Jämställdheten - en fråga för alla
"Kvinnors jämställdhet är ingen kvinnofråga utan en mänsklig fråga”, sas det i ett tv-program om feminism, som sändes av UR för några dagar sedan.
Jämställdheten har blivit främst en kvinnofråga, en fråga som tycks vara enbart kvinnornas ansvar att arbeta med. När man talar om jämställdheten refererar man alltid till kvinnor, och kvinnor själva tar instinktivt initiativet till det mesta av jämställdhetsarbetet.
Jag tycker att en stor brist inom kvinnokampen är att vi missar att engagera männen. Visst är det de förtryckta som måste bära förändringens fana i täten och leda kampen. Vi vet av erfarenhet att de överordnade i samhället sällan tar initiativet till förändring.
Dock är situationen i kvinnokampen annorlunda än i klasskampen. Till skillnad från klasskillnaderna, där de överordnade, kapitalisterna, sällan är villiga att förändra, är faktiskt många av de överordnade i könsfrågan, dvs männen, lika villiga att förändra situationen som de underordnade, kvinnorna. Vi har på så vis ett unikt läge i kvinnokampen där både ”förtryckta” och ”förtryckare” vill förändra.
*
Det är mycket viktigt att poängtera att det inte är mannen som individ som är förtryckaren, utan att det är den patriarkala samhällsordningen, samt ett generellt han-genus perspektiv, som är den verkliga skurken.
Man får inte glömma att männen är lika mycket offer för samhällets strukturer som kvinnorna. Då kvinnan tvingas in i positionen som underordnad, tvingas mannen in i positionen som överordnad. Kvinnor föses till det lilla rummet och blir begränsad i sina möjligheter, blir passiva. Män tvingas ut i det stora, offentliga rummet och förväntas handla aktivt. Mannens ”börda” och begränsning i sin roll är således lika stor som kvinnans, även om den för med sig vissa fördelar, som tex tryggare anställningar och bättre löner.
Jag tycker att det är väldigt befriande när killar kommer fram och tar ställning för kvinnokampen. Inte för att vi inte klarar oss utan männen eller för att vi måste få bekräftelse från dem, utan för att vi inte behöver vara ensamma i kampen, för att de män som engagerar sig faktiskt lättar vår börda genom att själva lyfta ett hörn.
Det är mycket viktigt att poängtera att det inte är mannen som individ som är förtryckaren, utan att det är den patriarkala samhällsordningen, samt ett generellt han-genus perspektiv, som är den verkliga skurken.
Man får inte glömma att männen är lika mycket offer för samhällets strukturer som kvinnorna. Då kvinnan tvingas in i positionen som underordnad, tvingas mannen in i positionen som överordnad. Kvinnor föses till det lilla rummet och blir begränsad i sina möjligheter, blir passiva. Män tvingas ut i det stora, offentliga rummet och förväntas handla aktivt. Mannens ”börda” och begränsning i sin roll är således lika stor som kvinnans, även om den för med sig vissa fördelar, som tex tryggare anställningar och bättre löner.
Jag tycker att det är väldigt befriande när killar kommer fram och tar ställning för kvinnokampen. Inte för att vi inte klarar oss utan männen eller för att vi måste få bekräftelse från dem, utan för att vi inte behöver vara ensamma i kampen, för att de män som engagerar sig faktiskt lättar vår börda genom att själva lyfta ett hörn.
*
Som den andra hälften av befolkningen måste männen ta sitt ansvar och bli aktiva i kvinnokampen. Jämställdheten är något som berör oss alla och som vi måste kämpa för sida vid sida, precis som i alla andra frågor. Borgarfeministerna försöker ställa könen mot varandra.
De skapar ett samhälle där kvinnor måste konkurrera med männen, och där kvinnor ska akta sig för, och använda pepparspray mot, sina egna kamrater, eftersom det är allmänt känt att ”alla män är potentiella våldtäktsmän”. Resultatet blir ett könskrig där män och kvinnor, oavsett klasstillhörighet, tvingas välja sida.
Kvinnokampen är en del av klasskampen. Istället för att slåss kvinnor mot män, måste vi slåss sida vid sida mot orättvisan, så att vi tillsammans kan uppnå ett jämlikt och rättvist samhälle.
LINN JOHANSSON
Proletären 9, 2006
Som den andra hälften av befolkningen måste männen ta sitt ansvar och bli aktiva i kvinnokampen. Jämställdheten är något som berör oss alla och som vi måste kämpa för sida vid sida, precis som i alla andra frågor. Borgarfeministerna försöker ställa könen mot varandra.
De skapar ett samhälle där kvinnor måste konkurrera med männen, och där kvinnor ska akta sig för, och använda pepparspray mot, sina egna kamrater, eftersom det är allmänt känt att ”alla män är potentiella våldtäktsmän”. Resultatet blir ett könskrig där män och kvinnor, oavsett klasstillhörighet, tvingas välja sida.
Kvinnokampen är en del av klasskampen. Istället för att slåss kvinnor mot män, måste vi slåss sida vid sida mot orättvisan, så att vi tillsammans kan uppnå ett jämlikt och rättvist samhälle.
LINN JOHANSSON
Proletären 9, 2006