Kapitalismen i en rävsax

När krisen bröt ut 2007-2008 kallades den för finanskris. I själva verket rörde och rör det sig om en kapitalistisk överproduktions- kris, en sådan som gång på gång drabbat det kapitalistiska systemet och som kommer att drabba det så länge det tillåts få vara kvar.

Varor och tjänster som produceras för profit behöver en marknad, en tillräckligt köpstark marknad. Utan den kan varorna och tjänsterna inte säljas, i alla fall inte med profit.

Det som inträffar är att marknaden visar sig inte motsvara den mängd som produceras. Skälet är planlösheten i produktionen, där varje producent agerar utifrån sina egna snäva intressen utan att vare sig vilja eller kunna ta hänsyn till helheten.

Resultatet blir att varorna inte säljs utan ligger kvar i lagren.  Profiten uteblir, produktionen minskar eller upphör helt och arbetarna mister sina jobb.

Men problemet kan lösas genom krediter. Den marknad som inte finns skapas på konstgjord väg genom att köparna skuldsätter sig.
När enskildas, företags och hushålls, skuldsättning och kreditköp inte förslår för att hålla produktion, sysselsättning och profitskapande i gång, så kan samhället i form av staten och den offentliga sektorn träda in och köpa på kredit.

Vitsen med att staten köper på kredit i stället för att finansiera sina inköp med skatter är att ett ökat skatteuttag anses beröva den ”naturliga” marknaden köpkraft – ett antagande som förvisso kan diskuteras, eftersom hur skatterna tas ut spelar en stor roll i detta sammanhang.

Rika människors miljoninkomster som inte används till konsumtion skulle naturligtvis komma mer till nytta om staten genom beskattning lade beslag på dem och köpte för dem.

Men teorin och praxisen är att staten för att stimulera efterfrågan skall låna till dessa inköp.

Det som staten lånar har två källor. Dels de pengar som inte köps upp av sådana som hellre lånar ut dem. Men den stora källan till krediter är de pengar som bankerna själva skapar – faktiskt ur tomma luften. (Om detta viktiga och intressanta förhållande se artikel nedan.)
F
ör bankerna har utlåning till stater varit mycket attraktivt. Det handlar om stora belopp och räntan garanteras av skattebetalarna.
Och många stater har också lånat mycket. I dag sitter banker, inte minst i Europa, med stora innehav av obligationer, vilket är skuldsedlar utställda av stater.

Enligt Bloomberg News har europeiska långivare, framför allt banker, lånat ut motsvarande 2290 miljarder dollar (över 1700 miljarder euro eller nästan 17000 miljarder kronor) till regeringarna i Grekland, Italien, Spanien och Portugal.

Dessa länder har statsskulder som för närvarande varierar mellan motsvarande ca 50 procent (Spanien) och långt över 100 procent av respektive lands bruttonationalprodukt (se faktaruta), och deras sammanlagda skuld motsvarar ca 22 procent av EMU-ländernas sammanlagda bruttonationalprodukt.

Men det är inte bara statsskuldens aktuella storlek som är intressant utan hur den utvecklas, om den blir större eller mindre. Och här är läget för bland annat de fyra nämnda länderna allvarligt. Deras budget- underskott, det vill säga den årliga ökningen av statsskulden, är stora, så stora att bankerna börjar blir tveksamma om de någonsin kommer att få tillbaka de utlånade pengarna.

EU:s och särskilt EMU:s regler säger att det årliga budgetunderskottet inte får vara större än vad som motsvarar tre procent av ett lands bruttonationalprodukt.

De här länderna ligger alla på 10-12 procent (Grekland över 13 procent). Samma gäller för Irland. Frankrike har ett budgetunderskott på drygt 7 procent och Tyskland 5 procent. Storbritannien har ett budgetunderskott på drygt 12 procent, och USA närmar sig 12 procent.

Den statliga skuldsättningen (budgetunderkott och statsskuld) är enorm i så gott som varje land, och nu börjar bankerna bli oroliga på allvar.
Men samtidigt har de stora statliga budgetunderskotten och statsskulderna hållit den kapitalistiska konjunkturen under armarna och förhindra en fullständigt förödande depression!

Bankerna kräver nu med hjälp av sina regeringar att skuldsatta länder skall börja betala tillbaka. Inte minst har den tyska regeringen mycket aggressivt ställt stora krav på Grekland som har fått låna mycket pengar av tyska banker.

Men vad händer om budgetunderskotten och statsskulderna minskar och minskar kraftigt?

Tyskland har föresatt sig att skära i sin offentliga sektor med 10 miljarder euro per år. Italien skall minska sina statliga utgifter med 25 miljarder euro på två år.

Storbritannien skall genomföra kombinerade skattehöjningar och statliga utgiftsminskningar på sammanlagt 113 miljarder pund på två år.  I land efter land skall budgetunderskotten och statskulderna minska.

Även om bankerna nu gläder sig över att få tillbaka pengar (som de egentligen inte har haft utan skapat ur tomma intet), så kommer detta att få allvarliga konsekvenser för ekonomin som helhet.

De lånade pengarna har använts, de har varit en del av en nödvändig marknad, de har givit arbete och försörjning för massor av människor, de har bidragit till att skolor, sjukhus, transporter och så vidare har kunnat fungera, i alla fall hjälpligt.

Kapitalismen sitter i en rävsax. Antingen fortsatta med en allt häftigare skuldsättning, där räntebetalningarna till bankerna till slut blir omöjliga, eller låta den kapitalistiska överproduktionskrisen blomma ut i en fullskalig depression.

Bertil Kilner
Proletären nr 30, 2010

Fakta: Statsskuldens storlek
Statsskulden har egentligen inget med bruttonationalprodukten att göra och är inte en del av den. Men när man skall ange storleken på ett lands statsskuld blir det oftast meningslöst att bara tala om en summa, eftersom landets i fråga storlek spelar roll när man skall bedöma det eventuella allvaret i statsskulden. 100 miljarder kronor i statsskuld för Liechtenstein är ett ofantligt belopp, medan det för USA är småpotatis. Därför anger man hur stor statsskulden är mätt i procent av bruttonationalprodukten. Likadant gör man med budgetunderskottet, skillnaden mellan statens utgifter och inkomster, det belopp som staten varje år måste låna.


Bankerna skapar pengar ur tomma intet
För alltfler – även borgerliga – ”experter” står det klart att den kapitalistiska krisen alls inte är övervunnen, utan att snarare en ny djupdykning är vad vi har att räkna med. Och det ganska snart.

Framför allt är det de stora underskotten i statsfinanserna – skuldbergen – som är oroande. Som påpekas i artikeln härintill är fordringsägarna till de stora budgetunderskotten i huvudsak banker, privata banker.

Bankerna har erövrat en mycket speciell roll i de kapitalistiska ekonomierna, en roll som ingalunda varit oomstridd, men som numera i massmedier och politisk debatt betraktas som något naturligt, ofrånkomligt.

Bankernas speciella roll hänger samman med det faktum att det är de som numera står för skapandet av pengar i de kapitalistiska ekonomierna.

Och bankerna skapar pengar ur tomma intet. En vanlig missuppfattning är att banker lånar ut pengar som andra har satt in på banken.

Men när en bank lånar ut pengar, behöver den inte bekymra sig om att ha inlånade pengar att låna ut. Utlåningen sker genom att banken bokför det lånade beloppet på låntagarens insättningskonto, samtidigt som beloppet skrivs som en fordran på låntagaren.

Det är allt. Pengar har skapats ur ingenting. Pengar som banken lånar ut mot ränta. Bankens kostnad för dessa pengar är i det närmaste obefintlig, räntan de får in blir ograverad förtjänst.

Därav bankernas jättelika profiter. Särskilt lönsam blir utlåningen till stater, både på grund av storleken på beloppen och för att räntan garanteras av skattebetalarna.

När låntagaren sedan disponerar sitt lånebelopp sker det oftast genom att pengarna förs från ett konto till ett annat, som innehas av den som får betalning av låntagaren, till exempel en husförsäljare.

Endast i undantagsfall blir sedlar och mynt aktuella. Av hela den penningmängd som cirkulerar i vår ekonomi utgör sedlar och mynt endast 3-5 procent. Resten är sådant som sitter på konton och som vi använder när vi betalar med kort, gör giroöverföringar och liknande. Och det är pengar skapade av de privata bankerna.

Skulle en låntagare vilja ta sitt lån i form av konstanter, har banken oftast tillräcklig kassa för det.

Skulle till äventyrs bankens kontantkassa vara otillräcklig kan banken alltid låna i centralbanken – i Sverige är det Riksbanken – ”the lender of last resort”, ungefär ”sista tillflykten för långivning”.

Således: 95-97 procent av alla pengar i vår ekonomi har tillkommit genom skuldsättning, en skuldsättning som bankerna skall ha ränta för. Den räntan kan bara betalas genom att bankerna skapar ytterligare pengar, det vill säga spär på utlåningen, som kräver ytterligare ränta och så vidare…

Måste det vara så? Nej! Regeringen eller staten kunde – kan – själv ge ut betalningsmedel – såväl sedlar och mynt som den typ av bokföringsposter, som i dag är den vanligaste formen av pengar.

De pengarna skulle vara betalning för arbete utfört i den offentliga sektorn, pengar som sedan skulle användas vidare som cirkulationsmedel i ekonomin. Och det skulle vara skuld- och räntefria pengar, till skillnad från de pengar vi i dag använder.

Och staten skulle inte behöva skuldsätta sig för att ge ut tillräckligt med pengar för att skapa den efterfrågan i ekonomin som i dag fattas och som orsakar den kris vi är mitt uppe i.

Som ovan sagts så är frågan om hur och vem som ger ut pengar omstridd – en strid där privata bankintressen inte skytt några medel för att lägga beslag på och behålla penningutgivningsrätten.

Det mest kända fallet är kanske den kamp som USA:s president under det amerikanska inbördeskriget 1861-65 förde mot de banker som då svarade för penning- utgivningen. Hur skulle Lincoln och Unionen (Nordsidan) finansiera kriget? Låna i bankerna? Det skulle bli oerhört dyrt – de internationella bankirerna som stödde sydsidan ville ha mellan 24 och 36 procent ränta.

En rådgivare kom med förslaget att staten skulle ge ut egna lagliga betalningsmedel i form av dollarsedlar.

För att skilja dessa sedlar från privatbankernas färgades baksidan grön, och det gav upphov till benämningen ”greenbacks”, ett namn som även används på dagens dollarsedlar, trots att dessa är utgivna av den privatägda centralbanken Federal Reserve.

Efter inbördeskriget, där Unionen som bekant vann, valdes Lincoln om som president.

Han tyckte att systemet med ”greenbacks” var så lyckat, att det borde permanentas även för fredstidsekonomin. Bankirerna kämpade emot.
Strax efter att Lincoln blivit återvald som president mördades han. Det finns flera ekonomhistoriker som anser att frågan om vem som skulle ge ut pengar var det som beseglade Lincolns öde.