Jämställdhetskrönikan: Att ta vad man vill ha
Återigen har ett våldtäktsfall i en svensk domstol
väckt stor uppmärksamhet i media. Den här gången var det två krogägare
vid Stureplan i Stockholm, 21 och 25 år gamla, som under en natt i mars
förra året tvingade en flicka till upprepade samlag, misshandlade henne
och förde upp en fjärrkontroll i hennes underliv.
I början av maj friades männen i Stockholms tingsrätt från
anklagelserna om våldtäkt, eftersom de hävdade att den 19-åriga flickan
var med på det hela. Rätten konstaterar att det inte går att bevisa
bortom rimligt tvivel att killarna förstod att tjejen som de slog och
förnedrade faktiskt inte ville. Hon hade ju tidigare frivilligt haft
våldsamt sex med förövarna.
Visst är det upprörande att återigen läsa om en rättegång där kvinnans
tidigare sexuella erfarenheter ligger henne i fatet. Den som i
framtiden vill få sin eventuelle våldtäktsman dömd gör klokt i att inte
ge sig ut på några sexuella äventyr i storstadsnatten. Samhället delar
fortfarande upp den kvinnliga befolkningen i två huvudsakliga
kategorier: fina flickor, som är värda samhällets skydd mot sexuella
övergrepp, och horor som får skylla sig själva.
Forskning från Stockholms universitet visar svart på vitt att gifta,
icke promiskuösa, kvinnor har störst chans att få sin våldtäktsman
dömd. Helst ska det vara en överfallsvåldtäkt på öppen gata och
gärningsmannen får gärna vara fattig invandrare.
*
I Stureplansfallet är utgångsläget betydligt sämre. Offret är en kvinna
som tidigare frivilligt har gått med på våldsamt sex, kanske för att få
tillträde till innekretsarna kring Stureplan. Förövarna är unga, snygga
och välbärgade. Säkert kan de ragga upp hur många villiga tjejer som
helst på sin innekrog, och genast infinner sig misstanken att tjejen
kanske ljuger. Varför skulle dessa eftertraktade killar behöva våldta
någon för att få sex?
Dagen efter våldtäkten skickade den ene förövaren följande sms till den
andre: ”Vi berätta inte det med X för någon. Men fan vad Gött det är
förnödering. X är vår gängHora och så ska det vara.” Förövare nummer
två svarar: ”Tyst som i graven ha ha. Ja hon är underbar”.
Det här är två killar som är uppväxta i ett patriarkat med pornografins
förvridna sexualitet som norm. Kvinnor som njuter av att bli förnedrade
och som menar ja när de säger nej. Killar som dominerar och behandlar
kvinnor som döda ting. Dessa killar är också uppväxta i ett
klassamhälle där människor med makt och pengar tar vad de vill ha. Även
de kvinnor som korsar deras väg och väcker deras begär.
Här finns en stor del av förklaringen till att killarna kunde utsätta
19-åringen för detta grova övergrepp och dessutom skämta om det dagen
efter. Vi vet också att killar som begår våldtäkter i grupp utsätter
sina offer för betydligt grövre våld och kränkningar. Som om
skuldfrågan blir mer diffus när brottet begås gemensamt.
I Stureplansfallet är utgångsläget betydligt sämre. Offret är en kvinna
som tidigare frivilligt har gått med på våldsamt sex, kanske för att få
tillträde till innekretsarna kring Stureplan. Förövarna är unga, snygga
och välbärgade. Säkert kan de ragga upp hur många villiga tjejer som
helst på sin innekrog, och genast infinner sig misstanken att tjejen
kanske ljuger. Varför skulle dessa eftertraktade killar behöva våldta
någon för att få sex?
Dagen efter våldtäkten skickade den ene förövaren följande sms till den
andre: ”Vi berätta inte det med X för någon. Men fan vad Gött det är
förnödering. X är vår gängHora och så ska det vara.” Förövare nummer
två svarar: ”Tyst som i graven ha ha. Ja hon är underbar”.
Det här är två killar som är uppväxta i ett patriarkat med pornografins
förvridna sexualitet som norm. Kvinnor som njuter av att bli förnedrade
och som menar ja när de säger nej. Killar som dominerar och behandlar
kvinnor som döda ting. Dessa killar är också uppväxta i ett
klassamhälle där människor med makt och pengar tar vad de vill ha. Även
de kvinnor som korsar deras väg och väcker deras begär.
Här finns en stor del av förklaringen till att killarna kunde utsätta
19-åringen för detta grova övergrepp och dessutom skämta om det dagen
efter. Vi vet också att killar som begår våldtäkter i grupp utsätter
sina offer för betydligt grövre våld och kränkningar. Som om
skuldfrågan blir mer diffus när brottet begås gemensamt.
*
Men vilka åtgärder krävs för att vi kvinnor i praktiken, och inte bara
på pappret, ska få den självklara rätten att bestämma över våra egna
kroppar? Hur ska vi få männen att respektera ett nej, och hur får vi
rättsväsendet att döma de män som går över gränsen?
Efter domen i Stureplansfallet cirkulerar ett mejl där förövarna pekas
ut med både namn och bild. Människor, som med rätta upprörs över
svårigheterna med att få våldtäktsmännen dömda, har tagit saken i egna
händer och ställt männen inför folkets domstol.
Spontant är det lätt att sympatisera med tilltaget. Låt svinen få vad
de förtjänar! Men sedan infinner sig den beska eftersmaken. Vad händer
med rättssamhället om människor som förklaras oskyldiga i domstol hängs
ut till allmän bespottan? Rättssäkerheten är trots allt en viktig
demokratisk princip och även våldtäktsåtalade män är oskyldiga tills
motsatsen har bevisats.
Istället måste vi envist fortsätta att kräva en bättre
sexualbrottslagstiftning. Idag är definitionen av våldtäkt att med våld
eller hot tvinga någon till sexuella handlingar, vilket innebär att
kvinnor som inte protesterar tillräckligt mycket inte blir trodda i en
rättegång. Varför ska det över huvud taget vara tillåtet att ha sex med
någon som inte uttryckligen själv vill?
Det måste också vara möjligt att se över rättegångsprocedurerna. Måste
det till exempel vara tillåtet för försvaret att ställa ovidkommande
frågor om offrets sexualvanor, livsstil och klädsel? I dag handlar
rättegångar i våldtäktsmål ofta om att bedöma huruvida kvinnan
förtjänar samhällets skydd eller inte. Förövarnas sexualvanor, som
borde vara av betydligt större intresse för rätten, glöms bort i
sammanhanget.
Men vilka åtgärder krävs för att vi kvinnor i praktiken, och inte bara
på pappret, ska få den självklara rätten att bestämma över våra egna
kroppar? Hur ska vi få männen att respektera ett nej, och hur får vi
rättsväsendet att döma de män som går över gränsen?
Efter domen i Stureplansfallet cirkulerar ett mejl där förövarna pekas
ut med både namn och bild. Människor, som med rätta upprörs över
svårigheterna med att få våldtäktsmännen dömda, har tagit saken i egna
händer och ställt männen inför folkets domstol.
Spontant är det lätt att sympatisera med tilltaget. Låt svinen få vad
de förtjänar! Men sedan infinner sig den beska eftersmaken. Vad händer
med rättssamhället om människor som förklaras oskyldiga i domstol hängs
ut till allmän bespottan? Rättssäkerheten är trots allt en viktig
demokratisk princip och även våldtäktsåtalade män är oskyldiga tills
motsatsen har bevisats.
Istället måste vi envist fortsätta att kräva en bättre
sexualbrottslagstiftning. Idag är definitionen av våldtäkt att med våld
eller hot tvinga någon till sexuella handlingar, vilket innebär att
kvinnor som inte protesterar tillräckligt mycket inte blir trodda i en
rättegång. Varför ska det över huvud taget vara tillåtet att ha sex med
någon som inte uttryckligen själv vill?
Det måste också vara möjligt att se över rättegångsprocedurerna. Måste
det till exempel vara tillåtet för försvaret att ställa ovidkommande
frågor om offrets sexualvanor, livsstil och klädsel? I dag handlar
rättegångar i våldtäktsmål ofta om att bedöma huruvida kvinnan
förtjänar samhällets skydd eller inte. Förövarnas sexualvanor, som
borde vara av betydligt större intresse för rätten, glöms bort i
sammanhanget.
*
Oavsett hur vi formulerar texten i lagboken kvarstår problemet med
samhällets syn på kvinnor och kvinnors sexualitet. Pojkar behöver
tidigt få lära sig att möta flickor på ett jämställt och respektfullt
sätt. För detta krävs omfattande insatser i skolan och inte minst ett
förbud mot pornografin. Vi måste kräva att flickors och kvinnors rätt
till sina egna kroppar ska väga tyngre än sexindustrins profit på
övergrepp och förnedring.
JENNY TEDJEZA
Proletären 22, 2007
Oavsett hur vi formulerar texten i lagboken kvarstår problemet med
samhällets syn på kvinnor och kvinnors sexualitet. Pojkar behöver
tidigt få lära sig att möta flickor på ett jämställt och respektfullt
sätt. För detta krävs omfattande insatser i skolan och inte minst ett
förbud mot pornografin. Vi måste kräva att flickors och kvinnors rätt
till sina egna kroppar ska väga tyngre än sexindustrins profit på
övergrepp och förnedring.
JENNY TEDJEZA
Proletären 22, 2007