliansens attacker står dock de arbetslösa.
Ersättningen i a-kassan skall sänkas radikalt, efter 300 dagar ner till
skamliga 320 kronor per dag.





Ingen kan leva på en sådan ersättning, vilket är själva poängen. De
långtidsarbetslösa skall tvingas att ta vilka skitjobb som helst till
vilken skitlön som helst, givetvis varhelst i Sverige som ett skitjobb
erbjuds (eller för den delen i EU). Borgarna vill inrätta ett luffande
låglöneproletariat, som i USA, något som kommer att avfolka stora delar
av Sverige (det är väl det som är maudern centerpolitik) och som kommer
att sätta press på alla arbetarlöner.  





Lägg därtill att borgaralliansen vill tredubbla avgiften till
a-kassan  (”för att parterna skall få ett tydligt motiv att ta ett
större ansvar för arbetslösheten i lönebildningsprocessen”) och
arbetarfientligheten blir monumental.





Detta bör understrykas. Attacken mot de arbetslösa riktas mot alla
arbetare, inte bara för att alla arbetare kan hamna  i
arbetslöshet, utan framförallt för att attacken syftar till att
radikalt förändra styrkeförhållandena på arbetsmarknaden. Ingen
långtidsarbetslös skall ha råd att neka ett låglönejobb och ingen
arbetare skall våga ta risken att hamna i arbetslöshet. Inte undra på
att direktörerna på Svenskt Näringsliv gnuggar händerna av förtjusning.
Här finns ännu större vinster att håva in.





Att kalla detta en politik för arbete är rena hånet. Problemet i svensk
ekonomi är att svenska arbetare inte har råd att köpa det de själva
producerar, att de konsumerar för lite. Att då pressa tillbaka lönerna
ytterligare ger inte fler jobb utan färre. Och framförallt ger det ett
ännu mer orättvist samhälle.





Att det är moderaterna som dikterat uppgörelsen i Bankeryd är
uppenbart. Fredrik Reinfeldt må tala milt i TV, men bakom det fryntliga
leendet döljer sig en kallhamrad högerpolitiker med ambition att fullt
ut genomföra det systemskifte som Carl Bildt påbörjade på 1990-talet.
Bakom denna vagn har moderaterna nu spänt hela borgarkopplet.





Det allvarliga i situationen är att Reinfeldt och borgaralliansen möter
så svagt motstånd. Att ondgöra sig över attacken mot de arbetslösa, som
Persson och Ohly, är naturligtvis både rätt och nödvändigt. Men det
räcker inte. Sverige behöver en politik för arbete, som sätter stopp
för jobbexport och arbetskraftsimport och som kraftfullt stimulerar
både privat och offentlig konsumtion.





Avsaknaden av vänsteralternativ ger högern fritt spelrum.





6 september 2005-09-07


Proletären 36, 2005