Jämställda löner med förhinder

Publicerad 7 mars 2012

Lönefrågan är avgörande för jämställdhet. Men det är långt dit. Om IF Metall och industrifacken får bestämma takten lär det ta 73 år.

När LO-förbunden tidigt i höstats skulle enas kring gemensamma krav i avtalsrörelsen 2012 krävde en majoritet med kvinnoförbundet Kommunal i spetsen en särskild jämställdhetspott på 100 kronor i månaden för förbund med snittlön under 22.400 kronor i månanden.

Ett minst sagt måttligt krav. Vet att löneskillnaden mellan kvinnor och män i genomsnitt handlar om mellan 4.400 och 7.600 kronor i månaden, beroende på beräkningssätt.

Men Industrifacken sade blankt nej. 60 kronor var så långt som IF Metall kunde sträcka sig.

– Där har man passerat gränsen för vad lågavlönade industriarbetare kan tänka sig att andra ska få mer, sade IF Metalls ordförande Stefan Löfven till Dagens Arbete 5 september 2011.

Nog är det skamligt. Den man som bara ett knappt halvår senare lämnade IF Metall för att ta över som ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti och då oblygt förklarade sig vara feminist anser alltså att LO:s lågavlönade kvinnor som mest är värda ynka extra 60 kronor i månaden.

Med Stefan Löfvens ökningstakt kommer det att ta 73,3 år för kvinnorna att komma ikapp männens löner. Då har vi ändå räknat utifrån den lägre siffran 4.400 kronor i månaden som enligt LO:s statistik utgör lönegapet mellan kvinnor och män då kvinnors deltidslöner räknats om till heltidslön.

Vänta till du dör. Så ser det Socialdemokratiska jämställdhetsalternativet ut för LO:s drygt en halv miljon kvinnliga medlemmar.

LO-samordningen sprack i september när alla förbund utom Industrifacken IF Metall, GS och Livs stod fast vid att i avtalsrörelsen 2012 kräva 3,5 procent och dessutom jämställdhetspott på 100 kronor.

IF Metall, då fortfarande med Löfven vid rodret, skrev snabbt som tusan ännu ett uselt avtal som ger 2,6 procent på ett år. Avtalets betydelse är stort då det enligt det statliga Medlingsinstitutet sätter ”märket” för alla övriga avtal. Tydligt markerat denna vecka då Byggnads efter Medlingsinstitutets ingripande ställde in sin varslade strejk och övergav LO-samordningens krav på 3,5 procent för – just det – det eländiga märkets 2,6 procent.

Ingenting ska få rubba märket. Inte undra på att arbetsköparna jublar. Det gäller såväl kapitalisterna som de offentliga arbetsgivarna. Kommuner och Landsting har ju inga pengar i kassan sedan högerregeringens kraftigt sänkt skatterna.

Vem tror att Kommunal som backade upp Byggnads kommer att kunna driva igenom ens måttliga 3,5 procent? Än mindre 100 kronor i jämställdhetspott. Klart är att IF Metall och industrifacken inte kommer att lyfta ett finger för sympatiåtgärder. Men vem tror att Byggnads med ett eget nyskrivet skitavtal skulle gå ut i stödaktioner för att Kommunals kvinnor ska överträffa märket?

Den sorgliga sanningen är att kvinnolönerna relativt de manliga har stått stilla i 30 långa år. Dessförinnan under 1970-talet skedde en kraftig utjämning av de könsmässiga löneskillnaderna. Då steg kvinnolönerna i procent av männens löner från cirka 73 procent 1968 till 83 procent år 1981. Där-efter har nästan ingen förändring skett.

Orsakerna är som alltid flerfaldiga. Men låt oss peka på två viktiga faktorer som också är klart politiska.

Dels handlar det om den otroligt snabba utbyggnaden av offentlig sektor som var som störst under just 1970-talet då kvinnor i hundratusental sögs in i offentliga jobb, mest inom vården. Samhälleliga satsningar på välfärd ger jobb. Och frånvaro av arbetslöshet är i sig löneuppressande.

Dessutom var 1970-talet de vilda strejkernas årtionde. Det går inte att undervärdera betydelsen av arbetarklassens självständiga lönekamp för löneläget i landet i sin helhet.

Så ser vi att den politik som Kommunisterna drivit och driver är vägen till framgång i kampen för jämställda löner. Den dag som LO:s medlemmar, kvinnor och män tillsammans beslutar sig för att bryta med den socialdemokratiska slavmentaliteten under det av kapitalisterna och deras medlingsinstitut givna märket, så har ett stort steg tagits på vägen till jämställda löner.

Vi lär näppeligen behöva vänta 73 långa år innan detta sker.