K i valet: Valets rödaste röst

I veckan rullade valrörelsen igång med affischkampanjer, torgmöten, valstugor och mycket annat som hör en valkampanj till. Själv var jag i Uddevalla på Kommunisternas valupptakt för regionvalet i Västra Götaland.

En bra samling där flera av våra kandidater, medlemmar och sympatisörer från Bohuslän och norra Västergötland höll möte på gågatan. Mötesledare var metallaren Kenneth Johansson från Uddevalla och appelltal hölls av arbetsterapeut Elsa-Lena Åström, spårvagnsreparatör Janne Strömqvist och lärarna Britt-Marie Kjell-gren och Eva Ludvigsson. Den senares friska tal var en lysande vidräkning med Jan Björklunds privatskolor.

Allt inramat av en strålande sol som gav lyster åt Kommunisternas läckra valaffischer i fyrfärg och käcka röda ”beachflagg” med vår valslogan: 100 procent vänster. Flygbladen som valarbetarna delade ut hade strykande åtgång till de många förbipasserande.

Så blev Kommunisternas samling lördagen 14 augusti i Uddevalla ett skolexempel på valrörelsen när den är som bäst, ett folkrörelseparti bestående av yrkesaktiva medlemmar som presenterar sin politik för sina gelikar i väljarkåren.
 
Riksdagsvalet fångar det största intresset, faktiskt nästan allt intresse. Vilket är förståeligt då det parti eller snarare block som innehar regeringsmakten får ett politiskt inflytande som påverkar vardagen för alla samhällsmedborgare.

Massmedia, och då särskilt tv, bidrar starkt till att styra intresset till riksdagsvalet. Den intensiva mediabevakningen förstärker också personfixeringen i politiken så att valet mer kommer att handla om person, dvs partiledarna och faktiskt mest om de två statsministerkandidaterna.

Det har gått så långt att personlig utstrålning och slagfärdighet i tv-rutan tycks betyda mer för valresultatet än partiernas politiska budskap. Genom massmedia översvämmas vi av opinionsundersökningar som inte bara mäter väljarsympatier, utan i allt större grad partiledarnas popularitet. Inte bara i allmänhet, utan i fråga efter fråga.

Som när Sifo presenterar att 35 procent av väljarna har störst förtroende för Moderaterna när det gäller jobben och arbetslösheten mot bara 25 procent för Socialdemokraterna så slår Aftonbladet upp rubriken ”Mona faller i jobbfrågan” och konstaterar att högern har tagit över socialdemokratins politiska paradfråga. Inte någonstans ställer tidningen frågan om vad som kan ligga bakom Sifos siffror.  

Fixeringen på rikspolitiken leder också till att de politiker i kommuner och regioner/landsting som är satta att hantera för medborgarna avgörande samhällsservice som vård, skola och omsorg knappast syns alls i valrörelsen. Vilket till delar inte är konstigt då många av dessa politiker i storstädernas stadsdelnämnder tillsätts uppifrån och inte ens är valbara.

Här visar den borgerliga demokratin sin svaghet. Liksom för övrigt i det övergripande faktum att demokratin under kapitalismen stannar utanför fabriksportar och företagsdörrar. En viktig sanning som numera Kommunisterna är ensamma om att torgföra bland arbetarrörelsens partier

För Kommunistiska Partiet är valrörelsen främst ett utmärkt tillfälle att bygga partiet starkare. Fler läsare av Proletären, fler partimedlemmar och sympatisörer är en absolut förutsättning för att kunna driva politiken åt vänster. Utan Kommunister finns heller ingen verklig motståndskraft mot nyliberalismens individualism och privata lösningar.

I rikspolitiken illustrerat av det pågående slaget om pensionärerna där de rödgröna söker övertrumfa högeralliansen med högerns egen politik. Reinfeldt och Borg myser i kapp ju mer Mona Sahlin & Co trampar ner sig i det nyliberala skattesänkarträsket.  

I kommunpolitiken illustrerat på mötet i Uddevalla av Britt-Marie Kjell-gren, en av två Kommunister i Lysekils fullmäktige. Slagfärdigt presenterade hon Kommunisternas tydliga nej till privatisering av hemtjänsten i Lysekil. Kommunisternas resoluta agerande fick så brett stöd i kommunen att högersossarna måste backa och borgarna fick stryk.

En röst på Kommunisterna är en röst på företrädare som inte viker en tum i de lokala klassfrågorna. I fråga efter fråga, lokala såväl som nationella och internationella, har Kommunistiska Partiet en väl beprövad klasspolitik, är vi 100 procent vänster. Ett budskap som sammanfattas i Kommunisternas valaffischer:

• Stoppa fjäsket för överklassen. Vi kräver klassrättvisa och nej till privilegiesamhället med skattesänkningar för de rika och deras företag.

• Bojkotta Israel och Sverige ut ur Afghanistan. För internationell solidaritet med utsugna och förtryckta folk.

• Dela på jobben. Lagstifta om 6 timmars arbetsdag. För ett mänskligt samhälle byggt på klassolidaritetens fasta grund.

Kan vi i valrörelsen nå breda kretsar av Sveriges progressiva och vänstersinnade väljare med budskapet att Kommunisterna är valets rödaste röst, så är redan det en framgång. Förmår vi få dem att rösta på Kommunistiska Partiet där vi ställer upp är det ännu bättre.

Men viktigast av allt är att vårt valarbete sker med ett längre perspektiv i sikte. Så att när valstugorna har plockats ner och affischerna sedan länge har bleknat vi kan konstatera att valrörelsen 2010 var en skjuts framåt i utbyggnaden av det Kommunistiska Partiet till en verklig nationell kraft.

Lars Rothelius, chefredaktör
Proletären nr 33, 2010