Kongress som siktar mot framtiden

Publicerad 12 januari 2011

Kommunister från hela Sverige samlades under trettonhelgen i Göteborg för att medverka på Kommunistiska Partiets sextonde kongress. Under tre dagar analyserades och diskuterades de tre gångna årens verksamhet, det politiska läget i Sverige och höstens val. Diskussionerna inleddes med att Kommunistiska Partiets ordförande, Anders Carlsson, höll det inledningsanförande som publiceras nedan.

Bilder
  • Anders Carlsson

Ett är klart. Historiens dialektik kommer att skapa nya 1969, kommer att bryta den nuvarande arbetarpassiviteten.

Kamrater!
Ärade kongressgäster!

”Vi befinner oss i en politisk reaktionsperiod, i en lång och djup reaktionsperiod, som inleddes redan för 25 år sedan och som rullat på sedan dess, faktiskt och dessvärre med oförminskad kraft.”

Så inledde jag inledningen till partistyrelsens verksamhetsberättelse på femtonde kongressen. Med den avslutande förvissningen om att historien snart nog vänder blad, att reaktionsperioden skall avlösas av en ny period av revolution och progressiv utveckling.

Nu har vi lagt ytterligare tre år bakom oss och det är bara att konstatera att förvissningen inte infriats, inte ännu och absolut inte i Sverige. Istället har reaktionens mörker tätnat.
Borgarklassens övertag i klasskampen är i det närmaste totalt och motståndet mot kapitalismen och högerpolitiken svagare än någonsin, trots att skälen att motstå kapitalismen blivit både fler och tydligare.

Runt om i världen finns strimmor av ljus.
Vi kan och bör låta oss inspireras av arbetarkampen i länder som Grekland, Frankrike, Spanien, Storbritannien och Irland.

Vi kan och bör glädjas över att Latinamerika fortsatt går åt vänster, om än i långsammare takt och med större utmaningar i vänsterutvecklingens kärnländer.

Vi kan och bör applådera att imperialismen kört fast i Afghanistan, som så många gånger förr.

Vi bör också notera att de fattiga länderna inte längre låter sig dompteras av imperialismen. Det finns en ny självmedvetenhet i syd, manifesterad på klimatmötena i Köpenhamn och Cancun, där de fattiga länderna bildade front mot imperialismens försök att lasta över eget ansvar på andra.

Men det visar sig också i att fem latinamerikanska länder i preludiet till denna kongress beslutat erkänna Palestina som en självständig stat inom 1967 års gränser.

Erkännandet må vara en symbolisk handling i en situation då Israel upprätthåller den fulla kontrollen på marken. Men som politisk utmaning mot den världsordning som dikteras av USA utgör erkännandet ändå en kraftfull markering.

USA har inte längre monopol på en fredsprocess som är ett skämt så länge Palestina inte tillåts existera.

Men detta och mer därtill ändrar inte helhetsbilden. Det är reaktion som är huvudtendensen i dagens värld.

Nu skall jag inte hålla samma tal som på femtonde kongressen, så låt mig med detta konstaterande gå in på några frågeställningar som aktualiserats under den gångna kongressperioden.

Strax efter vår förra kongress gick kapitalismen in i sin djupaste kris sedan den stora depressionen på 1930-talet. Krisens orsaker och förlopp beskrivs utförligt i verksamhetsberättelsen, så jag skall inte upprepa det redan sagda här.
Några korta reflektioner är dock på sin plats.

Periodiska kriser har varit ett med kapitalismen ända sedan början av 1800-talet, då den första överproduktionskrisen bröt ut i England. Krisen är ett uttryck för kapitalismens inre motsägelser, men den representerar på samma gång lösningen på dessa motsägelser.
Genom krisens förstörelse återställs profitkvoten till för kapitalet acceptabla nivåer, varpå hjulen kan börja snurra igen.

Dagens kris följer dock inte det klassiska mönstret. Det som extremliberalerna kallar kapitalismens självläkande krafter har inte tillåtits verka. Istället har politiker världen över gått in med ofattbara summor skattepengar för att rädda banker och finansinstitut från de konkurser som är den självläkande kraften.

Den politiska räddningsaktionen har säkrat kapitalägarnas pengar och den har räddat det pyramidspel som den lånefinansierade konsumtionen utgör, men den har på intet sätt löst krisen. De ofattbara summorna har bara återställt kapitalismen till situationen omedelbart före den akuta krisen.

Minns von Döbelns ord till doktorn i Runebergs dikt: ”Tänk ut en sats min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.”

Det är just så den politiska räddningsaktionen fungerar. Den har för stunden hjälpt kapitalismen på benen. Men när de ofattbara summorna nu skall hämtas in genom lönesänkningar, avskedanden, lägre pensioner och slakt av offentlig välfärd blir de underliggande problemen i den kapitalistiska ekonomin sjufalt värre. För utan konsumtion, ingen produktion.

Med detta vill jag ha sagt att krisen på intet sätt är överstånden. Den politiska räddningsaktionen har parerat det första utbrottet, men den bäddar i sig för nya utbrott.

När krisen bröt ut hävdade partistyrelsen att kampen mot krisen kommer att vara en huvuduppgift för partiet under lång tid framöver. Vi vidhåller den uppfattningen. Den lilla uppgång vi sett under 2010 är bara lugnet före den andra stormen.

Periodiska kriser är som sagt ett med kapitalismen, vilket i sig berättar att den inte går under genom sina kriser. För att det skall gå åt helvete för kapitalismen krävs ett subjektivt element berett att göra sig av med den, krävs en revolutionär arbetarklass.

Krisen utgör självklart ett argument för revolution. I krisen avslöjas kapitalismens hela brutalitet, genom massarbetslöshet och i vår tid och särskilt här i Europa genom välfärdsslakt. Krisen punkterar myten om den välståndsskapande kapitalismen.

Det finns dock ingen automatik mellan krisens revolutionära potential och det subjektiva medvetandet, vilket är närmast pinsamt tydligt här i Sverige. Krisen revolutionerade inte arbetarklassen här i landet, utan gjorde den ännu mer uppgiven och ännu mer foglig.

Vi skall dock akta oss för att bli närsynta. Arbetarpassiviteten i Sverige har sina särskilda förklaringar, givna av socialdemokratins historiska inflytande. I andra länder, inte minst här i Europa, har krisen utlöst omfattande arbetaraktiviteter.

Jag tror inte att svenska arbetare är så värst mycket annorlunda än arbetare i Frankrike och Grekland, vi värnar som dem om våra jobb och våra pensioner och om den gemensamma välfärden.

En skillnad är att de nedskärningsprogram som nu sjösätts i Europa genomfördes i Sverige redan på 1990-talet, då över 100000 jobb försvann i offentlig sektor och då vi i smyg pådyvlades det nya pensionssystem som nu sänker pensionerna per automatik.

Jag vill dock påstå att den avgörande skillnaden är att Sverige saknar en revolutionär katalysator, en kraft med förmåga att bryta passiviteten och ingjuta mod i en arbetarklass som är tillspillogiven genom socialdemokratins frånträde som arbetarparti.

Detta är vår utmaning. Krisens revolutionära potential kan förvandlas till subjektiv kraft. Genom den revolutionära katalysator som vi vill vara och som vi måste göra allt för att bli.

Jag säger inte att det är lätt eller att det är gjort i en handvändning. Vi skall inte pumpa upp oss till något vi inte är. Men vi skall heller inte tappa perspektivet på det vi sysslar med. Vår uppgift är att bygga partiet så starkt att vi kan utgöra den revolutionära katalysatorn.

Sett till vad vi lyckats åstadkomma under kongressperioden kan kampen mot krisens synas tämligen tröstlös. Lite till mans och kvinns har vi väl känt oss som den ropande i öknen. Våra uppmaningar har inte nått fram till dem vi vill nå, trots att de varit tämligen timida.

För mig har i alla fall svårigheten att nå fram känts frustrerande.

Men vi får inte ge upp eller tona ner kampen mot krisen för det, utan arbeta vidare med bulldoggens envishet. Droppen urholkar stenen. Trägen vinner. Det finns ingen fråga med större revolutionär potential än kampen mot krisen.

För närvarande handlar det framförallt om propaganda, att genom krisen påvisa det kapitalistiska systemets orimligheter inför de mest medvetna. Men situationen kan förändras fortare än man tror.

Minns 1969, då de vilda strejkerna bröt igenom som en blixt från en klar himmel och ställde såväl fackliga som socialdemokratiska ledare som oförstående fågelholkar.

Vilka vägar en framtida arbetarkamp väljer återstår att se. Men ett är klart. Historiens dialektik kommer att skapa nya 1969, kommer att bryta den nuvarande arbetarpassiviteten.
Denna brytpunkt måste vi inteckna redan nu. Genom antikapitalistisk propaganda.

Det har sagts många gånger förut, men jag säger det igen: Socialismen är till sin mest grundläggande karaktär en förnekelse av kapitalismen, är insikten om att det inte längre är möjligt att leva på det kapitalistiska sättet. Det är de näraliggande frågorna – rätten till arbete, rätten till trygghet, rätten till välfärd, rätten till en bra skola åt barnen, rätten till ett rikt liv – som utgör socialismens grogrund.

Det är socialismens förankring i de näraliggande frågorna som ger krisens revolutionära potential.

Låt mig med detta gå över på ett annat tema. Valet 2010 innebar ett svidande nederlag för socialdemokratin, som analyseras i partistyrelsens verksamhetsberättelse. Sedan den skrevs har krisens fördjupats. För tillfället har sossarna lämnat walk over i den rikspolitiska debatten, med dalande opinionssiffror som följd. Partiet ligger nu stadigt under 30 procent i mätningarna.

Var krishanteringen landar ges på extrakongressen i mars och jag ämnar inte spekulera över det. Men det finns anledning att säga några ord om socialdemokratins ställning i arbetarklassen, då det uppenbart finns olika uppfattningar om den i partiet. Så hävdar partistyrelsens verksamhetsberättelse att socialdemokratins avgörande inflytande i arbetarklassen sakta luckras upp, medan kamraterna från Trelleborg i motion 33 hävdar att socialdemokratin inte längre har något grepp om arbetarklassen.

Som sägs i partistyrelsens svar till motion 33 är frågeställningen av avgörande betydelse, då den handlar om vår strategiska huvuduppgift, såsom den formulerats av kommunistiska partier ända sedan Kominterns dagar.

Inget är rätt för att det en gång varit rätt, så det finns anledning att diskutera denna fråga lite närmare.

Många kamrater har genom åren rapporterat om socialdemokratins tilltagande frånvaro på arbetsplatserna. Rabulisten Roland Jansson påstår visserligen att han bildat hundratals socialdemokratiska fackklubbar under sina agitationsturnéer, men man kan på goda grunder förmoda att hans lättviktiga prat förflyktigades så snart han lämnade fackexpeditionen bakom sig och att den nybildade sosseklubben därmed lika omgående lades ner.

I vart fall litar partistyrelsen mer på våra egna kamraters rapporter. Det är alldeles uppenbart att socialdemokratins organisatoriska närvaro på arbetsplatserna har försvagats och näst intill försvunnit.

Till det skall dock sägas att socialdemokratin är organisatoriskt närvarande i alla fall. Genom den fackföreningsrörelse man fortsatt har den fulla kontrollen över.

Sant är att den fackliga organisationsgraden har minskat, vilket i detalj beskrivs i partistyrelsens verksamhetsberättelse. Sant är också att förtroendet för facket är mycket litet.
Men likväl utgör fackföreningarna de arbetarorganisationer som finns, fortfarande viktiga som ett uttryck för klassorganisering, vilket ger socialdemokratin ett indirekt organisatoriskt inflytande på arbetsplatserna.

Jag menar dock att socialdemokratins inflytande inte bara kan mätas utifrån organisation. Det ideologiska inflytandet spelar lika stor roll och det är inte lika lätt förflyktigat som Roland Janssons socialdemokratiska fackklubbar.

Så visar SVT:s vallokalundersökning att Socialdemokraterna fick 51 procent av LO-medlemmarnas röster och Vänsterpartiet 9 procent. Siffrorna bör justeras ner, då man på goda grunder kan förmoda att organiserade arbetare röstar mer borgerligt än organiserade, men likväl återstår ett socialdemokratiskt inflytande på över 50 procent.

Det är därför partistyrelsens nöjer sig med att tala om en uppluckring. Man skall inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten, som Fälldin sa.

Jag vill dock gå ett steg längre. Socialdemokratins inflytande i arbetarklassen är i allt väsentligt och sedan mycket lång tid ett borgerligt inflytande, är den borgerliga ideologins trojanska häst i arbetarklassen. Detta borgerliga inflytande kan inte utplånas eller ens på ett avgörande sätt reduceras förrän det utmanas av en klassmedveten arbetarrörelse, av en ideologisk ståndpunkt som avskiljer arbetarklassen som en klass för sig.

I den meningen innebär den uppluckring som partistyrelsen talar om inte början till slutet på något, utan bara öppningen till en möjlighet. När det organisatoriska uttrycket för den borgerliga ideologins inflytande i arbetarklassen försvagas ökar möjligheterna att inplantera klasspolitik.

Med detta vill jag alltså understryka att partistyrelsen menar att partiets strategiska huvuduppgift består. För att en revolutionär utveckling alls skall bli möjlig måste vi frånkänna socialdemokratin ledningen över arbetarrörelsen.

Över till nästa tema. Det politiska läget i Sverige är tufft för ett parti som vårt. Jag vill rentav påstå att det aldrig varit tuffare under alla våra 40 år, inte ens under 1980-talets individualistiska högervåg, trots att den drabbade oss hårdare rent organisatoriskt.

Utan arbetarkamp ställs ett parti som vårt på svältkost.

Att vi begåvats med fyra nya år med regeringen Reinfeldt är naturligtvis illa, mycket illa. Men högerns valseger är bara ett uttryck för det tuffa läget, som i grunden bestäms av styrkeförhållandena mellan klasserna.

Det är kapitalets fullständiga övertag i klasskampen som bär fram högern. Det är den föregivna arbetarrörelsens fullständiga kapitulation för såväl kapitalismen som kapitalets problemformuleringsföreträde som ger högern möjlighet att vinna inflytande också i delar av arbetarklassen.

En arbetarrörelse och en vänster värd namnet måste formulera ett alternativ till kapitalismen, om så bara ett mjäkigt reformistiskt; måste ha en vision om ett bättre samhälle för de många.

Utan vision individualiseras arbetarklassen, reduceras den med Marx ord till en ”klass i sig”, utan förmåga att se och kämpa för egna intressen och därför utlämnad åt andra klasskrafters godtycke.

Eftervalsdebatten har handlat om visionslösheten i politiken. Det är en riktig observation, men kritiken drabbar inte högern, som per ideologisk definition är visionslös. Högern vill inte se ett annat samhälle, utan vill bara fixa och dona lite med det kapitalistiska, som per samma ideologiska definition är det optimala.

Mot detta resonemang kan invändas att Carl Bildt under sin tid som statsminister talade storståtligt om ett systemskifte och om den enda vägens politik. Men Bildts systemskifte handlade inte om ett annat samhälle, utan bara om att befria kapitalismen från allehanda reformistiskt bråte.

Sak samma med Reinfeldts så kallade arbetslinje, som bara syftar till att förse kapitalismen med billig arbetskraft.

Med försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen på plats och med fri konkurrens inom allt som tidigare var fredat från profiten sitter Reinfeldt nöjd. Nu får marknaden sköta resten.
Visionslösheten är därför helt och hållet en produkt av den föregivna vänsterns kapitulation för kapitalismen.

Den slagfärdige Oscar Wilde skrev en gång att ”en karta som saknar ett Utopia är en inte ens värd att titta på”.

Vi kommunister är inga utopister, vi konstruerar inga storslagna samhällsprojekt vid våra skrivbord, men jag menar ändå att det finns en sund kärna i detta uttalande. Borgerligheten vill att människor skall vara visionslösa, att de inte skall se något alternativ till det rådande tillståndet och att de därför bara skall försöka klara sig så gott de kan inom detta tillstånd.
Visionslösheten är djupt konservativ.

Men människor är inte visionslösa, de allra flesta vill se ett Utopia, vill tro på möjligheten att skapa ett bättre samhälle. Det är när Utopia försvinner från kartan som hopplösheten brer ut sig.

Här menar jag att vi har ytterligare en utmaning. För vi saknar sannerligen inte ett alternativ till kapitalismen. Må vara att vårt alternativ är beljuget och att det lider av sina tillkortakommanden och sina nederlag, men till skillnad från Utopia, som bara är en dröm, så är vårt socialistiska alternativ fast förankrat i verkligheten, som faktiskt existerande, men också som det logiska svaret på de problem som kapitalismen ställer människor inför.

För som sagt: Till sin mest grundläggande karaktär är socialismen en förnekelse av kapitalismen.

Jag lovade att inte spekulera i var sossarnas krishantering landar. Men en sak kan jag säga: Den förnyelse som det nu pratas om inom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommer att föra dessa partier ytterligare åt höger. Det är mer kapitalism som gäller.

Detta skapar utrymme för oss och vårt socialistiska alternativ.

Innan jag går över på vårt eget parti måste jag säga några korta ord om Sverigedemokraterna, vars plats i riksdagen är en trist nyhet sedan vår förra kongress.

Sverigedemokraternas valframgång kom väl inte som någon överraskning för någon av oss, även om jag själv in i det längsta hoppades att det skulle vara möjligt att hålla dem utanför.
Jag trodde att övergången till renodlad islamofobi skulle isolera SD från goda delar av deras potentiella väljarkår, men där trodde jag fel.

Valframgången har många bottnar, men för framtiden vill jag särskilt framhålla SD som det mest vulgära uttrycket för den imperialistiska politikens ideologiska förevändningar.

Genom kriget mot terrorismen, som använder islam som huvudfiende, skapas grogrund för den islamofobi som SD representerar, gödslad varje gång någon fanatiker spränger sig själv i luften, som i Stockholm strax före jul, men också av Säpos fantasifulla historier om planerade men aldrig genomförda terrordåd, alltid lika fantasifullt återgivna av upphetsade journalister.

I detta avseende utgör SD en bieffekt av borgarklassens behov av att motivera den imperialistiska politiken, som Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan, vilket i sin tur ger att så länge kriget mot terrorismen pågår, så kommer SD att få draghjälp av det.
Jag tror inte att SD blir en dagslända, som Ny demokrati. Vilket inte beror på att Ny demokrati var så mycket stolligare, utan på att det politiska klimatet är ett annat.

Jag vill också framhålla borgarklassens behov av syndabockar när krisens alla bördor skall lastas över på arbetare och vanligt folk. I Sverige är borgarklassen ännu för fin för att själv peka med hela handen, som i Frankrike och Italien och för den delen i Danmark, men lita på att Jimmie Åkesson applåderas i smyg i både Rosenbad och på Blasieholmen.

Så länge arbetare sparkar nedåt har vare sig kapitalet eller högern något att frukta.

Låt mig med detta gå över till läget för vårt eget parti.

Vi insåg i ett tidigt skede att valet 2010 skulle bli tufft för oss, men ändå måste vi ärligt konstatera att resultatet med få undantag är rent uselt.

Den hårdhudade kan vifta bort valnederlaget med att Kommunistiska Partiet inte är ett valparti, som alla de andra. Vi bara använder valen som en plattform för att föra ut vår politik till fler och för att bygga partiet starkare. Vilket är rätt i princip.

Vi får dock inte vara sorglösa i förhållande till valresultat. I ett land som Sverige, med en djupt rotad parlamentarisk tradition, är själva valresultatet viktigt också för ett parti av vår typ, inte för att vi anmodar någon parlamentarisk väg till socialismen, men väl för att bra valresultat och parlamentarisk representation ger oss större legitimitet på den utomparlamentariska arena som vi ser som viktigast.

Alla är överens om att den utomparlamentariska kampen är nyckeln till våra valframgångar. Varvid frånvaron av utomparlamentarisk kamp var en ytterst negativ faktor i valet 2010.
Men det är också tvärtom. För att fullt ut kunna spela den roll vi vill spela i den utomparlamentariska kampen behöver vi den plattform som valframgångar och parlamentarisk representation utgör.

Detta ger den fulla dimensionen av förlustvalet 2010. Vi skall på kongressen diskutera vad som kunde och borde gjorts annorlunda, varvid partistyrelsen menar att det centrala kampanjupplägget i det stora hela var riktigt och i vart fall bjöd på få alternativ. Men vi kan inte dividera om det sjunkande röstetalets betydelse. Det är negativt för partiet.

Som gammal i gården är jag kanske konservativ, men jag menar att detta resonemang måste tas med i diskussionen om en eventuell kandidatur i riksdagsvalet. Frågan kan inte reduceras till viljan att ställa upp ett alternativ i ett val, utan en eventuell kandidatur måste bedömas utifrån alla tänkbara konsekvenser, också konsekvensen av vad ett uselt resultat betyder för våra möjligheter att faktiskt framstå som ett alternativ.

Nu är ett minskat röstetal inte hela sanningen om valet 2010.

Alla deltagande organisationer rapporterar om många nya kontakter i valkampanjen och efter valet har det valt in många nya medlemmar och startats många nya studiecirklar.
Det har också arrangerats många offentliga möten, de flesta med betydligt större deltagarantal än vad som varit vanligt de senaste åren.

I höst har vi på köpet bildat två nya partiorganisationer, en i Karlstad och en i Värnamo, vilket inte är resultatet av valet utan av ett mer långvarigt arbete, men som ändå skall läggas på pluskontot.

Jag vet inte om man kan tala om mottendens till högerns dominans, men kanske om en motreaktion, där människor vill engagera sig mot högerpolitiken och där en del av dem ser Kommunistiska Partiet som det bästa alternativet.

I vart fall har partiet växt i höst, vilket är glädjande i sig.

Det allmänna läget är som sagt svårt för ett parti är vår typ. Men jag tycker ändå att vi skall ta fasta på de möjligheter som bjuds – genom att kapitalismen är full färd att avslöja sig som otjänlig för både människorna och klimatet och genom att vi själva är bärare av ett tydligt och realistiskt alternativ i alternativlöshetens tid.

Vi saknar sannerligen inte frågor att jobba med.

Kamrater! Denna kongress hålls samtidigt som vi lite försenat firar partiets 40-årsdag.

I veckans Proletären skriver jag att partiet kanske inte blev riktigt vad vi hoppades när vi bildade KFML(r) 1970, vilket det flesta som var med nog är överens om. Men resultatet är definitivt gott nog.

Partiet är kanske lite avmagrat av den frånvarande klasskampens svältkost, men ändå hyggligt välmående och vitalt. På köpet har vi framtiden för oss, inte bara för att kapitalismen ropar på socialism, utan också för att en ny generation kommunister står beredda att ta ansvar för partiet.

Vi har inte bara överlevt när andra gick under, utan vi har också lyckats genomföra den föryngring som är förutsättningen för varje partis överlevnad. Vi behöver inte larma om partiets snara död genom alltför täta transporter till Fonus, som Mona Sahlin.

Nu skall vi nagelfara den gångna kongressperiodens verksamhet och blottlägga de fel och brister vi dras med, på kommunisters skoningslösa och samtidigt kamratliga sätt.

Jag hoppas på en bra och konstruktiv diskussion som ger oss styrka att möta de utmanande möjligheter vi står inför.

För det vill jag avslutningsvis säga om allas vår kära 40-åring. Detta parti har framtiden för sig.