Inkomstklyftorna har ökat

När Sveriges Radio nyligen presenterade en undersökning om inkomstklyftorna i Sverige fanns 96 av de 100 mest välbärgade postnummerområdena i Stockholms län. Samma undersökning visade också att 21 av de 100 fattigaste områdena återfinns i samma län.

Fem av postnummerområdena med lägst medianinkomst i landet ligger i arbetarstaden Södertälje sydväst om Stockholm. Ett av områdena är förorten Ronna, omskriven för sina sociala problem, etniska segregation och höga kriminalitet.

– Det finns många ungdomar från fattiga familjer här, säger Dunstan Rolf Mackay Hjelte som är verksamhetsledare på Rösberga fritidsgård i Ronna. De har ökat och blivit fler de senaste åren. Föräldrarna saknar ofta jobb. De är nyanlända invandrare och kan dåligt med svenska.

Dunstan Rolf Mackay Hjelte har själv invandrarbakgrund men kallas populärt för Roffe. Med ett kort avbrott har han bott i Ronna sedan slutet av 1970-talet. På fritidsgården har han arbetat i 16 år. Han har sett utvecklingen med egna ögon. Den har inte gått åt rätt håll.

– Jag har bott i Sverige i 34 år, berättar han. Mina barndomskompisar kom från Mellanöstern. När jag träffar dem idag kan de inte förstå varför deras småsyskon talar sämre svenska än vi. Detta trots att småsyskonen är födda i Sverige.

Arbetslöshet, bristande språkkunskaper och segregation tycks hänga ihop i en ond cirkel som är svår att bryta. Att flytta till ett annat land och etablera sig är knepigt nog i sig. Problemen slår igenom som en konflikt mellan generationerna.

– Föräldrar drömmer om att de en dag ska flytta hem igen, fortsätter Roffe. Därför vill de bevara sitt språk och sin kultur. Men den där dagen kommer aldrig. Åren går och barnen hinner bli 15-16 år gamla. För dom blir Sverige hemma.

Allt detta är ett sociologiskt ABC som upprepas återkommande i varje ny statlig utredning. Politikerna är inte obekanta med problematiken och lovar titt som tätt att de ska göra något åt den. Det har inte saknats välmenande projekt. Ändå har de positiva resultaten uteblivit.
Ronna var ett av de områden som ingick i den statliga storstadssatsningen för några år sedan.

Likväl kan Sveriges Radio i sin undersökning visa hur inkomstklyftorna ökat och Ronna åter hamnat i bottenligan. Här finns starka ekonomiska krafter som slår undan benen för politiken.

– Många som bor här har jobbat på Scania eller Astra, förklarar Roffe. Men företagen drivs av privata vinstintressen. Trots att de gör stora pengar år efter år skär de ner på antalet anställda. Och även om Scania tagit tillbaka en del är det solklart att arbetslösheten ökat.

Scania och Astra Zeneca tillhör kommunens största arbetsgivare med var för sig tusentals anställda. Men något lokalt samhällsansvar till hjälp för stadens fritidsgårdar tar de ej. De hänvisar till sitt engagemang för Rädda barnen, Världsnaturfonden och mänskliga rättigheter.

– Det är skrämmande att vi 2011 har barn som går utan vinterkläder mitt i vintern därför att de inte har råd, tycker Roffe och skakar på huvudet. Det strider också mot de mänskliga rättigheterna. Det är stor skillnad på klasserna i Sverige, på barn här uppe och här nere.

Mot denna bakgrund har fritidsgården en stor uppgift att fylla. Men till följd av ekonomiska överväganden och den nu aktuella krisen naggas de kommunala medlen ständigt i kanten. Idag satsas det mindre resurser än när Roffe började sitt yrkesverksamma liv i Ronna.

– 1997 var vi nio stycken i personalgruppen, räknar han. Vi hade verksamhet sex kvällar i veckan, även lördagar. Vi kunde utrusta gården med det som ungarna ville. Det fanns resurser att åka iväg och göra saker.

Men efter detta följde några röriga år med omorganiseringar, lokalbyten och ökad personalomsättning. Det var oklart vem i förvaltningen som skulle hålla i plånboken. När någon slutade fylldes det inte på med ny personal.

– Från 1997 till 2003 var det väldigt svårt att jobba här, reflekterar Roffe och minns. Vi var bara två heltidsanställda och hade öppet färre kvällar i veckan. Till slut fick vi tillgång till en stängd gymnastiksal i en nedlagd skola. Och här håller vi till än idag.

Situationen de sista åren har varit något bättre. Men nu befarar Roffe att nya nedskärningar står för dörren. Anslagen till den kommunala fritidsverksamheten har redan minskats från 16,2 till 15,4 miljoner. Samtidigt stiger omkostnaderna och de sociala behoven.

Flera uppmärksammade våldsbrott i Ronna har gett eko i riksmedia. För några år sedan besköts den lokala polisstationen i samband med ungdomskravaller. Nyligen inträffade ett brutalt dubbelmord i Ronna centrum. Den organiserade brottsligheten biter sig fast.

– Många av brotten utförs av ungdomar som vi känner igen från den tid vi inte fick resurser, berättar Roffe. Det är det verkliga priset samhället får betala. Förr var det kanske en till två stökiga ungar i varje årskurs. Nu är det gäng på 15-16 stycken som driver omkring.

Södertälje kommun har förvisso inte suttit med i armarna i kors. En trygghetsvärd för området har tillsats och en så kallad spontanidrottsplats har öppnats. Det kommunala bostadsbolaget Telge Bostäder har haft ett projekt där ungdomar har plockat skräp och städat mot ersättning.

– Det gav oss pengar till en skidresa till Dalarna, berättar Roffe entusiastiskt. Det betyder väldigt mycket för ungdomarna. Det är sådant som de kommer ihåg flera år efteråt. Vi ser det som ett sätt att belöna de positiva förebilderna.

Även om dessa satsningar är långt ifrån tillräckliga vill Roffe ändå slå ett slag för fritidsgårdar i kommunal regi. Han är mycket skeptisk till att ungdomsverksamheten läggs ut och tas över av föreningar. Istället borde kommunerna ha en lagstadgad skyldighet.

– Det är jätteviktigt att fritidsgårdarna är kommunala, understryker han. Vi är neutrala. Alla är välkomna här. Det spelar ingen roll vilken religiös eller etnisk bakgrund ungdomarna har. Spelar ingen roll om de vill hålla på med idrott eller musik.

Fritidsgården i Ronna kan inte ensam få bukt med ungdomskriminalitet, än mindre lösa arbetslösheten eller den etniska segregationen. Men eldsjälar som Dunstan Rolf Mackay Hjelte alias Roffe är för många ungdomar ändå ett ljus i mörkret.