Hoppa till huvudinnehåll
Av

K i valet: Bostadspolitisk härdsmälta

Den svenska bostadspolitiken har drabbats av en härdsmälta. Bostadsmarknaden faller samman som ett korthus. Bostadsbristen ökar sedan ett decennium tillbaka. 



När den kapitalistiska krisen slog till hösten 2008 kollapsade den svenska bostadsmarknaden. Under 2009 påbörjades färre än 17000 nya bostäder. Det är den lägsta nivån på elva år. Raset har drabbat samtliga bostadsformer.

Antalet påbörjade hyreslägenheter har halverats jämfört med genomsnittet för åren innan krisen. För bostadsrätterna är fallet hela 65 procent, för småhusen 50 procent. Det skriver statliga Boverket i sin rapport Bostadsmarknaden 2010-2011.

Under krisen ökar antalet arbetslösa byggnadsarbetare dramatiskt. Samtidigt förklarar 23 procent av kommunerna det låga bostadsbyggandet med svag inkomstutveckling. År 2007 angav endast sju procent denna orsak.

Krisen återspeglar sig i sjunkande efterfrågan på bostäder. Idag rapporterar 119 av landets kommuner att det råder bostadsbrist. Det är en viss minskning för andra året i följd. I en del kris- och glesbygdskommuner finns det till och med ett överskott på bostäder.

Likväl har över 40 procent av Sveriges kommuner bostadsbrist. Tittar vi bortom den aktuella ekonomiska krisen är den långsiktiga trenden klar och otvivelaktig. Bostadsbristen ökar och blir ett allt större samhällsproblem.

I slutet av 90-talet rapporterade omkring 200 av kommunerna ett överskott på bostäder. Endast ett 20-tal kunde berätta om bostadsbrist. Idag har kommunerna med bostadsöverskott reducerats till 57. De med bostadsbrist är ungefär 100 fler än för 15 år sedan.

Bostadsbristen är mest påtaglig i storstäderna och på högskoleorterna. 60 procent av Sveriges befolkning bor idag i kommuner med bostadsbrist. Endast sju procent bor i kommuner med bostadsöverskott. I slutet på 90-talet var siffrorna i stort sett de omvända.

Trots krisen är det fler och fler kommuner som anger brist på hyresrätter och bostadsrätter. Tre fjärdedelar av kommunerna skulle behöva fler hyresrätter. Ungefär en tredjedel saknar tillräckligt många bostadsrätter. Däremot stagnerar eller sjunker efterfrågan på småhus.

Bostadsbristen slår särskilt hårt mot ungdomen. Innevarande år rapporterar 147 av kommunerna brist på bostäder för ungdomar. Det är en ökning mot 139 kommuner året innan. Hyresrätt är den i särklass vanligaste boendeformen för ungdomar mellan 20 och 25 år.

När det är ont om jobb är det fler som börjar plugga. Läsåret 2008/2009 var antalet studenter rekordhöga 400.000. De flesta högskolekommuner har brist på bostäder. Trots detta upphörde bygget av studentbostäder så gott som helt under 2009. Endast 59 (!) stycken får bygglov.

Landets befolkning ökar och gamla bostäder slits. Så långt måste bostäder alltid byggas och renoveras. I en kapitalistisk ekonomi pågår dessutom en ständig strukturomvandling. Många blir arbetslösa och tvingas flytta. Befolkningen tenderar att koncentreras till de stora städerna.

Samtidigt är det uppenbart att de fria marknadskrafterna inte förmår att lösa den bostadsfråga de själva skapat. Det visar om inte annat den senaste ekonomiska krisen. Får pengarna styra ställs byggnadsarbetare utan jobb samtidigt som det saknas billiga bostäder att hyra.

Politikerna bestämmer själva hur kommunernas mark ska användas. De flesta kommuner har ett eget allmännyttigt bostadsbolag. Men även om viljan till en social bostadspolitik fanns är möjligheterna att motverka kapitalismens brister på det lokala planet få.

Valåret 2010 flaggar flertalet av landets kommuner för ökat bostadsbyggande. Men prognos är en sak, verklighet en annan. Mellan 1997 och 2005 låg byråkraternas felmarginal på 22 procent. Allt tal om att bostadsbyggandet åter tagit fart måste därför tas med en nypa salt.

Boverket berättar i sin rapport att två tredjedelar av kommunerna klagar över höga produktionskostnader när de ska förklarar det låga bostadsbyggandet. När finanskrisen härjade som värst angav hälften av kommunerna svårigheten att låna pengar som orsak.

Förut garanterade staten billigt kapital till bostadsbyggande. Löntagarnas pensionspengar slussades vidare till de allmännyttiga bostadsbolagen. Detta gjorde det möjligt att bygga miljonprogrammet och lösa tidigare generationers bostadsbrist.

Idag finns inte längre denna möjlighet. Bostads- och räntesubventionerna är sedan länge borttagna. Pensionspengarna placeras i aktier. De allmännyttiga bostadsbolagen är mer intresserade av sin avkastning än att ta ett socialt ansvar.

Bostadsbristen handlar om ett grundläggande systemfel. Under kapitalismen är bostaden en handelsvara och inte en social rättighet. Med EU-medlemskapet och nyliberalismen har den sociala bostadspolitiken gått i graven.

Johan Wiman
Proletären nr 33, 2010



Kommunisternas krav:

• Rätt till bostad – bygg bort bostadsbristen!
• Rättvisa i boendet – satsa på billiga hyresrätter!
• Ett rejält ROT-program för upprustning av offentliga byggnader och kommunala lägenheter!