"Kvinnor måste själva delta i kampen"

Hanna Nilsson växte upp i norrländska Boden men flyttade så fort hon hade gått ut skolan.



– Det finns inte så mycket jobb där, förklarar hon. Och inte så mycket
annat att göra heller. Befolkningen minskar hela tiden, och det är
tråkigt, även om jag trivs här i Göteborg.



Marit Kallesson växte upp i det gamla varvsamhället Lödöse vid Göta
älv. Hon drog sig också till Göteborg när skolan var avslutad. Sedan
läste hon till förskollärare i Borås.



– Efter utbildningen fick jag fast jobb hur lätt som helst fastän jag
väntade mitt andra barn. Särskilt i arbetarförorterna var det lätt att
få jobb.



För Hanna Nilsson och hennes kompisar är en tillsvidareanställning bara att drömma om.



– Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att få ett fast jobb,
säger hon. Mitt mål är att i alla fall veta var jag ska jobba dagen
efter när jag går och lägger mig.



Timvikarie

Livet som timvikarie är inte helt enkelt. Hanna Nilsson kan ha fem
olika arbetsplatser på en vecka och inkomsten blir mycket osäker. Hon
kan till exempel inte skriva kontrakt på en egen lägenhet. Istället
delar hon bostad med några kompisar.



– Det är svårt att planera ekonomin. Vissa månader får jag bara jobba
två veckor. Men nu på hösten får jag oftast jobb eftersom så många är
förkylda.



Marit Kallesson menar att arbetsmarknaden har förändrats mycket till
det sämre för unga kvinnor sedan 1970-talet. Vilket får konsekvenser
för familjebildningen. Själv fick hon sitt första barn när hon var 21
år och behövde inte vara utan arbete. Då uppmuntrade samhället att
kvinnor arbetade och det fanns små dagisavdelningar med hög
personaltäthet som tog emot barnen från sex månaders ålder.



– Synen på barnomsorgen speglar samhället i stort och följer konjunkturen, menar Marit Kallesson.



Hon tror också att den höga medelåldern för förstföderskor idag är ett tecken på att unga kvinnor är rädda.



– Det är ett dåligt betyg åt samhället att folk inte längtar efter att få barn.



Sämre ekonomiskt läge

Hanna Nilsson har själv inte funderat på att skaffa barn än men hon
tror att det kan vara tufft för de unga kvinnor som vill bilda familj.



– Det ekonomiska läget är dåligt. Och förskolorna är inte så jättebra. Man vill veta att barnen blir väl omhändertagna.



Båda två tycker att personaltätheten på förskolorna idag är för låg.



– Idag har samhället större kunskaper om barns behov men de tas inte tillvara, säger Marit Kallesson.



På hennes egen förskola har personalen räknat ut hur personaltätheten
förändrades under 1990-talet. 1989 hade förskolan 4,4 barn per vuxen
och 1999 var antalet barn per vuxen 6,3. Den alltmer slimmade
organisationen får konsekvenser även för personalens möjligheter att
påverka sin arbetssituation.



– På 1970- och 80-talen var vi mycket mer samlade och kämpade för
bättre villkor. Vi hade stormöten och andra tillfällen att samlas och
vi träffade personal från andra skolor. Nu är vi så pressade i vår
arbetssituation att vi inte riktigt orkar. Vi tar dag för dag. Många är
också besvikna över försämringarna på 90-talet och orkar inte ta kamp
igen.



– De allra flesta verkar gilla sitt jobb, säger Hanna Nilsson, men det är ett hårt jobb och personalen är trött och stressad.



Arbetsvillkoren hindrar

Själv skulle hon gärna fortsätta att arbeta med barn om det inte vore för arbetsvillkoren.



– Man har ingen möjlighet att göra det man vill. Ibland handlar det bara om att ge alla barnen mat och att få på dem kläder.



Marit Kallesson och Hanna Nilsson är överens om att en satsning på
offentlig sektor är det viktigaste kvinnokravet idag tillsammans med
sex timmars arbetsdag.



– Barnomsorgen är mycket viktig för jämställdheten, säger Marit Kallesson, precis som åldringsvård och sjukvård.



– Jag och mina kompisar pratar ofta om att vi kanske blir tvungna att
flytta hem för att hjälpa våra föräldrar när de blir gamla, berättar
Hanna Nilsson. Det är en helt absurd diskussion.



De ser kvinnans möjlighet att försörja sig själv, att ha en heltidslön,
som en förutsättning för att andra jämställdhetsmål ska bli möjliga att
genomföra.



– Vi vill inte tillbaka till att det bara är mannen som jobbar, säger
Marit Kallesson. Vi måste ha likställda villkor och att alla istället
jobbar mindre.



Gammalmodigt

Hanna Nilsson tycker att hon ser att unga människor redan påverkas av
att det har blivit svårare för tjejer att få fast heltidsanställning.



– Det är inte ovanligt att killen jobbar mycket, medan tjejen har
timvik. Det känns gammalmodigt. Tänk om vi blir tvungna att leva i ett
parförhållande för att klara oss ekonomiskt.



Men trots att de ser att kvinnofrågor ofta diskuteras i media så är de inte lockade av feministdebatten.



– Den har ofta en medelklassframtoning, tycker Marit Kallesson. De får
aldrig med att det också finns fattiga män. Den delen som handlar om
att vi måste kämpa tillsammans.



– Jag tycker ofta att det är en ytlig debatt, säger Hanna Nilsson. De
pratar aldrig om orsakerna till kvinnoförtrycket. De säger att män inte
tar ut föräldraledighet för att de inte förstår att det är viktigt men
vissa familjer kanske inte har råd med att mannen är hemma. Det viktiga
är att höja kvinnolönerna.



Ideal

Något som ofta diskuteras i media är de skönhetsideal som riktar sig
till kvinnor. Och där tycker Marit Kallesson också att det är
annorlunda idag jämfört med när hon var ung.



– Idealen har alltid funnits men det är en större press idag. Det handlar om hur motkrafterna ser ut.



– Det finns inte så mycket som talar mot idealen, tycker Hanna Nilsson.
Det är vardagsmat och vi tänker inte så mycket på hur mycket tid vi
faktiskt lägger ner på vårt utseende. Det är svårt att tänka sig men
det skulle vara en enorm befrielse utan idealen.



På jobbet ser hon också hur nästa generation flickor inordnas i könsrollen.



– De leker prinsessa medan pojkarna leker med bilar.



Hon berättar att killarna en gång var med i utklädningsrummet och gick runt i högklackat och klänning.



– En del föräldrar blev jätteupprörda.



Individualisering

Marit Kallesson tycker att det har blivit svårare att bedriva
jämställdhetsarbete på förskolorna sedan socialstyrelsen inte längre är
huvudman för verksamheten.



– Då hade vi tydliga råd och anvisningar. Barnen befann sig i ett
kollektiv och jag tror att jämställdheten hade varit tryggad om vi hade
fortsatt på den vägen. Idag har vi läroplaner som präglas av
individualisering. Varje barn ska ha sina individuella planer.



Hanna Nilsson tror ändå inte att det är hopplöst för nästa generation tjejer.



– Men det kommer inte hända av sig själv om vi inte ifrågasätter. Vi kan lika gärna få se ännu större skillnader mellan könen.



– Ojämlikhet är inget som barnen hittar på själva, menar Marit
Kallesson. Det är inlärt. Och eftersom personalen domineras av kvinnor
så är det viktigt att vi tänker efter. Men det är också viktigt att vi
har en bra offentlig barnomsorg för alla. De som har pengar kan alltid
hitta skräddarsydda alternativ.



Båda hade de önskat att fler män arbetade inom barnomsorgen.



– Barnen får könsrollerna bekräftade när de först är med mamman och
sedan kommer till förskolan där bara kvinnor jobbar, säger Hanna
Nilsson.



– Om det fanns fler män bland personalen skulle vi ha fler olika
erfarenheter med oss. Då är det lättare att visa respekt för barn och
föräldrar i arbetet.



Hanna Nilsson tror att det viktiga för att få igång en kvinnokamp är att kvinnorna själva känner sig delaktiga.



– Debatten måste föras så att den berör, så att vi känner igen oss. Kampen ska föras av de kvinnor som den handlar om.



Marit Kallesson tror att det också krävs att kvinnorna tar kamp tillsammans med männen.



– Klasskampen måste vara grunden. Sedan krävs det att både män och kvinnor är vidsynta och tänker om kring sina roller.



– Vi måste säga ifrån när killarna gör dumma grejer, men det är ändå
viktig att vi går tillsammans, säger Hanna Nilsson. Det är viktigt att
se att vi alla är påverkade av samhället vi lever i och att det inte är
så enkelt som att kvinnorna är goda och männen onda.



Politiskt aktiva

Både Hanna Nilsson och Marit Kallesson är själva aktiva kommunister och
för dem betyder det mycket att kunna se de stora perspektiven i
vardagen.



– Jag tror inte att jag hade varit kvar i jobbet i 30 år om jag inte
hade fått chansen att bli politiskt aktiv. Det är så lätt annars att
lägga det på sig själv när jobbet inte går bra. Men jag har fått en
chans att se samhällsvillkoren och då kan jag arbeta på två plan. Dels
med att ta hand om barnen så bra jag kan, dels att jobba på att
förändra villkoren för mitt arbete.



– Jag tror att det skulle vara frustrerande att inte vara politiskt
aktiv, säger Hanna Nilsson. Det skulle kännas mer hopplöst. Att försöka
se allt i ett större perspektiv är ett sätt att orka.



– Om vi hade sex timmars arbetsdag skulle fler kvinnor få en chans att
arbeta politiskt, tror Marit Kallesson. Kvinnor är visst politiskt
intresserade men har inte alltid den praktiska möjligheten idag.



– Alla som har provat en åtta timmars-dag på en förskola vet att man inte orkar så mycket mer, säger Hanna Nilsson.



JENNY NYSTRÖM

Proletären 51-52, 2005