Inte fler arbeten med sänkta avgifter
Sänkta arbetsgivaravgifter för unga har inte skapat fler jobb, utan blivit en kostnad för staten och gett extra vinster åt företagen.
Sedan 2007 har den borgerliga regeringen i omgångar minskat arbetsgivaravgifterna för unga under 26 år. I retoriken ska det vara ett incitament för att anställa unga och därmed minska ungdomsarbetslösheten.
I två nyutgivna fackliga rapporter, ”Företagsbidrag istället för jobb” från Handels och ”Lägstalöner och den svenska modellen” och Hotell- och restaurang, granskas de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga.
Att det är Handels och Hotell och restaurang som står bakom rapporterna är inte konstigt. Det är fackföreningar som organiserar anställda i yrken där unga utgör en stor del av arbetskraften. Om de sänkta arbetsgivaravgifterna haft avsedd effekt, fler arbetstillfällen för unga, borde det rimligtvis vara märkbart inom dessa yrken.
Men av de siffror, hämtade från den partsgemensamma lönestatistiken mellan åren 2006 och 2009, som presenteras i rapporterna, går det inte att utläsa att de sänkta avgifterna haft avsedd effekt.
Under den här perioden växte de båda fackförbundens avtalsområden, och trots krisen så sysselsatte branscherna fler personer 2009 än 2006. Men unga utgör inte en större del av den totala arbetskraften idag jämfört med innan arbetsgivaravgifterna sänktes. Tvärtom har andelen arbetare mellan 18 och 26 år minskat något inom såväl Handels som Hotell och restaurangs avtalsområden.
Liknande gäller det genomsnittliga antalet arbetade timmar per anställd och månad i branscherna. Sett till branscherna som helhet så jobbade anställda inom Handels i genomsnitt lika många timmar 2006 som 2009, 102 timmar per person. Inom Hotell och restaurang har antalet timmar per anställd minskat något under perioden, från i genomsnitt 94 till 91 timmar per person.
Men hos arbetare mellan 18 och 26 år är det skillnad. Här har antalet arbetade timmar per person minskat i större utsträckning, och från redan låga nivåer, sedan 2006.
Från 86 till 83 timmar per person inom Handels och från 81 till 77 timmar per person inom Hotell och Restaurang. Deltidsarbetet har alltså ökat ytterligare i en bransch där få unga arbetare jobbar heltid.
Det är en myt att ungdomsarbetslösheten skulle vara en kostnadsfråga. De sänkta arbetsgivaravgifterna har inte bidragit till att arbetsköpare anställt unga arbetare i större utsträckning. I januari 2007, ett halvår innan arbetsgivaravgifterna för unga sänktes, var ungdomsarbetslösheten enligt Statistiska centralbyrån 20,2 procent. I januari i år var siffran 24,6.
Men företagen har tjänat på sänkningen. Över en natt sänktes kostnaderna med flera tusen kronor per anställd under 26 år, vilket inte minst gav företag som redan hade en stor del unga arbetare anställda extra vinster.
Till och med år 2009 hade företagen inom Handels och Hotell och restaurang tjänat 2 miljarder kronor på de minskade arbetsgivaravgifterna för unga mellan 18 och 26 år. Om unga under 18 år räknas med beräknas siffran öka med ytterligare 1-1,5 miljarder kronor. Multinationella McDonalds uppger att de tjänat 140 miljoner kronor på de sänkta avgifterna bara under 2009, för att ta ett exempel.
När arbetsköparna i de aktuella branscherna inför avtalsrörelsen driver på för att sänka kollektivavtalens lägstalöner, ska man ha i minnet att lönekostnaderna de senaste åren redan minskat med mellan 2100 och 2400 kronor per månad för anställda mellan 18 och 26 år.
För staten är förlusten större än de uteblivna inkomsterna från arbetsgivaravgifterna. Regeringens egna beräkningar säger att kostnaderna för de sänkta arbetsgivaravgifterna bara för i år kommer att uppgå till 14 miljarder kronor, när skattebetalarnas pengar används för att täcka upp de social- och egenavgifter som företagen befrias ifrån.
Det är ingenting annat än ett stort bedrägeri att mångmiljardbelopp används för att subventionera vinster åt företagen. Miljarder som skulle kunna användas till verkligt jobbskapande åtgärder där behoven är som störst.
Men nu är avsikten inte så mycket att skapa jobb åt unga som att utnyttja ungdomsarbetslösheten för att stärka arbetsköparnas positioner och skynda på utvecklingen mot en låglönemarknad.